Något...

... har hänt

 

 

Under senare delen av hösten och nu under vårterminen har jag och Linn genomlidit lämningar på fritids from hell

Vissa mornar började det knorras redan vid påklädningen härhemma och fortsatte sen under bilfärden och ända fram till fritids

 

- Jag vill inte vara på fritids, jag vill vara med dig

- Jag kommer längta efter dig hela dagen

- Jag vill att du hämtar mig klockan ett

 

Osv osv osv i en aldrig sinande ström

Väl inne på fritids ramlade vi sen tillbaka till hösten 2007 när Linn skolades in på förskolan

Dvs Linn förvandlades till en klängapa som inte ville släppa greppet och gärna ochså klämde fram en tår och blinkade med sina allra mest bedjande ögon

Även om jag visst eatt så fort jag lämnat fritids så blev allt som "vanligt" och att Linn i själva verket stortrivs där tillsammans med sina kompisar så kändes det lite stressande och frustrerande behöva traggla oss igenom detta varenda morgon

Men så blev jag däckad av influensan och under två veckors tid var det Paul som skötte lämningarna, lämningar som gick helt smärtfritt utan några som helst konstigheter

 

 

 



 

 

Första morgonen jag skulle lämna Linn igen så var det som om förtrollningen hade brutits

På väg till fritids pratade vi om allt och ingenting och väl framme på fritids skuttade hon in och glömde i ivern att säga hej då och kvar stod jag med en oerhörd lättnadskänsla i bröstet och kunde åka vidare mot jobbet utan att behöva slå bort den där frustrerande känslan av stress

På fredagen samma vecka var det dags för disco på skolan

Tyvärr var Linns bästis bortrest men Linn men det var inget som hindrade Linn från att vilja gå

Eftersom Paul jobbade var det min lott att lämna Linn på discot och jag var väl förberedd på att få stanna kvar en stund tills Linn funnit sig tillrätta med sina andra kompisar

När vi kom till discot stod två av Linns klasskompisar vid entren, Linn hejade på dom, klädde av sig och stegade sen fram till grabbarna som satt i entren, fiskade upp en guldpeng, betalde och fick sin stämpel på handen och sprang sen bort genom korridoren mot matsalen där discot var

Kvar stod jag och fattade ingenting

Hallå ?

Du glömde nå´t , att säga hej då tex

 

 

 

 

 

I torsdags var det ju skärtorsdag och därmed påskkärringdags

Något som fram tills nu inte varit något som lockat Linn men iår ville hon absolut gå

Tyvärr skulle bästisen resa bort över helgen men Linn bestämde sig för att gå påskkärring på egen hand så hon satte igång att måla påskkort och gjorde sig sen iordning

Jag kan erkänna att jag var helt övertygad om att modet skulle svika henne och att hon skulle ångra sig när det väl var dags att ge sig av och visst gjorde hon ett försök att få med mig men jag var elak och svarade bara att om du vill gå påskkärring så får du göra det på egen hand och då travade hon iväg, var borta en stund och kom sen hem med ett stort leende på läpparna och visade upp både frukt, godis & kex som hon fått av våra snälla grannar

 

 

Ja något har uppenbarligen hänt

Liten har börjat bli stor och upptäckt att även om det är lite läskigt så är det ändå helt ok att släppa taget och prova vingarna på egen hand en liten stund

För en del barn är detta självklart och enkelt från start

Andra barn behöver lite längre startsträcka innan dom känner att dom vågar ta steget själva

En del barn hittar aldrig modet och tar känslan med sig in i vuxenvärlden

Linn får ta det i den takt hon känner för och givetvis finns både Paul och jag där som den där extra lilla tryggheten hon behöver för att våga ta steget att stå på egna ben och som förälder finns det väl inget härligare än när man riktigt kan se hur barnet växer av känslan  av att ha tagit klivet ut på  okänd och lite farlig mark och att man faktiskt  klarade av det med bravur