En liten påminnelse...

... i vardagen

 

 

I dag fick jag en liten påminnelse om hur snabbt livet kan ta slut,

att vi inte vet vad som väntar runt hörnet

 

Så kära vänner

 

* Var rädda om varandra

 

* Skiljs aldrig som ovänner

 

* Somna aldrig oense

 

*Glöm inte att tala om för dina nära och kära hur mycke dom betyder för dig

 

*Slösa med din kärlek, man kan aldrig ge för mycke kärlek till sina nära och kära

 

 



 

 

 



Här kommer Fighter...

 

 

 

... men Alva & Linn

 

 

Hur tjejerna tog sig upp på Fighter ?

Tja enligt Linn var det en pall och en hink inblandad kryddat med ett bra samarbete tjejerna emellan

Och när allt kommer omkring är det väl en himla tur att Fighter är precis lika snäll som han är stor

 

 



 



Det bästa betyget...

... man kan få

 

 

- Du är världens bästa mamma

Jag blir glad när jag är med dig även när vi bråkar med varandra

Jag hade jättetur som fick dig som mamma och alla andra barn måste vara avundsjuka på mig för du är liksom bäst på allting och särskilt på att göra köttbullar utan lök och att vara mamma

 

 

Men det var inte bara Linn som hade tur

Även jag har haft en alldeles särdeles tur som fått tre så underbara barn som alla tre var och en på sitt sätt gör sin mamma stolt bara genom att finnas till

 

 

 





Ett mindre trevligt...

... vårtecken

 

 

Ärets första skrubbsår eller vad man ska kalla det

 

 

 

När vi kom hem från jobbet/fritids idag så gjorde vi iordning fika och gick ner till klätterträdet för att njuta  av vårsolen

Efter att ha klättrat en stund suckade Linn lite om att det var ett rätt fånigt klätterträd eftersom det egentligen var gjort för typ två-treåringar

Något hon aldrig skulle ha sagt för sekunderna senare så dråsade hon i backen så det stod härliga till

En något tilltufsad Linnsan med ett rejält skrapsår i ansiktet och på magen blev resultatet

 

 

När Linn återhämtat sig efter den lilla flygturen plockade hon istället fram cykeln och begav sig ut på nya äventyr, äventyr som sträckte sig betydligt längre bort än vad som är tillåtet för den lilla damen så jag fick ta en liten diskussion om vikten av att lyda mamma ( och givetvis även pappa ) och att det inte på några villkor är ok att cykla längre än till busskuren utan att säga till

Men men, skrubbsår och cykeltur

- mer vår än så bjuds det inte på för tillfället





Åttonde ridterminen...

... har precis dragit igång

 

 

Jag minns fortfarande Linns första lektion på Daisy

Linns korta ben nådde inte ens ner under sadelkåporna och Marika fick hämta håltången och göra nya hål i stiglädrena för att dom skulle passa Linn

Jag minns hur bortkommen jag kände mig och hur det där med att tränsa, sadla o kratsa hovarna kändes som en av universums stora gåtor som jag aldrig skulle lyckas lösa

Jag minns ochså första terminerna då vi föräldrar fick leda, hur tung och jobbig sanden på ridbanan var att springa i och hur hett jag längtade efter att Linn skulle bli tillräckligt stor och duktig nog att klara sig utan ledare

Jag minns ochså hur jag ibland starkt tvivlade på att Linn någonsin skulle få koll på sina händer och sluta flaxa som en väderkvarn med tyglarna i högsta hugg

 

 

 

 

Numera rider Linn två lektioner i veckan och konstigt nog så är det fortfarande lika roligt och spännande att åka upp till stallet när det är dags för lektion

På måndagar är nog både Linn och jag lite småpirriga och undrande över om Prinsessan tänker "sköta sig" eller om hon tänker hitta på något bus

På tisdagar är det nog Linnsom har mest pirr i magen, fortfarande är hon lika spänd och förväntansfull över vilken häst hon ska få rida

Just på tisdagar har Linn väldigt bråttom ut ur bilen för att snabbt kunna springa in och kolla i "blåa boken" vilken häst som står på tur

 

 

Vad är det egentligen som får en mamma att en sen kväll i nollgradig kyla stå och titta på sitt barn som rider runt på en ridbana och faktiskt tycka att det är något av det mysigaste man kan roa sig med en tisdagskväll ?

Förmodligen är det väl kombinationen av lyckan i Linns ögon och vetskapen att Linn får göra det hon tycker allra allra mest om lite blandat med ett litet uns av stolthet för varje litet framsteeg hon gör  Någonstans långt inne i hjärtat är jag glad över att det är just hästar och ridning som fångat Linns intresse och blivit en så stor del av hennes och mitt liv

Förmodligen skulle jag stå även vid en fotbollsplan och se henne jaga en boll eller sitta i en gymnastiksal och se henne slå volter eller vad det nu skulle kunna vara för sport hon hellre hade velat ägna sig åt men jag betvivlar att jag hade gjort det med samma hjärta och inlevelse som jag gör nu

 

 

Jag har ju trots allt ett förflutet som fotbollsmamma en gång i tiden med allt vad det innebar av att sitta och titta på vid träningen, skjutsa till matcher, ägna en heldag åt cupspel, stå i kiosken mm mm

Självklart var jag en engagerad idrottsförälder som fanns där för Anna o Joakim men såhär i efterhand kan jag väl erkänna att det där med fotboll inte riktigt var min pryl

Men och ett viktigt men

- jag var med och tog del av deras framsteg och var engagerad

För är det något jag inte riktigt förstår så är det "lämna & hämtaföräldrarna" som aldrig är med och intresserar sig för sina barns intressen

Man behöver inte vara en tokengagerad förälder som är med varenda minut vid barnens träningar men att kanske någon enda gång stanna upp och vara delaktig

Det är många år sedan men jag kan fortfarande känna den där lilla taggen av besvikelse inför föräldrarnas totala ointresse för ens aktiviteter

Nu var inte jag någon idog sportare som barn/tonåring utan spelade basket ett tag mest för att tränaren var så snygg men jag kan fortfarande känna den där taggen som kilad in sig pga av föräldrarnas totala ointresse för vad jag pysslade med

Ingen uppmuntran, inga frågor om träning och ev matcher osv och såhär i efterhand så kan jag ibland undra om dom ens hade en susning om att jag spelade basket

Och just den känslan är en känsla jag inte vill att något av mina barn skulle behöva uppleva och därför har jag försökt allt jag har kunnat att engagera mig

Jag har suttit där i ur och skur och tittat på fotbollsträningar, jag har stått i kisoken vid matcherna, jag har hängt vid staketet vid ridbanan, varit funktionär på tävlingar osv osv

 

 





 

 

Nu ikväll när jag stod där vid ridbanan och funderade lite över helgens kommande tävling så fladdrade en tanke genom mitt huvud

 

- Det har nog aldrig varit så roligt att vara idrottsförälder som det är just nu

 

Stunderna i stallet tillsammans med Linn är guld värda och en riktig energikälla

 

 

 



 

 

 

 

 

 



 

 

 



Något...

... har hänt

 

 

Under senare delen av hösten och nu under vårterminen har jag och Linn genomlidit lämningar på fritids from hell

Vissa mornar började det knorras redan vid påklädningen härhemma och fortsatte sen under bilfärden och ända fram till fritids

 

- Jag vill inte vara på fritids, jag vill vara med dig

- Jag kommer längta efter dig hela dagen

- Jag vill att du hämtar mig klockan ett

 

Osv osv osv i en aldrig sinande ström

Väl inne på fritids ramlade vi sen tillbaka till hösten 2007 när Linn skolades in på förskolan

Dvs Linn förvandlades till en klängapa som inte ville släppa greppet och gärna ochså klämde fram en tår och blinkade med sina allra mest bedjande ögon

Även om jag visst eatt så fort jag lämnat fritids så blev allt som "vanligt" och att Linn i själva verket stortrivs där tillsammans med sina kompisar så kändes det lite stressande och frustrerande behöva traggla oss igenom detta varenda morgon

Men så blev jag däckad av influensan och under två veckors tid var det Paul som skötte lämningarna, lämningar som gick helt smärtfritt utan några som helst konstigheter

 

 

 



 

 

Första morgonen jag skulle lämna Linn igen så var det som om förtrollningen hade brutits

På väg till fritids pratade vi om allt och ingenting och väl framme på fritids skuttade hon in och glömde i ivern att säga hej då och kvar stod jag med en oerhörd lättnadskänsla i bröstet och kunde åka vidare mot jobbet utan att behöva slå bort den där frustrerande känslan av stress

På fredagen samma vecka var det dags för disco på skolan

Tyvärr var Linns bästis bortrest men Linn men det var inget som hindrade Linn från att vilja gå

Eftersom Paul jobbade var det min lott att lämna Linn på discot och jag var väl förberedd på att få stanna kvar en stund tills Linn funnit sig tillrätta med sina andra kompisar

När vi kom till discot stod två av Linns klasskompisar vid entren, Linn hejade på dom, klädde av sig och stegade sen fram till grabbarna som satt i entren, fiskade upp en guldpeng, betalde och fick sin stämpel på handen och sprang sen bort genom korridoren mot matsalen där discot var

Kvar stod jag och fattade ingenting

Hallå ?

Du glömde nå´t , att säga hej då tex

 

 

 

 

 

I torsdags var det ju skärtorsdag och därmed påskkärringdags

Något som fram tills nu inte varit något som lockat Linn men iår ville hon absolut gå

Tyvärr skulle bästisen resa bort över helgen men Linn bestämde sig för att gå påskkärring på egen hand så hon satte igång att måla påskkort och gjorde sig sen iordning

Jag kan erkänna att jag var helt övertygad om att modet skulle svika henne och att hon skulle ångra sig när det väl var dags att ge sig av och visst gjorde hon ett försök att få med mig men jag var elak och svarade bara att om du vill gå påskkärring så får du göra det på egen hand och då travade hon iväg, var borta en stund och kom sen hem med ett stort leende på läpparna och visade upp både frukt, godis & kex som hon fått av våra snälla grannar

 

 

Ja något har uppenbarligen hänt

Liten har börjat bli stor och upptäckt att även om det är lite läskigt så är det ändå helt ok att släppa taget och prova vingarna på egen hand en liten stund

För en del barn är detta självklart och enkelt från start

Andra barn behöver lite längre startsträcka innan dom känner att dom vågar ta steget själva

En del barn hittar aldrig modet och tar känslan med sig in i vuxenvärlden

Linn får ta det i den takt hon känner för och givetvis finns både Paul och jag där som den där extra lilla tryggheten hon behöver för att våga ta steget att stå på egna ben och som förälder finns det väl inget härligare än när man riktigt kan se hur barnet växer av känslan  av att ha tagit klivet ut på  okänd och lite farlig mark och att man faktiskt  klarade av det med bravur



 

 

 

 

 

 

 

Vill man vara säker...

... på att få det man önskar sig

 

Jamen då gör man bäst i att köpa det själv

För ett tag sedan såg jag en reklam från Åhlens med vårens nya väskor

Jag fastnade för en av modellerna och började så smått värpa på om det var dags för en ny väska

För ett par veckor sen var vi inne i Sthlm och hann då med en sväng in på Åhlens och hamnade då på väskavdelningen och givetvis klämde jag lite på väskan då

Men till min förskräckelse fanns väskan bara i orange eller gult där och min första spontana tanke var

 

- O no, över min döda kropp

 

 

Inte kan man väl gå runt med en orange eller gul väska ?

Jösses liksom det är inte jag

Efter att ha varit in på Åhlens hemsida kunde jag konstatera att väskan fanns även i svart eller grått och än en gång började jag så smått fundera över det där med att köpa ny väska men sen kom en influensa och tilhörande dubbelsidig lunginflamation och så banala saker som väskinköp fick läggas på hyllan ett slag men i fredags var vi in till Norrtälje och hamnade på Åhlens

Eftersom påsken och födelsedag stundade så bestämde jag mig för att jag var värd en present och travade bort till väskorna

Först klämde jag och kände på den svarta väskan men sneglade lite på den oranga men genast dök tankarna upp

 

- Nej inte kan väl jag ? Orange liksom ?

 

Paul och Linn som var med röstade för den oranga väskan, ja Paul var t.o.m så "hård" att han uttryckte att om jag inte ´valde den oranga så skulle jag inte köpa någon väska överhuvudtaget

För varje minut som gick så blev jag alltmer sugen på att kliva utanför ramarna lite och välja den orangaväskan men det satt långt inne

Jag menar , orange ?

Svart är ju så mycke mer neutralt, sticker inte ut lika mycke, syns inte = passar mig perfekt

 

Efter en stunds velande bestämde jag mig för att chocka mig själv lite och valde den oranga väskan

Men på väg mot kassan fick jag se den gråa väskan på en hylla

Grått ? Ja det kanske inte vore så dumt ? Eller ?

 

Första timmarna efter väskinköpet kände jag mig väldigt tveksam

En orangeväska ?

Herre gud att gå runt med den är ju som att gå runt med världens stoppljus

Men nu efter några dagar har jag vant mig vid tanken och känner mig sjukt nöjd med mitt väskaval

Nöjd med att jag vågade kliva utanför den trygga lådan en stund även om det rör sig om något så löjligt litet som en väska

Jag tror att jag och min härligt apelsinfärgade väska kommer att gå en härlig vår och sommar till mötes tillsammans