Ogräs för de flesta...

... men inte för mig

 

 

Maskrosor får dom allra flesta att få något vilt i ögat och de allra flesta med egen trädgård ser nog helst att man gör allt man bara kan för att utrota detta ogräs

Men som vanligt är jag kärringen mot strömmen och kan inte annat än att tycka om dessa små gula solar som lyser upp vår gräsmatta just nu

Men vid närmare eftertanke skulle det inte spela någon större roll om vi bekämpade maskrosorna i vår gräsmatta med tanke på hur fältet intill just nu lyser knallgult av alla dessa härliga gula solar

 

 

 

 

Istället för att föra ett totalt meningslöst krig mot dessa små gula solar känns det mer meningsfullt att "gilla läget" och helt enkelt bara njuta av färgprakten och en krans av maskrosor hör liksom våren till på något vis

 

 

 

 

Favorit i...

... repris

 

 

Känslan när man berättar något och möts med ett

 

- Det har aldrig hänt tidigare...

 

- Det vet jag att det har gjort

 

- Nej, jag har aldrig hört att någon råkat ut för det

 

- Men vi pratade om det i morse och det var flera som kände igen det

 

- Nej, det kan jag inte tro. Det har aldrig inträffat

 

- Både X , Y och Z hade varit med om liknande händelser

 

- Jaha, har dom ? Ja då kanske vi ska kolla upp det...

 

 

Det var som sagt inte första gången samma person uttalade precis samma saker och jag blir bara så trött, irriterad och less

Men mest av allt undrar jag varför ?

Varför denna misstänksamhet och misstro ?

Även om det nu hade varit första gången en händelse som denna hade inträffat, hade det då per automatik betytt att jag skarvade och att den aldrig hade existerat ?

Någon gång måste ju trots allt vara den första och helt ärligt, hade jag fått bestämma hade jag mer än gärna sluppit uppleva den men mest av allt hade jag velat slippa höra just det där orden

- Det har aldrig hänt förr...

 

 

 



 

 



Ibland måste man titta i backspegeln...

... för att kunna gå framåt

 

 

Jag vet inte hur många gånger jag under de senaste månaderna fått höra orden

 

- Du måste titta framåt

 

- Linn är frisk nu,  var tacksam över det och se framåt

 

- Allt det där är bakom er nu, titta framåt

 

Säkerligen sagt i all välmening men varje gång någon uttalat just det orden har det kokat inom mig

Vad vet dom liksom ?

Jag har känt att det inte har varit någon ide att ens försöka förklara hur jag har tänkt/känt utan mest blivit arg/ledsen över att somliga inte tycks förstå att vi alla har olika sätt att bearbeta de kriser vi går igenom, att vi alla bemöter våra tankar och känslor på olika sätt

När det handlar om krishantering finns inga rätt eller fel

 

 

 

 

Det är inte så att jag har klamrat mig fast vid det som hände och krampaktigt hållt mig kvar där

Jag har gått vidare, jag ser framåt men för att kunna se framåt behöver jag också bära med mig det som hände och då och då titta i backspegeln

- det är mitt sätt att bearbeta det hela

Rätt eller fel ?

Kanske helt fel för någon men för mig är och har det varit helt rätt metod

Att nu i helgen tillsammans med Christina få prata om det som hände på planet, att få ta del av hennes upplevelser och tankar kring det hela

Att tillsammans titta i backspegeln och prata om alla tankar och känslor var en så otrolig lättnad och till sån stor hjälp

Efter Christinas dagar här hos oss har jag för första gången sen den där hemska novembernatten känt ett lugn och en sån lättnad inombords

Det känns som om jag äntligen har landat och så sakteliga fått ro

 

 

 

Allt måste få ta sin tid och alla måste få ta det i sin egen takt och på sitt eget lilla vis

För mig är det viktigt att få just tid, att få läka på det sättet jag känner är bäst och för mig är det bästa att då och då få titta i backspegeln

Dessa små återblickar betyder inte att jag inte kan eller vågar se framåt, det betyder inte att jag inte är tacksam över att Linn är pigg & frisk, det betyder inte att jag bara går och tänker på det som hände och inte tar vara på stunden utan det betyder helt enkelt att jag behöver läka på mitt sätt

 

 

Även om orden förmodligen är sagda i all välmening så önskar jag att jag slipper höra så många fler "Nu måste du lägga det där bakom dig och se framåt"

Det är lätt att säga för den som aldrig varit där, lätt att säga för den som aldrig befunnit sig i den situationen att ens barn befunnit sig så nära döden det går att komma utan att trilla över kanten

Hur ska vi någonsin kunna lägga de där hemska dygnen bakom oss ?

Varför skulle vi stuva undan dessa dygn och gömma alla dessa känslor någonstans och aldrig mer prata om det ?

Den upplevelsen kommer för alltid att vara något av det hemskaste jag upplevt men samtidigt förde dom där hemska dygnen så mycket gott med sig

Vi upplevde så mycket kärlek och värme från både vår familj, våra nära vänner, bekanta, bekantas bekanta och även från okända

 

Ur dom där fruktansvärda timmarna på planet kom det något gott

Jag har funnit en nära vän i flygvärdinnan Kim, vi har under de månader som gått via mail lärt känna varandra och kommit varandra så otroligt nära och det är så underbart att få dela alla tankar kring vardagen, familj, jobb och livet i stort med henne

I Christina har jag fått en Afrikansk syster, det var så underbart att få träffa Linns skyddsängel

Att under de här korta dagarna få lära känna Christina och upptäcka att vi  - två helt okända människor från två helt olika delar av världen hade så otroligt mycket gemensamt när det gällde uppväxten, relationer, tankar och känslor mm var både fascinerande och lite skrämmande

 

Både Kim, Christina och jag har sagt det många gånger

 

- Gud, ödet eller vad man nu väljer att kalla såg till att vi befann oss på samma plats just där och just då...

 



 



 

 



Det är...

... något fel på mig

 

 

 

När jag har som mest ont blir jag som mest effektiv på något underligt sätt

Det är som om hela kroppen och knoppen bara vrålar rakt ut

 

- Du har inte ont människa, prova att göra det här eller det här så ska du se att det går över...

 

 

 

 

Framemot eftermiddagen värkte mitt knä något så gröndj**igt att jag varken kunde ligga eller sitt, det enda som funkade var att stå och då helst att stå still

Så vad göra ?

Självklart sysselsätta sig med lite bakning förståss

Först ut var en rabarberkaka och när den var klar råkade jag surfa förbi ett recept på Shortbread och bestämde mig för att äntligen försöka mig på att baka dessa åt maken

 

 

Visserligen vet jag att Paul anser att Shortbread smakar allra bäst i en kall Curlinghall tillsammans med curlingvänner men kanske att det faktum att Linn och jag bakat dessa med massor av omtanke och kärlek gör att dom smakar rätt okey även härhemma i vårat sällskap

 



Så var det..

... det här med påslakan

 

 

Eller snarare fnisset som infinner sig när man bestämmer sig för att plocka fram sängkläder och  förbereda lite inför helgens besök  och står där framför linneskåpet och inser att det enda som finns i  "enkelstorlek" är påslakan med häst, hund, tomtar, Frost och Violetta motiv dvs påslakan som tilltalar en nioåring med allt vad det innebär

 

 

 

Paul och jag kör sen många år tillbaka med ett täcke av dubbelstorlek och de påslakan av "enkelstorlek" som köpts in under de senaste åren har valts av Linn och i takt med att det har fyllts på med nya påslakan i linneskåpet så har de rensats ur gamla påslakan och jag har inte funderat så mycket över det här med motiv/mönster på våra påslakan förens just nu idag då

Så...

 

 

... ja  nu är den stora frågan

Violetta ?

Tomtar ?

Frost ?

Hästar ?

Hundar ?

Eller kanske småkryp ?



 



Ibland gör sig...

... minnena påminda

 

 

Häromdagen var det ett halvår sedan vi påbörjade vår resa hem från Orlando, en resa som tog en vändning som vi aldrig hade kunnat drömma om

Ett halvår, så långt borta men ändå så nära

Vi pratar inte om det varje dag men minnena finns med som en naturlig del av vår vardag och ibland känns minnena extra nära och påtagliga och det var precis vad som hände idag när jag stod och hängde tvätt...

 

 

... till helgen får vi besök av Christina, läkaren från Uganda som var med på planet när Linn blev sjuk

Det känns både spännande, roligt och pirrigt och tankarna vandrade fram och tillbaka om allt och ingenting inför det stundande besöket och så helt plötsligt helt utan förvarning dök det upp klara minnesbilder från vår resa

Plötsligt spelades förloppet från planet upp

- Linns stela kropp, blicken som stirrade tomt ut i luften, dofterna

Jag kände återigen den där paniken, förtvivlan, den maktlösa känslan...

 

 

... och helt plötsligt rann tårarna

Jag kunde inte stoppa dom, det spelade liksom ingen roll att jag intalade mig själv att allt var bra, att det bara var minnena och känslorna som skenade iväg i sin egen lilla bana och kaoset numera stillat sig, att Linn fortfarande hoppar och skuttar sig fram genom livet

Att kaoset och alla hemska minnen inte längre var vår verklighet och vår nutid utan helt enkelt bara är  minnen kort och gott

Minnen som för alltid kommer att finnas inom oss, minnen som med tiden kommer att blekna men som förhoppningsvis alltid kommer att påminna oss om att leva hör och nu och att vara rädda om varandra