Det här med...

... offentliga kärleksförklaringar

 

 

Paul och jag har en tyst överenskommelse om att det där med offentliga kärleksförklaringar är något som andra får syssla med och därmed är tex våra FB uppdateringar allt annat än öppna kärleksförklaringar till varandra, visst händer det att det slinker igenom något i stil med "min underbare make" i en mening eller så men thats it liksom

Jag menar att vi älskar varandra är väl ganska uppenbart, annars skulle vi förmodligen inte vara gifta och än mindre skulle vi fortsätta att dela vår vardag tillsammans om så inte vore fallet

När jag känner att jag vill tala om för Paul att jag älskar honom gör jag det face to face eller med ett sms om han nu inte är hemma, det är liksom ingenting jag behöver skriva öppet på hans "FBvägg"

 

 

Men såhär inför vår 10åriga bröllopsdag på torsdag gör jag ett litet undantag

I dag hittade jag min morgongåva till Paul

En liten bok där jag på första sidan skrev "Anledningar till att jag älskar dig..."

och vänder man sen blad så hittar man små texter

 

"Du får mig att känna mig älskad"

 

"För att du så självklart tar hand om och bryr dig om Anna och Joakim"

 

"Du lyssnar på vad jag säger - oftast"

 

"För att du står ut med mina dagliga analyser om Knutby, Fame Factory , Big brother mm mm mm och i alla fall låtsas vara intresserad"

 

"För att vi har så roligt tillsammans när vi storhandlar"

 

"För att det är så underbart att vakna intill dig på morgonen"

 

"För att du låter mig köra bilen trots att det gör dig nervös"

 

"För att livet skulle vara så mycket tråkigare och definitivt mindre händelserikt utan dig"

 

När jag läste igenom boken idag kände jag att jag fortfarande älskar Paul just pga av de anledningarna jag hade skrivit ner och att jag med lätthet skulle kunna skriva ner minst lika många anledningar till utan att ens behöva anstränga mig 

Men som avslutning på den här offentliga kärleksförklaringen väljer jag en  av anledningarna som finns nerskriven i den lilla boken

 

"För att enbart genom att vara nära dig så mår jag bra och är lycklig"





Vi är inte...

... riktigt normala

 

 

Ledig söndag och hyfsat höstväder, som gjort för en promenad med andra ord

Normala människor söker sig vid såna här tillfällen ut i skog och mark men inte vi inte

 

- Linn ska vi åka in till Norrtälje och promenera ?

 

- Ja !!! Yippey då kan jag ta min kickbike

 

 

 

Sagt och gjort det blev en tur in till Norrtälje och en riktigt skön långpromenad där vi  till Linn och Picassos stor lycka gjorde ett stopp vid hundlekplatsen

När vi varit där tidigare har Picasso helt glömt bort oss och haft fullt sjå med att busa med alla andra hundar men idag förvånade hon mig när hon valde att hänga med Linn och leka & busa istället för att hänga  med hundkompisarna

 

 

 

 

Jag kunde inte låta bli att småle lite åt de andra sällskapen som befann sig där

Jag menar vi pratar oktober, det har regnat, en hundlekplats har en tendens att bli lite lerig och söndersprungen dvs men andra ord en rätt smutsig plats att vara på så när en av damerna alldeles förtvivlat konstaterade att hennes ljusa nytvättade jacka fått en fläck så hade jag lite svårt att delta i  hennes upprördhet och ilska

Är man rädd att bli smutsig kanske man gör bäst i att hålla sig till gångvägarna eller uppsöka hundlekplatsen när ingen annan hund är där men det är klart, då kan man ju inte stå och prata med väninnan medans hunden motionerar sig själv

 

 

 

 

När vi gick tillbaka till bilen passade Picasso på att ta sig ett snabbdopp och på hemvägen konstaterade Linn att hon var supernöjd med dagens promenad och tyckte att det var kul att ha fått se helt nya delar av Norrtälje som hon aldrig tidigare sett eller hade en aning om att dom fanns

Och när allt kommer omkring kanske vi inte är så onormala egentligen utan rätt normala

Jag menar, bor man som vi med skogen alldeles inpå och där en skogspromenad tillhör vardagen så är det rätt normalt att tycka att det är lite roligt och spännande att ibland ta en liten stadspromenad och upptäcka den delen av världen

 

 

 

 

 

 

 





Så var det...

... det här med hänsyn

 

 

Tillbringade en stund av morgonen i väntrummet på vårdcentralen

Jag var långt ifrån ensam, runt omkring satt en hel del folk som hostade och snorade ikapp

Att hosta och snora i ett väntrum på VC hör ju liksom till och inget man kan förfasa sig över även om jag lite smått kunde känna paniken inom mig

- jag vill inte bli smittad, nu !

 

 

 

 

De allra flesta som söker sig till VC är sjuka på ett eller annat sätt och på något vis så känns det för mig fullkomligt självklart att man i väntrummet tar hänsyn till det och just därför kunde jag under morgonens besök känna hur det riktigt kröp i mig när två grabbar i övre tonåren satt och spelade på sina mobiler - med ljudet på

Hur roligt är det för omgivningen att lyssna på detta ljud som mest påminner om musiken i en dålig porrfilm ackompanjerat av *bom* *krasch* *swisch* *poff*

Spela gärna spel men sätt för böveln på ljudlöst så vi runtomkring slipper ta del av erat spelande

Inte nog med grabbarnas spelande, i soffan bakom mig satt en mamma med en tjej som var strax över två år och som plötsligt fick för sig att hoppa i soffan och det enda mamman ifråga hade att säga om det till en början var

 

- Nej du får inte hoppa med tuggummi i munnen

 

Varpå barnet la sitt tuggummi uppe på ryggstödet och fortsatte sitt hoppande bara för att mötas av

 

- Nej lägg det inte där, det bli smutsig och dammigt då

 

Barnet fortsatte sitt hoppande och möttes av

 

- Nej du får inte hoppa med skorna på, ta av dom...

 

 

 



 

 

Ursäkta men är jag helt fel ute när jag tycker att man inte hoppar i soffor som inte är ens egna vare sig man har skor på sig eller tuggummi  i munnen ?

Speciellt inte när det sitter andra människor i sofforna, människor som befinner sig på VC kanske just för att dom har ont i sina kroppar och finner det riktigt obehagligt med dessa vibrationer och dunsar som uppstår varje gång barnet landar i soffan ?

Jovisst, mamma var sjuk, men inte sjukare än att hon hade energi att sitta och prata med sin soffgranne både om den förfärliga hostan som höll henne vaken om nätterna och annat som hänt den senaste tiden så i min elaka lilla värld av onda tankar så tycker ju jag att hon borde lagt den energi hon hade på att hålla styr på sitt barn istället för att pladdra med omgivningen

 

 

Men visst, jag borde ha sagt till grabbarna att stänga av ljudet

Jag borde ha sagt till mamman och barnet att det gjorde ont i min rygg varje gång barnet dunsade ner i soffan men någonstans är jag så naiv och korkad att jag anser att just såna här detaljer är så otroligt självklara att man överhuvudtaget inte ska behöva säga till

Det är sånt man ska ha fullkomligt naturligt inom sig men det är klart, växer man upp med en mamma som anser att det största problemet är att tuggummit blir dammig när det läggs på soffans ryggstöd så kanske man inte kan förvänta sig att det självklara och enkla som hänsyn till omgivningen ska falla sig naturligt...

 

 

Nu börjar vi...

... närma oss

 

 

Tio dagar kvar tills vi åker och nu börjar det så smått dra ihop sig med små förberedelser av diverse olika slag

På agendan idag stod "inskolning" av Picasso på hundpensionatet och lektionsridning för Linn

 

 

Redan klockan nio i morse åkte vi till Hundpensionatet med en intet ont anande Picasso

Väl där blev Picasso eld och lågor av alla spännande dofter och härliga hundskall från hundstallet så när inskrivningen var avklarad brydde hon sig föga om att jag överlämnade hennes koppel till tjejen som jobbade där och när Linn och jag sakta gick mot bilen följde hon glatt och ivrigt med in i hundstallet utan att bevärdiga oss med så lite som en blick

 

 

Efter att Picasso var avlämnad blev det en tur till stallet eftersom Linn skulle rida "igen" en lektion som hon missar när vi är borta

Prinsessan var på hyfsat gott humör och samarbetade i alla fall till 95% och försökte bara maska vid ett tillfälle men då redde Linn lugnt ut situationen och sen travade Prinsessan snällt förbi utgången utan att bråka något mer under lektionen

 

 

 

 

Resten av dagen tog vi det väldigt lugnt härhemma och gjorde i stort sett ingenting vilket var välbehövligt för alla familjemedlemmar

Det enda som störde lugnet var den märkliga tystnaden och tomheten som infann sig när inte Picasso var hemma, det kändes riktigt konstigt och jag tror att vi alla saknade henne trots att hon bara var borta över dagen

Jag är dock inte lika säker på att hon hade haft tid att sakna oss men visst blev hon riktigt glad när vi dök upp för att hämta henne

Många pussar och mycket kärlek blev det och i bilen hem ville hon ha så mycket närhet det bara gick att få

Väl hemma slängde hon sig först glupskt över matskålen för att en liten stund senare slå sig till ro på sin favoritplats där hon höll lite koll på oss övriga i familjen

 

 

 

 

Nu är det bara att fortsätta nerräkningen, om elva dagar bär det iväg och efter den här dagen känns det himla bra i hjärttrakten

Magkänslan säger mig att Picasso kommer att ha det toppen på Hundpensionatet under tiden som vi är borta

 



 

 



Förmodligen en...

... engångsföreteelse

 

Den senaste tiden har jag roat mig med - läs plågat Picasso - med att varje gång jag går för att hämta morgontidningen/posten så får Picasso sitta vid tomtgränsen och vänta

Det rör sig inte om någon större sträcka jag går till brevlådan utan bara några meter och stunden Picasso tvingas sitta och vänta är knappt värd att prata om men Picasso kan liksom inte förstå varför hon inte får följa med utan måste stanna kvar och det är alltid med en lätt plågad och uttråkad min hon står där och väntar på mig

 

 

 

 

Efter morgonpromenaden idag hade jag tankarna på lite annat håll så när jag tog extrasvängen för att hämta tidningen så glömde jag helt enkelt bort att säga ¨till Picasso att stanna och döm om min förvåning när jag upptäckte att hon stannat till helt på egen hand och snällt stod kvar och tittade efter mig när jag gick mot brevlådan

Det måste ha varit en stund av tillfällig förvirring från den lilla damens sida men hon stod så fint och rörde sig inte ur fläcken förens jag kom tillbaka med tidningen i högsta hugg och då fick hon givetvis massor av beröm och lite extra bus

 

 

 

 

Det är definitivt ingen hardcore träning vi utövar med Picasso och jag har absolut inget syfte med just den här lilla "träningen" utan det har mest blivit en lite rolig grej att göra, ett sätt att använda hjärnan lite utan större ansträngning men desto roligare att Picasso tycks ha fattat galoppen och bjuder till även när matte är lite tröttmössa och inte med på noterna



 



 

 

 



Söker du...

... nytt jobb ?

 

 

 

Har du någon form av vårdutbildning eller helt enkelt bara ett intresse av att jobba med människor

Är du flexibel, empatisk och har förmågan att kunna hålla många bollar i luften samtidigt

Tycker du att kundens hemmiljö är betydligt viktigare än din egen arbetsmiljö och finner det fullkomligt naturligt att arbeta i div olika ställningar som är påfrestande för din kropp

 Är du dessutom stresstålig, kan färdas med ljusets hastighet och tycker att det där med hög lön inte är så himla viktigt ?

 

 

 

 

Svarar du ja på ovanstående frågor ja då har jag ett tips till dig

 

- sök jobb inom hemtjänsten

 

Eller ja, sök helt enkelt jobb inom vården och din lycka kommer att vara gjord