... kliver in i ett rum och möts av flackande blickar
Ja den tystnaden kan vara ganska talande men jag tror nog att den tystnaden var jobbigast för de två som var inblandade i samtalet som sn abbt avbröts
Att dom pratade om mig rådde ingen som helst tvivel om, det syntes både i deras blickar, kroppshållning och kunde som sagt även kännas i luften
Vad dom sa har jag ingen aning om och jag tänker inte heller lägga någon energi på att fundera över det
För min del känns det som att problemet ligger hos dom och inte hos mig
Eller rättare sagt så länge dom inte kommer till mig och påtalar felen jag gör så lär jag ju inte kunna ändra på mig eller för all del förklara vad jag tycker och tänker men att just det skulle ske är väl lika troligt som att det blir tre lördagar i en o samma vecka
Att man inte kan vara älskad av alla är ju liksom ingen större nyhet och gör man dessutom "fel" val hamnar man rätt snabbt i kylskåpet hos somliga
Som tur är så finns det dom som kan ta att man inte är av samma uppfattning, att man tycker och tänker olika men där respekten för varandra ändå finns
Just dom människorna gillar jag och lustigt nog är det just dessa människor som orkat lyfta blicken, som vågar se framåt och ha ett hopp om att det kan bli bättre
De som väljer att ta det tysta avståndet och framföra sina åsikter till andra istället för till den det berör är icke så förvånande även de som fastnat i gnällsirapen och aldrig tycks komma därifrån
Jag behöver nog inte ens funderra över vilka som är mest tillfreds med sina liv och sin tillvaro, just den detaljen märks ganska väl...
