Ibland...

... undrar jag

om jag föddes med en osynlig tatuering i pannan med texten "Mindre vetande",

 en tatuering som alla andra förutom jag kan se

Eller är det så att jag ständigt går runt med en stor lapp på ryggen med texten "Jag kan ingenting, jag vet ingenting, jag är totalt korkad..."

Eller så är det helt enkelt så att hela jag utstrålar okunnighet och därmed ger alla rätten att behandla mig som ett helt ovetande litet barn som behöver läras upp

Kort sagt, just nu är jag mer än less på att bli behandlad som en idiot, jag är spyless på att folk förutsätter att jag inte har koll på någonting

Jag köper inte att det är av omtänksamhet, att folk bara vill vara snälla och komma med goda råd

Det finns så många sätt att vara omtänksam på , så många olika sätt att komma med goda råd på och dela med sig av sin kunskap  men den detaljen verkar folk ha missat totalt

Istället för att säga - Du ska... kan man inleda med ett - Har du tänkt på....

Kort sagt, istället för att förutsätta att personen ifråga inte vet vad hen göra ska kan man omformulera sig lite och utesluter därmed både pekpinnar och  att man tar på sig besserwissermössan men det är

kanske är just pekpinnen och besserwissermössan man älskar att iklä sig i, för att framställa sig själv som den allvetande guden och få känna sig duktig en stund, vad vet jag...

Må vara att jag kanske för tillfället är lite extra gnällig och har taggarna utåt just nu men jag blir inte bara ledsen utan jag blir rätt ut sagt förbannad över att folk behandlar mig som ett okunnigt barn

Det här är liksom inget nytt fenomen, den här känslan har vandrat tillsammans med mig under många år och jag kan inte låta bli att undra vad jag utstrålar som får folk att tänka

"Oj, så okunnig hon är, nu måste vi genast gripa in och ge lite goda råd och framför allt måste vi påpeka alldeles självklara saker för stackars Helen som ingenting vet eller förstår..."

Som sagt, inget nytt på något vis men efter operationen har det blivit än mer påtagligt

Och i ärlighetens namn kan jag inte låta bli att undra hur det kommer sig att somliga tyckts tro att jag valt att genomgå den här operationen utan att skaffa mig någon som helst information eller kunskap om ingreppet och livet efter 

Vad är det som får dom att tro att jag sov mig igenom samtalet med dietisten ?

Vad är det som får folk att tro att jag direkt la alla informations broschyrer i pappersåtervinningen utan att läsa dom ?

Vad är det som får folk att tro att jag inte behärskar googlandets konst och precis som de flesta andra skaffa mig mer kunskap och information ?

Vad är det som får folk att tro att jag hämtade ut alla utskrivna läkemedel, vitaminer, kosttillskott mm och sen la in dom i medicinskåpet utan att ha för avsikt att använda dom ?

Kort sagt, varför förutsätter folk att jag inte kan/vet/tagit till mig  något alls om operationen jag genomgått , informationen och de riktlinjer jag fått ?

Vad är det som får folk att tro att jag inte direkt vände mig till mottagningen när det första problemet dök upp ?

Vad är det som får folk att tro att jag struntar i att tugga maten väl, äta långsamt och i lagom portioner?

Vad är det som får folk att tro att jag inte är kapabel att själv avgöra vad som fungerar eller inte att äta och att jag givetvis pratat med mottagningen om detta  ?

Kort sagt, jag är grymt less på pekpinnar och meningar som börjar med

- Du ska ju...

Men det kanske är så enkelt att "felet" helt enkelt ligger hos mig

Jag kanske borde bli just en sån person som jag har så extremt svårt för dvs en person som hela tiden slår sig för bröstet och högt talar om hur förträfflig hen är, hur mycket hen kan om allt och inget

En person som hela tiden framhäver sin storhet och ständigt påminner andra om hur bra just hen är och är den personen som alltid hörs högst och mest

En person som hela tiden skriver andra på näsan med sin kunskap

Kort sagt, precis den typ av människa som jag har som allra svårast för och tycker är den mest pinsamma varianten av alla människor

Eller så fortsätter jag helt enkelt att vara mig själv, dvs en person totalt utan behov av att behöva skriva andra på näsan med min kunskap - för hur otroligt det än kan tyckas i vissas ögon så är jag allt annat än dum och krokad, jag kan en hel del men jag känner inget behov av att hela tiden framhäva mig själv och min ypperlighet

Jag föredrar att slita på i tysthet även om det stundtals är rätt enerverande att bli behandlad som en fullblodsidiot och en sak vet jag med all säkerhet som många av dessa besserwissrar tycks ha missat

- Vi är alla olika och att de riktlinjer och ordinationer vi har fått är personliga och inget som kan appliceras på vem som helst...

Ibland behöver man...

... ge sig själv en klapp på axeln

och idag är just en sån dag, så idag klappar jag mig själv på axeln och utbrister i ett

- Fy f*n vad jag är bra

Skämt å sido, nu har det gått tjugofem dagar sen operationen

Tjugofem dagar som bara swishat förbi och till stora delar varit en lång räkmackeglidning där jag mått riktigt, riktigt bra

För att använda en sliten klyscha så känns det lite som att ha fått livet tillbaka igen

Även om det har hänt en hel del viktmässigt och att det numera märks både på hur kläderna sitter och på vågen så känns det ändå så frustrerande

- det går så sakta...

... eller så går det helt i lagom takt

Minus lite mer än 7kg sen operationen den 16/2 och totalt minus 26 kg och med tanke på att det tog sådär en trettio år att hamna i det här läget så kanske - 26 kg på lite mer än ett halvår inte är så pjåkigt

Nåväl, idag tänker jag sträcka på ryggen lite extra och känna mig stolt över mig själv för även om en hel del ha åsikten att en sleeveoperation är en quickfix och fusk så vet jag och alla andra som opererat sig att den här typen av operationer är ett verktyg/hjälpmedel och sen är det upp till var och en att använda det på bästa sätt

Jag har klarat av mitt första delmål och har 7.7 kg kvar till nästa delmål, ett delmål jag verkligen ser framemot och fortsätter det i den här takten så är det dags att förverkliga en dröm lagom i april/maj någon gång

I dag hade jag...

... "sen" på besök

Någon gång i somras sa den ena klädstången i vår klädkammare upp sig

Efter lång, trogen men framförallt tung tjänst bestämde den sig för att göra uppror och i ren protest helt enkelt gå mitt itu med följden att alla skjortor, blusar, klänningar, kavajer och all annat bråte som med galgarnas hjälp  minst sagt levt en väldigt trång tillvaro på denna klädstång föll ner på golvet i en enda stor hög och...

... ja dom där kläderna skulle vi ta hand om

- sen

Det där sen blev en dag, två dagar, en vecka, två veckor, en månad

- Ja ni hajjar grejen

Livet, vardagen kom med allt vad det innebär emellan

I den här familjen är det dessutom så att "sen" har en tendens att dyka upp med väldigt långa intervaller så kläderna blev kvar där på golvet i klädkammaren och vi hamnade i någon slags tillfällig klädförvaring där ren tvätt aldrig hittade in i klädkammaren utan hamnade i div IKEAkassar och det behövs inte speciellt många hjärnceller för att inse hur opraktiskt sån klädförvaring är i längden

 Det blir till slut stört omöjligt att hitta det man vill ha

Så till slut hamnade vi i ett läge där några få plagg hamnade i en tvätt-användarcirkel utan slut

Men så helt plötsligt utan någon som helst förvarning knackade "sen" på dörren en dag i förra veckan och undrade om vi eller rättare sagt jag inte skulle ta tag i klädkammaren eller iallfall se till att byta ut  den där  trasiga klädstången

Sagt och gjort, efter lite skruvande och micklande satt en hel klädstång på plats i klädkammaren och som tack för det talade mina axlar på ett mycket påtagligt sätt om att dom absolut inte uppskattar arbeten som sker högre upp än brösthöjd så jag tog helt enkelt och skickade hem "sen" igen och pausade i jobbet med klädkammaren

På något underligt vis måste "sen" ha trivts rätt bra här förra veckan för helt plötsligt knackade hen på igen och pushade för att jag skulle ta itu med resten av klädkammaren dvs rensa ur, vika snyggt, hänga kläder på plats och kanske framför allt ta tag i dom där x antal kassarna som fungerat som tillfällig förvaring det senaste halvåret

Det tog sin lilla tid och stundtals var det ett  riktigt roligt jobb eftersom jag hittade kläder jag helt hade glömt bort att jag hade, ja jag hittade t.o.m nya kläder med prislapparna kvar

Kläder som direkt efter inköp placerats i denna tillfälliga förvaring för att invänta "sen" och därefter helt enkelt glömts bort

Nu hänger allt på plats i klädkammaren och på hyllorna ligger kläderna fint vikta i högar

Kort sagt, det som borde ha gjorts redan i somras blev äntligen gjort och nu återstår bara två stora sopsäckar med kasserade kläder som ska tas om hand och det ska jag göra typ sen...

Jag ser så mycket ...

... av mig själv i Linn

Ibland när jag ser på Linn är det som att  se mig själv i henne,  speciellt vid de tillfällen då hon tvivlar på sin egen förmåga

Vid de där tillfällena då hon inte riktigt vågar fast hon innerst inne vill och vet med sig att hon kan

Jag kan även se att hon alltför ofta precis som sin mamma väljer den lättaste vägen ut istället för att anta en utmaning, de där tillfällena då motståndets minsta lag får råda och man ger upp innan man ens gjort ett litet försök

Jag kan se mig själv i henne när hon vägrar att göra något nytt utan att vara 100% säker på att hon verkligen klarar av det, när nyfikenheten och upptäckarlusten stoppas av rädslan att göra fel eller ännu värre att göra bort sig totalt

Kanske är det just för att jag tycker så illa om dom här sidorna hos mig själv som jag blir så oerhört glad för Linns skull varje gång hon tar klivet och vågar

Alla dom där gångerna som hon trycker undan motståndet och kliver vidare, alla gånger som hon sväljer rädslan och tar sig an det läskiga

Alla dom där gångerna när hon utmanar sig själv och väljer den svåra vägen och med stolthet och glädje konstaterar att hon kunde, att hon vågade och lyckades

Lika stolt och glad som jag blir för Linns skull vid de här tillfällena lika ledsen kan jag bli för min egen skull och känna en sorg över att jag som liten saknade någon som fanns där och stöttade, någon som pushade, någon som fanns där och uppmuntrade mig, någon som fick mig att känna att jag kunde, att jag vågade

Alla barn borde ha någon som tar deras hand och säger

- Du klarar det, du kan , du vågar

Alla barn borde få uppleva känslan av att ha någon som står vid ens sida och ingjuter mod, någon som finns där när det känns svårt, någon som  när modet sviker och man behöver den där sista lilla pushen tar ens hand och säger

- Kom, vi gör det tillsammans

Jag ser så mycket av mig själv i Linn och jag delar hennes lycka och stolthet de gånger hon tar steget, de gånger hon vågar utmana sig själv

Jag är så glad för hennes skull att hon har mig, att hon har Paul och alla andra runtomkring henne som dagligen fyller henne med kärlek

En kärlek som ger henne modet att våga

Jag tror att...

... våren är på väg

Ja det kanske dröjer innan våren kommer igång ute i naturen men inom mig har den börjat gro

Det känns som om den mörka hösten och den långa vinter sakta börjar släppa taget om mig 

som om solen och värmen återvänt och åter fyller på kroppen med en ny energi

Alla dom där jobbiga tankarna som gnagt, alla frågor utan svar känns mer lätthanterliga nu

Ett lugn har spridit sig för hur det än är så brukar det mesta ordna sig till det bättre till slut även om det kanske inte riktigt blir som man först hade tänkt och hoppats på

Våren har återvänt, energin har återvänt

Det känns som att jag krupit ut ur mitt mörka vinteride och känner hur solens strålar långsamt fyller kroppen med värme

Det som tidigare känts som måsten  känns nu så mycket lättare och vägen som tidigare kändes som en enda lång och stenig uppförsbacke känns nu som en mjuk mysig stig som slingrar sig fram

Någonstans inom mig finns vetskapen om att våren ofta bär med sig ett och annat bakslag men just här och nu tänker jag njuta av energin, värmen och lusten

Ju mer jag njuter och låter vårkänslan sprida sig inombords ju lättare kommer det att tina upp och ta mig förbi ett eventuellt bakslag...

Det är...

... alltid mammas fel

Det var mitt fel Linn var trött eftersom hon var tvungen att gå upp en timme tidigare för att hinna med skolbussen

Jag borde ha klivit upp vid fyra i morse, skjutsat Paul till Arlanda och därmed haft tillgång till bilen idag så att Linn hade kunnat sova en timme längre

Att det var mitt fel att hon inte somnade förens strax efter elva igår kväll är ju helt uppenbart, tydligen tjatade jag inte tillräckligt för att hon skulle komma i säng i tid och självklart var det mitt fel att hon inte kunde komma till ro

Eftersom jag nu inte skjutsade Paul till Arlanda i morse så var jag ju även skyldig till att Linns vantar & mössa blev kvarglömda i bilen igår

Jag borde haft koll på att Paul skulle till Helsingfors över dagen och att han därmed skulle ha bilen och jag borde då ha sagt till Linn att ta med sig vantar och mössa i istället för att lämna dom i bilen

Jag behöver ju inte nämna att det givetvis var mitt fel att Linn bara hittade en av sina handskar jag menar, som mamma borde jag haft koll på den andra och sett till att dom låg tillsammans i vantkorgen

Trots att jag inte använt skohornet på flera månader så var det ändå på något sätt självklart att det var mitt fel att det inte hängde på sin plats...

... ja, vi skulle kunna fortsätta i evighet men på något sätt känner jag mig rätt oskyldig till allt som gick fel den här morgonen

Det enda jag erkänner mig skyldig till är att jag strax innan skolbussen kom till slut tappade humöret

Jag må vara mamma men även för mig finns det en gräns för hur diplomatisk och förstående jag orkar vara klockan sju på morgonen när tröttheten  hänger som en betongklump på axlarna och man i drygt en timmes tid inte gjort annat än parerat en elvaåring som definitivt vaknat på fel sida och tycker att hela världen och särskilt då mamma är emot en

Det gäller...

... att prioritera

För ett tag sen fick jag syn på en stickbeskrivning till en kofta

Jag som inte stickat annat än raggsockor eller mössor till mig själv de senaste trettio åren kände för första gången ett enda stort - Vill ha

Under tiden som jag har  roat mig med att sticka koftor/tröjor till Stina och även till  det kommande barnbarnet så har jag hela tiden haft den där kofta i bakhuvudet,

Det skulle vara så himla roligt att sticka något till mig själv för en gångs skull och dessutom är det ju precis en sån kofta som jag skulle tycka om att gå runt och mysa i, ja det liksom stod "Helens kofta" över hela beskrivningen

Till slut bestämde jag mig i alla fall för att surfa runt och kolla efter garn men när jag insåg att bara garnet skulle gå på sådär runt 850:- plus då knappar, frakt och för att inte tala om alla timmars jobb jag skulle behöva lägga ner på att sticka koftan ja då kände jag att det var lite magstarkt och när allt kom omkring så har dom ju rätt snygga koftor på både Lindex och KappAhl också

Men samtidigt så...

 ... ja den där koftan har  liksom inte velat  släppa greppet så jag fortsatte att kolla runt lite på nätet och hittade till slut ett annat garnalternativ där koftan med knappar och frakt "bara" skulle gå på runt sexhundra kronor och när allt kommer omkring så kan man ju liksom inte riktigt  jämföra en "köpekofta" med en hemstickad

En hemstickad kofta vinner ju liksom flera gånger om varje dag jämfört med en kofta inköpt på Lindex, KappAhl eller where ever

Men så var det där med att "unna sig"  , att prioritera sig själv och det är väl egentligen där skon klämmer

Jag menar, här har jag i ett par veckors tid gått och funderat fram och tillbaka på om jag ska köpa garn till en kofta som jag vill ha men jag har bromsat lite efter som det svider att hosta upp 600:-

Det hela blir ju lite lustigt när jag tänker på gårdagens besök inne i Stockholm

Ett besök då jag utan att blinka först hivade upp drygt 300:- på Olssons Tyger för att Linn skulle kunna köpa diverse material till sina käpphästar

Vi hann även med ett besök på Slöjddetaljer där jag hivade fram ytterligare en hundring och även på Tiger hittade Linn lite smått och gott som hon behövde och ytterligare en hundring vandrade ut från kontot och för att krydda det hela lite till så hittade Linn ett par vinterkängor på REAN och vips var jag ytterligare 249:- fattigare

Summa summarum - utan att blinka eller fundera på om dessa investeringar var nödvändiga eller ej så spenderade jag i runda slängar 750:- på Linn bara "sådär" och idag rök ytterligare 200:- när jag köpte spån och hö till hennes marsvin och i morgon är det tävlingsdags för Linn & käpphästarna och en och annan krona kommer återigen att lämna ´mitt konto till Linns favör och det är väl just där mitt dilemma ligger

Jag älskar att skämma bort och göra andra glada men när det kommer till att "unna mig själv" ja då är jag totalt komplett värdelös

Men jag jobbar på att bli bättre på det eller i alla fall inbillar jag mig att jag jobbar på det, ett steg i rätt riktning vore ju att ta steget och helt enkelt beställa garnet till koftan

Jag ska bara fundera lite till...