Åttonde ridterminen...

... har precis dragit igång

 

 

Jag minns fortfarande Linns första lektion på Daisy

Linns korta ben nådde inte ens ner under sadelkåporna och Marika fick hämta håltången och göra nya hål i stiglädrena för att dom skulle passa Linn

Jag minns hur bortkommen jag kände mig och hur det där med att tränsa, sadla o kratsa hovarna kändes som en av universums stora gåtor som jag aldrig skulle lyckas lösa

Jag minns ochså första terminerna då vi föräldrar fick leda, hur tung och jobbig sanden på ridbanan var att springa i och hur hett jag längtade efter att Linn skulle bli tillräckligt stor och duktig nog att klara sig utan ledare

Jag minns ochså hur jag ibland starkt tvivlade på att Linn någonsin skulle få koll på sina händer och sluta flaxa som en väderkvarn med tyglarna i högsta hugg

 

 

 

 

Numera rider Linn två lektioner i veckan och konstigt nog så är det fortfarande lika roligt och spännande att åka upp till stallet när det är dags för lektion

På måndagar är nog både Linn och jag lite småpirriga och undrande över om Prinsessan tänker "sköta sig" eller om hon tänker hitta på något bus

På tisdagar är det nog Linnsom har mest pirr i magen, fortfarande är hon lika spänd och förväntansfull över vilken häst hon ska få rida

Just på tisdagar har Linn väldigt bråttom ut ur bilen för att snabbt kunna springa in och kolla i "blåa boken" vilken häst som står på tur

 

 

Vad är det egentligen som får en mamma att en sen kväll i nollgradig kyla stå och titta på sitt barn som rider runt på en ridbana och faktiskt tycka att det är något av det mysigaste man kan roa sig med en tisdagskväll ?

Förmodligen är det väl kombinationen av lyckan i Linns ögon och vetskapen att Linn får göra det hon tycker allra allra mest om lite blandat med ett litet uns av stolthet för varje litet framsteeg hon gör  Någonstans långt inne i hjärtat är jag glad över att det är just hästar och ridning som fångat Linns intresse och blivit en så stor del av hennes och mitt liv

Förmodligen skulle jag stå även vid en fotbollsplan och se henne jaga en boll eller sitta i en gymnastiksal och se henne slå volter eller vad det nu skulle kunna vara för sport hon hellre hade velat ägna sig åt men jag betvivlar att jag hade gjort det med samma hjärta och inlevelse som jag gör nu

 

 

Jag har ju trots allt ett förflutet som fotbollsmamma en gång i tiden med allt vad det innebar av att sitta och titta på vid träningen, skjutsa till matcher, ägna en heldag åt cupspel, stå i kiosken mm mm

Självklart var jag en engagerad idrottsförälder som fanns där för Anna o Joakim men såhär i efterhand kan jag väl erkänna att det där med fotboll inte riktigt var min pryl

Men och ett viktigt men

- jag var med och tog del av deras framsteg och var engagerad

För är det något jag inte riktigt förstår så är det "lämna & hämtaföräldrarna" som aldrig är med och intresserar sig för sina barns intressen

Man behöver inte vara en tokengagerad förälder som är med varenda minut vid barnens träningar men att kanske någon enda gång stanna upp och vara delaktig

Det är många år sedan men jag kan fortfarande känna den där lilla taggen av besvikelse inför föräldrarnas totala ointresse för ens aktiviteter

Nu var inte jag någon idog sportare som barn/tonåring utan spelade basket ett tag mest för att tränaren var så snygg men jag kan fortfarande känna den där taggen som kilad in sig pga av föräldrarnas totala ointresse för vad jag pysslade med

Ingen uppmuntran, inga frågor om träning och ev matcher osv och såhär i efterhand så kan jag ibland undra om dom ens hade en susning om att jag spelade basket

Och just den känslan är en känsla jag inte vill att något av mina barn skulle behöva uppleva och därför har jag försökt allt jag har kunnat att engagera mig

Jag har suttit där i ur och skur och tittat på fotbollsträningar, jag har stått i kisoken vid matcherna, jag har hängt vid staketet vid ridbanan, varit funktionär på tävlingar osv osv

 

 





 

 

Nu ikväll när jag stod där vid ridbanan och funderade lite över helgens kommande tävling så fladdrade en tanke genom mitt huvud

 

- Det har nog aldrig varit så roligt att vara idrottsförälder som det är just nu

 

Stunderna i stallet tillsammans med Linn är guld värda och en riktig energikälla