Ibland gör sig...

... minnena påminda

 

 

Häromdagen var det ett halvår sedan vi påbörjade vår resa hem från Orlando, en resa som tog en vändning som vi aldrig hade kunnat drömma om

Ett halvår, så långt borta men ändå så nära

Vi pratar inte om det varje dag men minnena finns med som en naturlig del av vår vardag och ibland känns minnena extra nära och påtagliga och det var precis vad som hände idag när jag stod och hängde tvätt...

 

 

... till helgen får vi besök av Christina, läkaren från Uganda som var med på planet när Linn blev sjuk

Det känns både spännande, roligt och pirrigt och tankarna vandrade fram och tillbaka om allt och ingenting inför det stundande besöket och så helt plötsligt helt utan förvarning dök det upp klara minnesbilder från vår resa

Plötsligt spelades förloppet från planet upp

- Linns stela kropp, blicken som stirrade tomt ut i luften, dofterna

Jag kände återigen den där paniken, förtvivlan, den maktlösa känslan...

 

 

... och helt plötsligt rann tårarna

Jag kunde inte stoppa dom, det spelade liksom ingen roll att jag intalade mig själv att allt var bra, att det bara var minnena och känslorna som skenade iväg i sin egen lilla bana och kaoset numera stillat sig, att Linn fortfarande hoppar och skuttar sig fram genom livet

Att kaoset och alla hemska minnen inte längre var vår verklighet och vår nutid utan helt enkelt bara är  minnen kort och gott

Minnen som för alltid kommer att finnas inom oss, minnen som med tiden kommer att blekna men som förhoppningsvis alltid kommer att påminna oss om att leva hör och nu och att vara rädda om varandra