Så var det...

... det här med hänsyn

 

 

Tillbringade en stund av morgonen i väntrummet på vårdcentralen

Jag var långt ifrån ensam, runt omkring satt en hel del folk som hostade och snorade ikapp

Att hosta och snora i ett väntrum på VC hör ju liksom till och inget man kan förfasa sig över även om jag lite smått kunde känna paniken inom mig

- jag vill inte bli smittad, nu !

 

 

 

 

De allra flesta som söker sig till VC är sjuka på ett eller annat sätt och på något vis så känns det för mig fullkomligt självklart att man i väntrummet tar hänsyn till det och just därför kunde jag under morgonens besök känna hur det riktigt kröp i mig när två grabbar i övre tonåren satt och spelade på sina mobiler - med ljudet på

Hur roligt är det för omgivningen att lyssna på detta ljud som mest påminner om musiken i en dålig porrfilm ackompanjerat av *bom* *krasch* *swisch* *poff*

Spela gärna spel men sätt för böveln på ljudlöst så vi runtomkring slipper ta del av erat spelande

Inte nog med grabbarnas spelande, i soffan bakom mig satt en mamma med en tjej som var strax över två år och som plötsligt fick för sig att hoppa i soffan och det enda mamman ifråga hade att säga om det till en början var

 

- Nej du får inte hoppa med tuggummi i munnen

 

Varpå barnet la sitt tuggummi uppe på ryggstödet och fortsatte sitt hoppande bara för att mötas av

 

- Nej lägg det inte där, det bli smutsig och dammigt då

 

Barnet fortsatte sitt hoppande och möttes av

 

- Nej du får inte hoppa med skorna på, ta av dom...

 

 

 



 

 

Ursäkta men är jag helt fel ute när jag tycker att man inte hoppar i soffor som inte är ens egna vare sig man har skor på sig eller tuggummi  i munnen ?

Speciellt inte när det sitter andra människor i sofforna, människor som befinner sig på VC kanske just för att dom har ont i sina kroppar och finner det riktigt obehagligt med dessa vibrationer och dunsar som uppstår varje gång barnet landar i soffan ?

Jovisst, mamma var sjuk, men inte sjukare än att hon hade energi att sitta och prata med sin soffgranne både om den förfärliga hostan som höll henne vaken om nätterna och annat som hänt den senaste tiden så i min elaka lilla värld av onda tankar så tycker ju jag att hon borde lagt den energi hon hade på att hålla styr på sitt barn istället för att pladdra med omgivningen

 

 

Men visst, jag borde ha sagt till grabbarna att stänga av ljudet

Jag borde ha sagt till mamman och barnet att det gjorde ont i min rygg varje gång barnet dunsade ner i soffan men någonstans är jag så naiv och korkad att jag anser att just såna här detaljer är så otroligt självklara att man överhuvudtaget inte ska behöva säga till

Det är sånt man ska ha fullkomligt naturligt inom sig men det är klart, växer man upp med en mamma som anser att det största problemet är att tuggummit blir dammig när det läggs på soffans ryggstöd så kanske man inte kan förvänta sig att det självklara och enkla som hänsyn till omgivningen ska falla sig naturligt...