Just...

... saying

- Jag vill lämna tillbaka den här blomman

- Varför det ?

- Jag har verkligen försökt allt men den bara dog

- Ojdå, vad hände ?

- Jag tog hem blomman, ställde den  bakom gardinen i fönstret och sen en dag när jag tittade bakom gardinen var den död, bara sådär liksom 

- Vad har du gjort mer än att ta hem blomman ?

- Alltså, jag har verkligen försökt allt

- Som vad ?

- Ja allt...

- Har du gett den vatten, har du planterat om den, pratat med den , gett den omsorg ?

- Nja... Jag ställde den ju i fönstret och plötsligt en dag var den död fast jag verkligen hade gjort allt...

- Här, ta den här blomman med dig hem. Ta fram din finaste kruka, plantera om blomman i den finaste jorden du kan hitta, dra undan gardinen och ställ blomman mitt i fönstret där du kan se den varje dag

Ge blomman vatten, omsorg och dom där dagarna då du känner att du helt enkelt inte orkar vattna den eller ge den den omsorg den så väl behöver då ska  du stanna till vid blomman om så bara för en sekund, sträck fram din hand, känna på bladen, låt blomman få veta att du finns där, att du tänker på den, låt blommans närhet få dig att känna närhet, känna livet,  att ni finns där för varandra

Dom dagarna då allt känns tungt låter du blomman ge dig liv genom att känna dess närhet

Blomman överlever en dag eller två utan vatten även om jorden börjar torka upp, det viktigaste är att du finns där, att du visar att du sträcker ut din hand och vill ta emot närheten

Varken du eller blomman kan känna närhet eller omsorg om ni inte möts

Ta den här blomman, ställ den i ditt fönster, sätt dig ner, släpp allt och se blomman, låt blomman få bli din källa till ro, till glädje

Ge blomman vatten, ge den omsorg, försök att se blomman varje dag om så bara för en sekund

Ja låt blomman bli din väg till livet och kärleken

Ge den här blomman en chans, om den trots din omsorg skulle dö ut då kan du komma tillbaka och säga att du har gjort allt och då ska jag se till att ha vacker plastblomma i beredskap för dig

Den behöver minimalt med omsorg men baksidan är att i gengäld ger den ingenting tillbaka...

Dagens goda gärning...

.. kontra mitt sinne för ironi

I dag gjorde jag något jag inte har gjort sen den gången i sena tonåren då jag och tre tjejkompisar plockade upp en stackars kille som liftade och glatt satte sig i våran bil bara för att sen snabbt försvinna när vi efter en stund stannade för att tanka

Mina första tanke idag när jag såg liftaren var att bara åka förbi men utan att jag vet varför så bromsade jag till, svängde in på busshållsplatsen och erbjöd skjuts in till Rimbo

Han gled snabbt ner i passagerarsätet och berättade att bussen varit tidig och att han såg bakänden på den när han kom fram till hållplatsen, han berättade vidare att han hade varit och hälsat på sin dotter och sitt förstfödda barnbarn och firat jul lite i förskott

Dotterns bil hade gått sönder och därför var han nu tvungen att ta bussen till Arlanda för att ta sig vidare till sonen i London för ytterligare ett julfirande och sen på söndag skulle han vidare till Minnesota för att fira jul med sin nya familj

Efter att ha surfat in på SL insåg han lätt stressat att han förmodligen skulle missa bussen i Rimbo och frågade efter möjligheten att få tag i en taxi bara sådär i Rimbo

Jag var visserligen på väg för att träffa en vän men självklart sa jag att vi löser det på något sätt

Framme i Rimbo kunde vi konstatera att busstationen gapade tom så vi kom överens om att vi skulle försöka jaga ifatt bussen så jag svängde av mot Uppsala hållet och redan vid Vibyskolan fick vi häng på bussen som precis slog på blinkersen för att lämna hållplatsen så jag gjorde en fuling och gasade på lite och istället för att släppa ut bussen körde jag om den och blundade lite för att det är 50 just där för att snabbt ta mig till nästa hållplats och kunna släppa av mannen så att han kunde hoppa på bussen och fortsätta sin resa till Arlanda precis som planerat

En god gärning som inte kostade mer än lite av min tid men som betydde oerhört mycket för den här mannen som förutom att han berömde både min bilkörning och min engelska avslutade vår stund tillsammans med att säga

- Thank you from the bottom of my heart, you saved my day, my hole Christmas... You have really done your Christmas thing for this year. I hope someone do the same for you and give you a Christmas you never will forget....

Jag vet fortfarande inte vad det var som gjorde att jag stannade och erbjöd honom skjuts, det bara hände men jag förmodar att det var ett sånt där tillfälle i livet då det bara händer och på något vis kändes det skönt att kunna "rädda" någons dag utan att egentligen göra mer än att ge lite av sin tid

På väg hem från Rimbo tänkte jag lite på händelsen och vad mannen sagt och med ett sorgset leende och ett litet hugg i hjärtat kunde jag med ett sting av min berömda  ironi konstatera att mannens önskning om att någon skulle göra min jul oförglömlig på sätt och vis redan har slagit in men kanske inte på det sättet som han önskade och när jag lite senare på dagen berättade om händelsen för Linn sa hon

- Mamma, jag tror på karma. Man tjänar på att vara snäll...

Vad svarar man på det när livet är som det är just nu ?

Karma ?

Tack karma., är jag inte värd mer ?

Jag tycker att Karma kan slänga sig i väggen just nu

Själv känner jag starkt att det skulle vara rätt skönt att göra som björnarna och krypa in i ett ide och sova bort ett par månader eller så...

Att byta måste...

... mot vill

Tänk så mycket lättare och roligare allt känns när man byter ut ordet måste mot vill istället

I fredags hade jag en ledig dag och min första tanke var en stor suck eftersom dagen var fylld med en del "måsten" vilket inte kändes som den välbehövlig vila jag så väl skulle ha behövt men så bestämde jag mig för att tänka om för hur det än var så var det ju så att

- Jag ville ju verkligen lämna in bilen på verkstaden för att få den där störande detaljen avklarad

- Jag ville ju verkligen köra ett par maskiner tvätt för att leta mig ner genom tvättberget och så smått kunna börja förbereda packningen inför kommande resor

- Jag ville ju verkligen ta mig ut på den där långpromenaden eftersom jag vet hur otroligt skönt det känns efteråt och eftersom jag saknat att inte hinna med det

- Jag ville ju verkligen åka med Linn till stallet eftersom stallbesöken skänker sånt otroligt lugn inombords och promenaden under tiden Linn rider är ju ett stort plus på "aktivitetskontot"

- Trots att dagen redan kändes fullspäckad så ville jag verkligen ta den där fikan med en god vän eftersom det var evigheter sen sist

- Jag ville verkligen städa lite hemma eftersom just städning hört till en av de sakerna som prioriterats bort under de senate veckorna till förmån för vila, stallbesök, hundpromenader mm

Kort sagt, sex "måsten" förvandlades till sex stycken "jag vill" och helt plötsligt kändes den lediga dagen så mycket trevligare och just det där att byta ut måste mot vill är något jag ska försöka bli lite duktigare på för hur det än är så är det ju så att om man väljer att ha en positiv inställning till stort som smått så blir tillvaron så mycket trevligare och roligare 

Ibland får man anstränga sig lite extra för att motivera sig till att hitta det där "villet" istället för måstet och  tänker man efter ett varv till så kan man hitta något positivt även i det mest tråkiga och negativa och ibland, ja då upptäcker man att ett måste blivit ett enda stort jag vill av bara farten utan att man ens har ansträngt sig

Just nu har jag två måsten som blivit två stora vill utan att jag egentligen har fattat hur det gick till

Nu vill jag gå ut på långa promenader, ja dom får gärna vara raska och nästintill vad som skulle kunna snudda vid en  joggingtur och att välja att gå istället för att ta buss/tbana när det är möjligt har blivit något jag gör utan att ens reflektera över det

Nu vill jag gå till jobbet, ja jag längtar faktiskt dit även när jag är ledig och det har nog aldrig inträffat någon gång tidigare, ja visst det är förmodligen en rejäl dos av nyhetens behag och det kommer säkerligen att komma dagar då det känns motigt och den där vill inte/måste gubben sätter sig på axeln och gör livet surt för mig igen

Men ja bring it on bara just nu är jag hög på villendorfiner och jag tror att ser man bara till att lagra på positiv energi så mycket som möjligt så blir dom där lite tråkiga måstedalarna betydligt lättare att hantera och även snabbt övergående

Den där...

... Latmasken

Jag tycks ha en inneboende Latmask som liksom aldrig vill släppa taget om mig

Det spelar liksom ingen roll hur många slag han förlorar, han är envis den rackaren och ger sig tillkänna så fort jag ens tänker en tanke på att gå ut och röra på mig

Ja egentligen behöver jag inte ens tänka tanken, han dyker liksom upp lite då och då och påminner mig om att jag kan strunta i nästa promenad, att jag kan skjuta på nästa runda i spåret

I dag gjorde han sig påmind direkt när jag vaknade och började med sitt surr inne i skallen på mig

- Idag kan du skippa rundan i spåret, du ska ju till vårdcentralen

- Inte behöver du gå någon längre promenad i regnet

- Du ska ju på gympa sen i kväll, det räcker

- Schemat är så späckat idag, du hinner inte

Argumenten för att inte ta en vända i spåret radades upp ett efter ett och på väg hem från vårdcentralen hade jag bestämt mig

- Jag skulle  helt enkelt skippa morgonrundan

Främsta argumentet var att det regnade och Picasso hatar ju regn, dessutom hade jag ju varken gympadojjor eller träningskläder utan jeans och promenaddojjor på mig så saken var ju liksom avgjord men i sista stund bestämde jag mig för att trots det stanna vid spåret på hemvägen och i alla fall gå halva rundan

Picasso som fått hänga med blev givetvis överlycklig när vi närmade oss spåret och  när vi väl hade tagit oss runt halva spåret så tog vi resten av bara farten, ja faktiskt så gick jag två varv eftersom jag "bara" gick idag och inte sprang något

Trots att Latmasken precis förlorat slaget om morgonrundan så satte han genast igång med att försöka vinna nästa dvs slaget om kvällens Bodywork pass

- Inte behöver du gå på gympan ikväll

- Det är bättre att du är hemma med Linn

- Nog har du väl liiite ont i knät ?

- Är du inte lite, lite trött ?

- Den där yrseln, du borde verkligen inte motionera så länge du känner dig yr...

Ja, så där fortsatte det resten av eftermiddagen och framåt sex tiden på kvällen såg det ut som om Latmasken faktiskt skulle vinna sitt första slag på länge
I ett svagt ögonblick bestämde jag mig för att inte åka på kvällens pass utan istället vara hemma och mysa med Linn och hjälpa henne med läxan
Men ju mer klockan närmade sig halv sju och Latmasken så smått började dansa sin segerdans så ändrade jag mig och drog på mig träningskläderna, fyllde på vattenflaskan och åkte iväg

Men tro nu inte att Latmasken gav sig, nej då han gjorde sina försök hela vägen in till Rimbo och det var nog först när jag parkerade bilen utanför National som han drog en högljudd suck och konstaterade att han förlorat ännu en gång

Men nu tro inte att han för den sakens skull lagt sig till ro och vilat

Nej då, han är redan igång och gnäller om morgondagen

- Inte hinner du ta en sväng i spåret innan du ska till dietisten

- Strunta i morgonrundan, du ska ju ändå ut i skogen med Linn & Juni på eftermiddagen

- Nu när du har varit duktig hela veckan kan du fuska en dag

Men sorry lilla Latmask, ta och kryp ner i ett djupt dike och dra något gammalt löv över dig eller ännu hellre kryp in i ett ide och sov bort ett par månader  för även i morgon ska jag ta min runda och om den sen blir runt spåret eller en sväng inne i Norrtälje får morgondagens humör avgöra

För även om du kära Latmask gnäller som ett rostigt gångjärn och hela tiden gör allt för att jag ska avstå från att röra på mig så har jag bestämt mig för att vinna över dig så många gånger jag bara kan

För inte nog med att det är en skön känsla att knäppa dig på näsan kära Latmask, det är även skönt att ta den där promenaden, hänga med på det där gympapasset eller vad det nu kan vara eftersom jag mår så hiskeligt bra efteråt och framförallt blir jag glad och känner mig så oerhört nöjd med sig själv varje gång jag väljer den jobbiga vägen framför lätta och inte bara ger upp och struntar i att komma iväg
Så jag är ledsen Herr Latmask, du må vara envis som synden men tro mig även jag kan vara rätt så envis och har jag bestämt mig så har jag...

Jag...

... gjorde det !

Under det senaste året har jag gått ner lite drygt 42 kilo, vilket har varit en enorm lättnad både fysiskt och psykiskt

Men den lättnaden är ingenting jämfört med den känslan av lättnad jag kände idag när jag klev ut från jobbet  eller rättare sagt  när jag klev ut från mitt  fd jobb

Ända sen i går kväll då Paul och jag pratade igenom det hela och jag till slut hade bestämt mig för att tiden var inne, att det var dags för mig att säga upp mig och gå vidare i livet så har jag känt ett så stort lugn, en sån lättnad

Och det är nog först nu då jag vågat ta klivet som jag inser hur negativt jobbet har påverkat mig och hur oerhört skönt det känns att inte behöva återvända till något som påverkat mig negativt och varit en av anledningarna till att jag har mått så dåligt

Så även om den närmaste tiden är oviss så känns det riktigt skönt att ha möjligheten att kunna ta det här steget vidare i livet, att få landa här och nu

Vad kommer att hända i framtiden ?

Jag vet inte riktigt, hösten ligger där som ett oskrivet blad och bara väntar på att få fyllas på med nya tankar, känslor och upplevelser

Det enda jag vet är att om allt går som det ska så kommer jag börja plugga i januari

På tisdag ska jag på en intervju som förhoppningsvis leder till tim.vikariat på en förskola

Just nu vilar jag bara i lugnet, tryggheten, lättnaden och glädjen över att ha fått livet tillbaka

Jag har ingen aning om vad som väntar runt hörnet men jag är helt säker på att vad som än händer så kommer det att bli bra

Det kan inte bli annat än bra när jag för första gången i livet riktigt lyssnar till mitt hjärta och tar beslut som till 100%  känns bra för just mig, bara mig

Och blir det rätt för mig ja då blir det rätt även för omgivningen

Klyschigt som sjutton men

- Livet är här, Livet är nu och livet blir vad vi gör det till

Om vi vågar chansa

Om vi vågar  prova nya vägar ja då är chanserna stora att livet blir precis  sådär härligt och underbart som vi vill ha det och hur det än är så är det så att om vi inte vågar ta steget, om vi inte vågar ta chansen så får vi aldrig reda på om vi kan ! 

Åtta låtar...

 Inspirerad av Oblivion: Åtta låtar bestämde jag mig för att gör min egen lista

Den här låten påminner om min barndom: Att få sitta på pianopallen bredvid Gunnar och höra honom spela/sjunga "Drömmen om Elin" det var som att få en maxdos  av glädje, trygghet & kärlek 

Detta är mina ungdomsidoler:   Gyllene Tider -  "Flickan i en Cole Porter sång" 

Den här låten påminner mig om min stora kärlek:  "Tycker om när du tar på mig" - Per Gessle

Denna låt förknippar jag med min favoritplats: Öppna Landskap - Ulf Lundell

Om jag känner mig ledsen spelar jag den här låten:  "Gå ut och var glad" - Ulf Lundell

Den bästa svenska låten just nu: "Småstadsprat" - Per Gessle & Lars Winnerbäck

Den här låten vill jag spela till mina barn: Du är aldrig ensam - Mauro Scocco

( Jag tog mig friheten att ändra från min lillebror till mina barn )

Den här låten säger någonting om mig: Utan er - Ulf Lundell

Det finns...

... en mening med allt som sker

Ja det är ju vad man lite klyschigt bruka säga när livet bjuder på motgång och uppförsbacke men kanske var det så att en rejäl knockout var precis vad jag behövde

En käftsmäll som golvade mig och drog ner mörkläggningsgardinen och så totalt att allt blev becksvart och försattes i pausläge

Kanske var det så att jag behövde det där mörkret för att hitta ljuset inom mig igen

Kanske var det så att jag behövde den där käftsmällen för att stanna upp och tvinga mig själv till att börja leta efter alla dom där små pusselbitarna som låg spridda lite överallt i ett enda kaos och sakta men säkert börja lägga bitarna på plats igen för att slutligen börja närma mig målet dvs att hitta mig själv och därmed även hitta glädjen till livet igen eller för att citera Lars Winnerbäck

"Jag hugger i sten

Men jag tror att jag sakta börjar se en kontur

Några armar och ben

Jag jobbar mig inåt så jag ser en figur..."

Sakta men säkert växer en ny Helen fram
Jag är inte helt säker på att omgivningen egentligen lagt så mycket märke till den "nya"  Helen
Jag tror att den största förändringen skett inom mig och att den stora förändringen är min egen syn på mig själv och framför allt att jag numera  värdesätter mig själv på ett helt nytt sätt 
Jag har bestämt mig för att  jag är för värdefull för att bara sitta på åskådarläktaren och se på när livet passerar, det är dags att kliva ner på planen och bli delaktig i livet med allt vad det innebär
Nu är jag en Helen som insett att även den minsta lilla dröm är värd att förverkligas och att det första steget oftast är det steg som är det absolut svåraste att ta men bara man vågar ta det steget så brukar resten av promenaden gå av sig självt och även om man kanske inte riktigt når det mål man först trodde att man var på väg emot så kan det visa sig att det nya målet är en riktig lyckoträff
Det finns en hel del kvar att karva och hugga i
Det finns en hel del finslipning kvar att göra och riktigt färdig kommer jag nog aldrig att bli men det är väl lite det som är meningen med det hela
- att hela tiden fortsätta jobba med sig själv,
karva lite
hugga lite
finslipa lite
Att aldrig bli nöjd utan hela tiden sträva framåt mot nya mål

Det var en gång...

... en liten flicka

Den här lilla flickan älskade barn, små barn

Hon älskade barn så mycket att hon gjorde nästan allt för att få vara tillsammans med dom

Fanns det barn i sandlådan ja då var den lilla flickan där och byggde sandslott tillsammans med barnen, körde med bilar, bakade sandkakor som barnen sen med glädje slog sönder så att hon fick göra nya och hade den lilla flickan riktig tur kunde hon få uppleva glädjen att dra något litet barn i barnvagnen runt på gården

När den lilla flickan blev äldre fick hon ofta förtroendet att ta med något barn ut på barnvgnspromenad och med tiden blev hon en mycket omtyckt, uppskattad och ofta anlitad barnvakt

Den lilla flickan växte och när hon gick i 9:an och skulle göra sitt val inför gymnasiet så var valet av linje självklart för alla utom för den här flickan...

... för även om den här flickan älskade att vara tillsammans med barn och innerst inne inte ville något hellre än att få jobba med barn så fanns det en stor tagg inom henne

Den här flickan visste att på dagis hade man sångstunder och det där med att sjunga "offentligt" kändes som en enda stor ond klump inom den här flickan och hade så gjort ända sen den där eftermiddagen på ett vintersportläger en gång när flickan var sådär 10-11 år

På det lägret var det "sångövning" varje dag och vid ett av dessa sångtillfällen gick körledaren fram och tillbaka framför alla som sjöng, när hon gått igenom alla ställde hon sig plötsligt framför den lilla flickan och hennes kompis och med is både i både blick och röst uttalade hon sen högt så att alla i rummet hörde orden som sen för evigt skulle etsa sig fast inom den lilla flickan och i samma stund som hon uttalade orden dödade hon även allt vad sångglädje hette för den här flickan

Orden hon sa kan fortfarande sådär en fyrtio år efter händelsen eka iskallt inom flickan som numera blivit en tant

Den här tanten kan fortfarande se körledaren framför sig i sina gröna gabardinbyxor, blommiga blus och enorma glasögon och bara tanken på orden hon uttalade får det fortfarande att knyta sig i magen på tanten

- Ni behöver inte sjunga, det räcker att ni rör på läpparna....

Så här fyrtio år efteråt kan tanten fortfarande undra om körledaren ifråga någonsin har funderat över hur hennes ord kändes när de träffade dessa två flickors öron och kanske framför allt hjärtan

Den här tanten kan undra om körledaren någonstans kunde föreställa sig hur hårt dessa ord skulle etsa sig in i den lilla flickan och hur starkt dessa ord sen skulle påverka resten av flickans liv

Under tiden flickan gick på högstadiet gjorde hon PRAO - Praktisk Arbetslivs Orientering som det hette på den tiden - på ett dagis, två veckor fyllda av glädje men också två veckor då flickan insåg att det fanns ett hinder för hennes dröm

Flickan insåg att på dagis har man sångstund och den detaljen fick det att knyta sig i magen på flickan och var därmed det som avgjorde att hon bestämde sig för att gräva ner sina drömmar och söka en helt annan linje

Tyvärr hade den här flickans föräldrar inte förmågan att stötta och peppa sitt barn, dom saknade förmågan att ge henne det stöd hon så väl hade behövt just då, stödet att våga övervinna sin rädsla för att förverkliga en dröm och göra det självklara valet av gymnasielinje

Flickan tog den lättaste vägen och valde den lättaste gymnasielinje hon hittade, ett val som efter sex veckor på gymnasiet resulterade i att flickan avslutade sin gymnasietid och istället började jobba på en eftermiddagsverksamhet för barn

Lagom till sin 18 årsdag började flickan städa på sjukhemmet där hennes mamma jobbade, efter ett år började hon som sjukvårdsbiträde på samma sjukhus och sen rullade det liksom bara på

Under åren som gick utbildade sig flickan till undersköterska/mentalskötare och på det stora hela trivdes hon riktigt bra med att jobba med äldre men hela tiden fanns den gamla drömmen där i bakhuvudet och hela tiden fanns det där med sångstunderna som hela tiden puttade drömmen tillbaka till att vara just bara en dröm

För trots att den lilla flicka växte och blev både mamma, farmor & mormor så fanns den där taggen i bröstet kvar

Tanten tyckte jättemycket om att sjunga - i sin ensamhet eller tillsammans med sina barn när dom var små för dom där orden som körledaren en gång uttalat hade etsat sig så hårt fast att varje gång det blev tal om att sjunga tillsammans med andra så gjorde sig den där klumpen i magen påmind och det kändes som om hjärtat drogs åt, tungan vred sig två varv och att stämbanden knöt sig i hårda knutar

Hur mycket tanten än ville sjunga så rasslade körledarens ord hela tiden som is i öronen

- Du behöver inte sjunga, det räcker att du rör på munnen...

Tiden gick och en dag bestämde sig tanten för att det var dags att ta itu med livet, det var dags att sluta vara bekväm, det var dags att kliva ur comfortzonen och göra upp med gamla demoner och förverkliga drömmar

Tanten beställde tid för studievägledning och när det steget var taget gick sen det mesta av bara farten

Nu sitter tanten här och har fått besked om att hon får förhöjt studiemedel vilket innebär att hon kan söka till den ettåriga  barnskötare/elevassistent kursen med start januari 2018 och genomföra studierna utan att behöva ta studielån

Den lilla flickan/tanten är ju självklart jag

Jag har bestämt mig för att  det aldrig är försent, jag har bestämt mig för att våga ta steget och förverkliga min dröm för hur det än är så är det där med sångstunderna bara en liten, liten del av en dag på förskolan och även om jag är hopplöst omusikalisk och låter som en kråka när jag sjunger så får det vara så för jag tror och vet att jag förutom min kråksång har så mycket annat jag kan tillföra och ge barnen på förskolan

Jag känner även att om jag i framtiden  ärligt ska kunna peppa Linn att välja den riktning i livet som hon vill och brinner för så måste jag ju vara en förebild och visa att man inte ska ge upp på förhand utan att man kan även om det känns både läskigt och jobbigt till en början

Går det att lära gamla hundar sitta så går det även att lära gamla tanter att våga välja en ny inriktning i yrkeslivet...

Samtal över...

... en paprika

Efter att ha skjutsat Linn till terminens första skoldag och sen tagit blodprover inför 6mån kontrollen så stannade jag till för en snabbis in på Flygfyren

Första anhalten blev grönsaksavdelningen och vid paprikorna stod en äldre dam och medans vi stod där och valde bland paprikorna sa hon

- Visst är det trevligt att kunna sätta lite färg på maten...

Vips var sen samtalet igång, under några minuter blev vi stående där med våra kundvagnar och pratade om sommaren, mat, barn, barnbarn, stickning mm

Kort sagt en trevligt samtal om livet i stort och smått, när det var dags för oss att gå vidare avslutade damen med

- Jag la märke till dig redan på parkeringen, ditt leende i kombination med din otroligt fina kofta gjorde mig så glad och den här lilla pratstunden har verkligen värmt mitt hjärta...

Tänk att en färgglad kofta, ett leende och ett litet samtal om allt och ingenting kan sätta guldkant på en helt vanlig tisdag förmiddag

Jag hade...

... en plan

På lördag har vi bjudit in Pauls arbetskamrater med familjer till grillfest,

den här grillfesten har varit planerad länge och lika länge har jag haft en plan för det hela

En plan som skulle innebära att den allra värsta sistaminuten stressen skulle utebli men vid det här laget så borde jag ju ha lärt mig att det där med planera är liksom till för att misslyckas för min del för vad hände ?

Jo Linn ramlade ju av Juni och vips försvann maj månad bort i en oändlig radda av div läkarbesök på både vårdcentralen, ortopeden och akuten plus några vändor till röntgen och inte nog med att vi taggade sjukvården hårt med alla besök med Linn givetvis hade även jag en skrälldus med div vårdbesök

Kort sagt, majmånad kunde sammanfattas med ett enda ord - sjukvård och juni inleddes på samma sätt, i dag är det den 7 juni och vi har redan hunnit med fem vårdbesök

Som en liten extra krydda på det hela så känner jag av mitt låg blodtryck och går tidvis runt och är yr och inte blir det hela bättre av att sleeven fortfarande dummar sig så att jag inte kan äta och få i mig tillräckligt med energi, runt 7-800 kcal/dag blir ingen människa pigg av i längden och det är precis vad min kropp levt på i snart fyra månader

Så, ja den där planen jag hade som såg så himla perfekt ut försvann ut i kulissen och ersattes av en lätt stress och ett enda stort  "what the f***"

Så här har vi nu onsdag och listan med "att göra" inför lördagen är lång, väldigt lång och det kanske inte var det allra bästa att planera in en fm tillsammans med bästa vännen idag, dom timmarna hade kanske kunnat spenderats på ett lite mer effektivt sätt men samtidigt så har jag ju lärt mig att det gäller att hålla balansen och fylla på med rätt energier om man ska orka hela vägen ut

Så idag blir det ladda batterierna på fm och sen ägna eftermiddagen åt att beta av några måsten

I morgon blir det full rulle med besök på rehab med Linn, på em har Linn tid hos frissan och som krydda på moset så är det Sommarfest i skolan på kvällen och Linns klass är ansvariga för fikaförsäljningen och någonstans däremellan ska jag kila in städning och lite andra förberedelser

Det känns lite som att den ständige  optimisten är lite väl optimistisk i nuläget men jag tröstar mig med att i morgonkväll kommer Paul hem igen och *tada* han är ledig på fredag så då är vi två som kan köra rätt in i kaklet tillsammans och hur det än är så har jag ju bockat av några av alla dom där "To do" på listan

- Alla kakor är bakade, hallen är röjd på vinterkläder/skor och städad, min gamla Seat som stått och förpestat infarten i flera år är äntligen hämtad av bilskroten, städningen i vardagsrummet är påbörjad och vårt sovrum är i stort sett färdigstädat

Bara resten kvar typ...

Måndag ...

... hela veckan

Ja tänk om det kunde vara måndag hela veckan

Så underbart det vore att få starta varje dag på samma sätt som jag numera startar mina måndagar dvs med två timmars ren hästnjutning

I dag var det extra mysigt att vara i stallet hos V

Regnet som mötte mig i morse när jag skulle skjutsa Linn till skolan drog iväg lagom tills det var dags för mig att åka till stallet och med lite god vilja kunde man båda ana och känna solen som gömde sig bakom en mulen himmel

Farika var riktigt pigg och bjöd friskt på framåt redan från start och idag var det som om ännu en pusselbit föll på plats

Jodå jag vet det är tusen och åter tusen bitar till som ska falla på plats innan jag ens kan andas om att jag börjat få hum om det här med ridning men det var verkligen en lyckokänsla när jag upptäckte att jag faktiskt kunde känna den där känslan i kroppen som V så tålmodigt beskrivit och väglett mig fram till

Så häftigt att känna känslan sprida sig i kroppen och plötsligt förstå

"Aha, det är det här hon har försökt att beskriva..."

Jag kunde inte ens i min vildaste fantasi drömma om att måndagarna skulle bli så betydelsefulla för mig, att dessa två timmar skulle bli den energikick som sen lotsar mig genom resten av veckan med ett leende på läpparna

Det är verkligen mindfulness på hög nivå

Den där stunden  i stallet och på hästryggen är ett av de få tillfällen då jag verkligen är här & nu,  ett tillfälle då släpper allt annat för en stund och bara andas och finns till

Just då är det bara jag, Farika och V som med sitt lugn får mig att uppleva och verkligen känna hur kropp och själ är sammanlänkade med varandra och om man bara ger dom chansen och rätt förutsättningar så samarbetar dom väldigt bra tillsammans och tillsammans blir man starkare och klarar mer än vad man först trodde

Under timmarna hos V lär jag mig så mycket om mig själv, jag lär mig om hästar, om kommunikation både med mig själv, min kropp och med hästarna

Lärdomar som jag sen har nytta av även resten av veckan

Trots att jag har tillbringat så många timmar i stallet tillsammans med Linn, Prinsessan & Juni under de senaste åren så är det ändå som en helt ny värld öppnar sig och jag njuter av vartenda steg jag tar in i den nya världen

Timmarna tillsammans med Farika är min ego tid, tid som gör mig lycklig och det allra bästa med lycka är att den sprider sig som ringar på vattnet så även om dessa två timmar är "heliga" och är just mina så kommer dom ändå omgivningen tillgodo i form av en gladare, piggare och framför allt lyckligare Helen

Maj...

... levererade

Trots att Linn och jag under maj månad tillsammans med våra 19 besök slog något konstig personlig familjerekord i antalet besök inom vården så kan jag inte annat än att konstatera att Maj 2017 kommer att gå till historien som den absolut bästa månaden på väldigt länge

Det känns som om energin och glädjen återvänt på allvar och även om det varit mycket kring Linns skadade hand och mina problem att få i mig tillräckligt med energi för att orka hela dagen så händer det så mycket annat positivt som på något sätt sätter guldkant på livet

På något vis känns det som om pusselbitarna faller på plats en efter en och vart eftersom bitarna faller på plats infinner sig ett lugn, en glädje

Ja kort sagt en känsla av välbefinnande och en lycka över livet och allt jag har omkring mig

Självklart finns det fortfarande små mörka moln och pusselbitar som kärvar lite men det hör livet till och numera känns det som om den positiva vågskålen väger så mycket tyngre än den tunga negativa vågskålen gör och när kropp och själ är fylld med positiv energi är det så mycket enklare att hantera de tunga och jobbiga delarna i livet för hur det än är så kommer det alltid att finnas frågor utan svar och  känslor man inte förstår eller kan styra över men det viktiga är att inte låta dessa tankar och känslor få styra livet

Det är den första juni idag och jag hoppas innerligt att juni kommer att bli en minst lika underbar månad som maj har varit

Juni inleds i alla fall i stor förväntan och spänning, vilken dag som helst är det dags för en ny liten varelse att ta sitt första andetag och det blir min tur att inte bara vara farmor utan även mormor och det är verkligen något jag med spänning och stor kärlek ser framemot och det bästa av allt är att jag numera känner att jag har energi och ork att vara både mamma, farmor & mormor vilket inte varit en självklarhet under de senaste åren då det funnits många stunder då jag knappt kunnat uppbringa kraft,  energi och ork att vara mig själv

- Hej livet, här är jag

Nu orkar jag

Nu kan jag

Nu vill jag

Nu levererar  vi tillsammans livet och jag !

 

Jag förstår om en och...

... annan fnissar åt mig

Jag har ju en hel del hästvana personer och framför allt duktiga ryttare min bekantskapskrets

Människor som gjorde sin debut på hästryggen för åratal sen och som kan både trava, galoppera ja t.o.m hoppa hinder med förbundna ögon och jag har full förståelse för om dessa människor småfnissar och himlar lite med ögonen när dom läser mina barnsligt lyckliga statusuppdateringar på Facebook om mina ridlektioner och jag kan känna att jag mer än gärna bjuder på det

Fnissa på bäst ni vill, ja himla lite extra med ögonen och skaka på huvudet åt mig  om ni känner för det för hur det än är så är det bara jag och ingen annan som vet hur oerhört mycket dom där två timmarna på måndagsförmiddagen betyder för mig

Dessa två timmarna är så mycket mer än bara ridning för mig, stunden på hästryggen är belöningen för den långa och tuffa resan jag har gjort och när jag sitter på hästryggen är det verkligen en dröm som har förverkligats och det bästa av allt är att jag inte är i mål ännu, jag har lång väg kvar

Min resa fortsätter även på hästryggen för tillsammans med Vimse så är ridningen så mycket mer än att åka med på hästryggen, på ett helt fantastiskt sätt vägleder och lär hon mig att stanna upp, att känna eller rättare sagt att våga och vilja lära känna min kropp och öppna upp för ett samspel

Det kan ju låta hur flummigt som helst men om man under många års tid liksom bara stängt av och haft känslan av att vara fånge i sin kropp så är det en fantastisk känsla när man kan men framför allt vågar att känna in, att släppa på spärrarna och verkligen vilja bli vän med sin kropp

Att jobba tillsammans med kroppen för att hitta den där känslan av att bli "hel" igen och att få göra det ute i naturen på hästryggen ja det mina vänner är en så otroligt häftig lyckokänsla att jag faktiskt blir som ett barn på julafton dvs bubblar över av glädje

Så fortsätt fnissa och le, det är helt okey

- jag gör det nämligen själv också

Det händer att jag liksom stannar till och ruskar på huvudet åt mig själv och fnyser fram ett tyst

- Skärp dig, du har bara suttit på hästryggen so what liksom ?

Väx upp, samla ihop dig lite...

... men, nej jag tänker inte växa upp

Jag tänker inte heller  samla ihop mig utan jag har för avsikt att behålla det här lyckliga lilla barnet inom mig och fortsätta gå runt med ett leende på läpparna, en varm känsla i hjärtat och idag faktiskt även en liten känsla av stolthet av att våga och alldeles på egen hand kunna trava iväg bit även om jag inombords brottades med massor av knäppa tankar om att se ut som en mumin/barbamamma som skumpade upp och ner totalt okontrollerat i sadeln 

Ja, även om det inte var någon vacker syn för stackars Vimse så var det en desto vackrare känsla på insidan och när allt kommer omkring så är det insidan som räknas

Vi är nog lite lika...

... Linn & jag

I söndags morse vaknade Linn strax efter sex och med ett brett leende utbrast hon

- Äntligen !!! Jag har längtat ända sen i september!!!

Äntligen var den stora dagen inne, dagen som hon längtat och trånat efter under de två senaste säsongernas alla besök på Gröna Lund dvs dagen då hon nått den magiska 140cm gränsen och därmed skulle få åka alla attraktioner

Stor lycka för en tjej som alltid varit minst huvudet kortare än alla kompisar och vars kompisar både i ett och två års tid kunnat åka allt på Grönan Lund

Stor lycka för en tjej som fullkomligt älskar den där hisnande känslan som berg & dalbanor och andra häftiga attraktioner ger och i söndags åkte hon  dom alla inte bara en gång utan två och en del attraktioner tre gånger 

Insane, Jetline, Fritt fall, Fitt fall tilt, Katapulten - Ja hon var till och med så modig att hon åkte den nya attraktionen Ikaros där man från 95 meters höjd fälls fram i 90 graders vinkel och rusar mot marken i 90km/tim

Åtta timmar tillbringade vi på Gröna Lund och Linn befann sig i ett sånt lyckorus att hon t.o.m lyckades förtränga att båtbensfrakturen i handen värkte som sjutton

I måndags morse var det min tur att vakna med ett stort leende och ett förväntansfullt pirr i magen

Äntligen, dagen som jag längtat efter och drömt om så länge, länge var äntligen inne

Dagen R som i Ridlektion och vilken ridlektion

Förutom själva ridturen som var lite strax över en timme lång i ett helt  underbart naturreservat så innehöll lektionen mindfulness, kroppskännedom, mental coachning, välbefinnande, horsemanship

- ja, den innehöll kort sagt allt och det var med ett leende på läpparna, ett varmt hjärta och ett otroligt lugn inombords som jag satte mig i bilen för att åka hem och jag kan lätt erkänna att jag i samma sekund som jag satt av Farika redan längtade tills nästa gång och jag vet med bestämdhet att måndags förmiddagar i fortsättningen kommer att vara min absoluta favoritpunkt på hela veckan

Ibland är det ok...

... att belöna sig i förskott

I höstas då jag påbörjade min första VLCD inför sleeveoperationen satte jag upp små delmål och även ett stort mål för att ha något att fokusera på när motivationen skulle tryta för hur gärna jag än ville göra den här operationen  och hur förberedd jag än var på att göra den stora förändring i mitt liv så var jag ju inte dummare än att jag insåg att längs vägen skulle motivationen stundtals svikta ibland och just därför bestämde jag mig för att sätta upp små delmål längs vägen och jag satte även upp ett stort delmål och när/om jag nådde dit skulle min belöning bli att uppfylla en dröm som jag burit inom mig i många många år

En dröm som varit så ouppnåelig och omöjlig att förverkliga att jag knappt ens tänkt tanken själv och vågat uttala den för mig själv men djupt därinne har den funnits och äntligen kunde jag ana en möjlighet att förverkliga den och när jag en morgon i mitten av april  klev upp på vågen insåg jag att den helt plötsligt stod på 84.9kg och att jag helt plötsligt hade nått mitt stora delmål med hundra gram till godo och att det var dags att inkamma belöningen och göra drömmar till verklighet

Under alla år som jag gått med Linn på otaliga ridturer först tillsammans med Prinsessan och nu under senaste året tillsammans med Juni så har jag haft en dröm om att själv kunna sitta på en hästrygg och rida ut tillsammans med Linn och nu äntligen kunde jag förverkliga den drömmen tillsammans med Linn och dom otroligt fina nordsvenskarna Diana och Doris på Håtö Gård

Vi red en timme och även om det blåste lite småsnålt och solen lyste med sin frånvaro så var jag alldeles varm inombords och när jag satt av Diana var jag ännu mer taggad att nå mitt nästa delmål

Dvs gå ner ytterligare 10kg och då skulle min belöning bli att börja ta ridlektioner

Häromdagen var det dags för Juni att bli verkad och som vanligt blev det lite småprat undertiden som Vimse verkade Juni och vi kom in på Linns och min ridtur ute på Håtö och sen gled vi in på mina planer på att börja ta lektioner och..

.. ja ibland faller liksom alla bitar på plats och det dyker upp ett erbjudande som är så lockande att det är svårt att säga nej till och då tycker jag att det är helt ok att belöna sig själv lite i förskott trots att man egentligen har ytterligare sju kilo kvar innan det var dags för nästa belöning

Så på måndag är det dags för min första lektion hos Vimse och gissa om jag längtar och ser fram emot måndagen med ett stort leende på läpparna

För även om jag fuskar lite och tar ut en delmålsbelöning lite i förskott så gör jag det med att ge mig en klapp på axeln, ett stort leende och ett "Fy fasiken vad duktig jag har varit" jag är banne mig värd den här belöningen och helt plötsligt känns vägen mot slutmålet betydligt lättare

Det är sällan jag...

... blir arg numera

Förr, i en annan tid, i ett annat liv o i ett annat äktenskap hände det rätt ofta att jag blev arg

Ja när jag tänker efter så hörde det nog till vardagen att jag blev lite förbannad och ilsk emellanåt men numera är det väldigt sällan jag blir sådär arg så jag kokar men idag var ett ¨sånt tillfälle

I torsdags ramlade Linn av Juni, själva avramlingen såg inte så dramatisk ut men hon landade  olyckligtvis på handleden och fick givetvis ont

Efter lektionen klagade hon på att det gjorde ont och min kompis Jenny  kände igenom handen och tyckte att vi skulle linda den och om det inte blev bättre skulle vi söka vård

Sen är det som det är i den här familjen, värk är en naturlig del av vardagen så Linn sa inte så mycket och några dagar flöt på utan att jag tänkte mer på hennes hand

Under ridturen i måndags började Linn få alltmer ont och mot slutet lät hon tyglarna hänga fritt och styrde Juni med kroppen istället för att avlasta handen lite och i bilen hem kom det fram att smärtan var riktigt jobbig och vi bestämde oss för att ringa vårdcentralen direkt på tisdagsmorgonen

Vi hade turen att få en tid ganska direkt på  och fick träffa en läkare som mycket noggrant undersökte Linns hand/handled och ganska snabbt konstaterade att allt pekade på att Linn hade dragit på sig en båtbensfraktur så han skrev en remiss och skickade oss vidare till röntgen så det var bara att sätta sig i bilen och åka till Norrtälje

Väl på plats mötte oss ett anslag som talade om att "Drop in" var stängt men jag beslöt mig för att ändå höra mig för i kassan

Först var damen där väldigt bestämd och talade om att dropin röntgen minsann var stängd pga av personalbrist men hon bad ändå om Linns personnummer för att titta på remissen

Precis när jag tänkte öppna munnen och säga att då går vi väl till akuten och tar det den vägen så konstaterade hon att Linn var att betrakta som ett akutfall så vi fick slå oss ner i väntrummet

Vi hann bara sitta ner i ett par minuter innan Linn fick komma in och få sin hand röntgad

Killen som utförde det hela var jättetrevlig och supermysig med Linn och under tiden han fixade med de olika bilderna talade han om att just båtbensbrott är jättesvåra att upptäcka och att de egentligen inte brukar synas på röntgen förens efter någon vecka då frakturen fått "mogna"

När alla bilder var tagna frågade jag om vi skulle gå över till akuten

- Nej, röntgensvaren skickas till vårdcentralen

-  Jaha, läkaren där sa att vi skulle till akuten efter röntgen

- Sätt er i väntrummet så ska vi kolla bilderna så får vi se hur ni ska göra

Efter några minuter tittar en tjej ut genom en dörr och säger

¨- Det är ingen fraktur, ni kan åka hem nu

Innan jag hinner säga något har hon dragit igen dörren och där står jag med en Linn som efter läkarens undersökning av handen samt fixet med röntgen har fått ännu mer ont i sin handled

Ganska paff och med ilskan lätt kokande inom mig satte vi oss i bilen och åkte hem

Väl hemma hade Linn så ont att tårarna rann och jag bestämde mig för att ringa 1177 och höra hur vi skulle göra och för en gångs skull blev  jag riktigt trevligt bemött där

Sköterskan jag pratade med blev lite paff över hur vi hade bemötts och konstaterade att vi inte hade fått fullständig vård , även om det "bara" var en stukning så borde vi ha fått råd om smärtlindring och hjälp att linda handen  så hon tog kontakt med VC som senare ringde upp mig

Där blev dom lika förvånade eftersom läkaren i remissen mycket tydligt skrivit att patienten efter röntgen skulle hänvisas till akuten så han uppmanade oss att åka tillbaka till akuten så det var bara för oss att sätta oss i bilen igen och åka tillbaka till Norrtälje och vid det här laget började  jag  bli tämligen irriterad men jag behöll ändå lugnet och var hyfsat lugn när vi kom fram till inskrivningen där jag berättade vad som hänt under dagen

- Om röntgen inte visade någon fraktur kan vi inte göra något här på akuten, du får vända dig till vårdcentralen igen...

Fortfarande lugn och trevlig talade jag om att vårdcentralen och 1177 hänvisat oss till akuten och efter en stunds dividerande fram och tillbaka frågade hon  mycket motvilligt  efter Linns personnummer för att kunna titta i journalen

- Här i röntgensvaret står det att det inte är en fraktur och då kan vi inte göra något här på akuten, det är en stukning och stukningar kan dom linda på vårdcentralen...

Just där tappade jag mitt lugn och förklarade tämligen  ilsket att vårdcentralens läkare uttryckligen skrivit i remissen att vi skulle hänvisas till akuten efter röntgen , att vårdcentralen inte kunde göra mer för Linn och att vi aldrig borde ha blivit hemskickade

- Om du tar och taggar ner lite så ska jag väl skriva in er då.....

Tagga ner ?

Ja, det var nog tur för henne att jag svalde orden som just då poppade upp på min tunga

När hon väl skrivit in oss blev vi snabbt omhändertagna och fick träffa en läkare som än en gång undersökte Linn och konstaterade att allt tydde på att Linn förmodligen drabbats av en båtbensfraktur och att den typen av frakturer oftast inte syns på slätröntgen i det här stadiet så hon ordinerade gipsskena i en vecka och sen skulle vi få en tid till ortopeden för att göra en ny röntgen

Linn fick sin gipsskena och efter ett besök på Apoteket för att införskaffa lite smärtstillande kunde vi äntligen åka hem

Jo, jag har förståelse för att det kan bli fel ibland

Jag har förståelse för att vårdpersonal kan vara stressad

och ja, jag är fullt medveten om att det är rätt många som söker till akuten som egentligen inte borde vara där och att man därför ibland när man sitter i inskrivningen kan bli rätt less

Men jag har noll förståelse för att man som vårdpersonal inte läser hela remissen, att man inte har koll på vilka rutiner man har beträffande vissa skador och jag har absolut ingen som helst förståelse för hur en personal överhuvudtaget i en konversation som den vi hade lite tyket kan säga

- Tagga ner...

Det lite trista i det hela var att just inskrivningen på Norrtälje sjukhus akutmottagning än en gång visade upp sin allra sämsta och mest patienovänligaste sida

Det är ju liksom inte första gången vi blir bemötta som något katten släpat in  där en regnig oktoberkväll och förmodligen är det inte den sista heller och det är inte den första gången jag skriver ett mail till synpunktshandläggaren och förmodligen inte den sista heller men jag tänker inte bara rycka på axlarna och gå vidare som om inget har hänt och i synnerhet inte när det handlar om hur ett barn blivit behandlat

Så, jag ska bara sova lite på saken och låta den sista irritationen lämna kroppen och sen ska jag på ett väl genomtänkt vis sammanfatta mina synpunkter på dels missen av röntgenpersonalen som skickade hem oss men allra främst på det miserabla bemötandet vid inskrivningen

Don´t mess with me när det gäller mitt barn

Linn ?

Ja förutom att hon är trött och att smärtan har ökat på under dagen så är hon vid förhållandevis gott mod

Visst, hon är lite ledsen över att missa den här veckans hopplektion och om det nu är så illa att nästa veckas röntgen visar att det är en båtbensfraktur och det därmed blir gips under en längre period så konstaterade hon klokt

- Det finns en mening med allt som händer, då kan jag jobba med Juni från marken så vi lär känna varandra ännu bättre

That´s my girl

- en tjej som istället för hinder ser möjligheter