tisdag 24 november 2015

När hjärnan...


... stänger av

* Fredag kväll - Ulf Lundell konsert i Uppsala 
* Lördag - Tävling för Linn och domarinsats av mig + kalas hos systerdottern
*Söndag -  Julmarknad + Niklas Strömstedt & Tomas Ledin konsert i Uppsala
*Måndag - Linn ledig från skolan = Leos Lekland på fm och ridning på eftermiddagen

Jag visste på förhand att helgen som var inte var helt optimal i planeringen men ibland kör det ihop sig och det är bara att bita ihop och gilla läget och efter söndagens konsert kunde jag konstatera att visst var jag trött men både kropp & framför allt knoppen kändes helt ok så när det var dags för Linn och mig att hämta upp Linns kompis för att åka mot Leos Lekland i går fm kändes det trots allt rätt ok
Precis när vi skulle åka iväg fick jag veta att min älskade mormors 98 år långa resa här på jorden nått slutstationen och att hon lungt och stilla lämnat oss kvar här på jorden för att återförenas med sin stora kärlek Ragnar och fortsätta sprida sin kärlek, sina bus, upptåg och sånger i himlen




Jag vet inte om jag just då riktigt tog in att mormor lämnat oss, timmarna på leklandet flöt på helt ok
Månda´förmiddag verkar vara en perfekt dag att besöka dessa lekland på, nästintill folktomt och väldigt lungt och stillsamt för att vara ett ställe för lek & bus
Linn och hennes kompis busade runt i lite mer än fyra timmar innan vi åkte hemåt för att svida om till stallkläderna och bege oss mot våra fyrbenta vänner
När vi väl hade hämtat in hästar och fixat iordning dom för ridturen hade det blivit båda mörkt och rätt kallt ute men det blev en mysig ridtur/promenad i mörkret och allt kändes helt ok men så,
någonstans när tjejerna höll på att fixa iordning hästarna efter ridningen så kände jag hur all energi fullkomligt rann ur mig och hur hjärnan liksom stängde av, en riktigt obehaglig känsla och allt jag ville var bara att få komma hem 


När vi klev innanför dörren hemma var det som om verkligheten kom ikapp och det gick upp för mig att mormor inte fanns hos oss längre och allt jag ville var att få sätta mig i ett hörn och bara få vara ifred en stund i tystnad 
Jag vet att Linn babblade på om allt och ingenting och att jag verkligen försökte koncentrera mig och lyssna på vad hon sa men det var helt omöjligt
 Jag har också ett svagt minne av att jag pratade med både Anna och Paul i telefon efter att vi kommit hem från stallet  men jag har ingen aning om vad vi pratade om 
Linn satt på en film och jag försökte verkligen hänga med i vad som hände men allt jag registrerade var en massa människor som rörde sig, vad dom sa eller gjorde har jag ingen aning om
Tio i nio kände jag att det var helt ohållbart och jag lyckades övertyga Linn om att det var dags för oss båda att göra kväll
 Jag har ett svagt minne av att Linn frågade om hon fick kolla lite på TV innan hon somnade, själv kröp jag ner under täcket och somnade på stört och vaknade av att väckarklockan ringde strax efter sju i morse
Efter en sån natt borde jag känna mig utvilad och på gång men tyvärr är det så långt ifrån sanningen det går att komma för hur underligt det än låter så känns det som om all energi lämnat kroppen och hjärnan har definitivt tagit semester
Jag hade tänkt att städa lite idag, förbereda inför advent men jag hann inte ens börja innan tröttheten, illamåendet och tårarna kom så även om det känns svårt har jag bestämt mig för att stunta i alla måsten och borden nu på förmiddagen och försöka ladda energi så att jag orkar eftermiddagens utvecklingssamtal och stallbesök...


3 kommentarer:

  1. Det finns en gräns för hur mycket man orkar. Även om roliga saker ger energi, så kostar de också på.
    Allt du gjorde på måndagen efter att ha fått de sorgliga nyheterna var en rejäl mental kraftansträngning. Inte undra på att hjärnan protesterar. Som vi har sagt till varandra förut, städningen kan vänta. Advent kommer och blir bra ändå. När man känner som du gör nu, då finns det bara ett måste och det heter VILA!
    Många kramar och ta hand om dig!

    SvaraRadera