Nerräkning...

... pågår

 

 

Om dryga halvtimme kommer Paul hem och det känns rätt skönt att ana slutet på två dygns  helvete kanske är  helvete ett starkt ord men ändå rätt beskivande för hur jag upplevt det hela

Självklart skulle jag pricka in influensa/lunginflamation i samband med att Paul hade två långa arbetsdagar efter varann och lika självklart var ju att Linn i samma veva som jag insjuknade gick från stillsamt influensasoffhäng till sitt mera normala jag som vilken annan sjuåring som helst

 

Den här veckan är det ingen ide att jag ens funderar på att ansöka om titeln "veckans mamma"

Jag tror inte att mina vinstchanser är så enormt stora med tanke på att jag de senaste två dygnen

 

* Mer eller mindre befunnit mig halvsovandes

 

* Inte orkat göra så mkt mer än att sitta/ligga i soffan och möjligtvis slösurfa korta stunder när Ipren/alvedon haft som mest effekt

 

* Serverat det arma barnet nudlar till lunch två dagar i rad

 

* Serverat pulvermos och uppvärmd korvstroganoof respektive hamburgare till middag

- ve och fasa tänk om hamburgaren innehåller spår av hästkött

 

* Däremellan låtit henne klara sig mer eller mindre på egen hand beträffande mellanmål o dyl.

 

* Ordet nej har nog inte existerat i mitt vokabulär utan försvann ungefär samtdigt som feberdimman nästlade sig in vilket då inneburit att vårt vardagsrum förvandlats till

- pysselverkstad

- Stall

- Barbieboende

Eller helt enkelt bara till total oigenkännlighet och att vissa saker helt plötsligt blivit tillåtna bara för att jag helt enkelt inte orkat säga nej eller rent krasst bara velat vila vidare

 

* Det stackars barnet har haft fri tillgång till tv/dvd tittande vilket haft som följd att jag två dagar i rad tvingats genomlida timslånga Scooby Doomaraton och i ärlighetens namn så vete sjutton om det är febern eller ScoobyDoo filmerna som varit allra värst

 

 

Men nu anar jag ljuset i tunneln och med lite tur och om inget oförutsätt inträffar så går våra planer inför morgondagen i lås

Då tar Paul med sig Linn till Jobbet och jag ska bara sova, sova , sova och inte göra något annat än just bara sova

Med risk för att låta tjatig så

- jag kan inte minnas när jag var så här dålig sist

Två dygn med ipren/alvedon växelvis och en enda gång har feber varit nere under 38

Varje andetag gör ont, bara att resa sig och gå på toa är en ansträgning som kan jämföras med att springa ett maratonlopp och trots preparering med bricanyl precis innan jag reser mig så känns det som att andas genom ett sytrådstunt sugrör

Jag hade faktiskt glömt att man kan må så här nedrans illa och jag har bara en liten förhoppning och det är att det kommer att dröja många, många år innan jag blir så här sjuk igen

Men om jag nu skulle bli det så hoppas jag att jag den gången synkar in det hela och blir sjuk samtidigt som Linn och varför inte gärna under en av Pauls lugna jobbarperioder så att man för en gångs skull helhjärtat kan ägna sig åt att vara just bara sjuk och inget annat





Sjukstuga...

.... grande

 

 

I går körde Linn sin åttonde dag med feber

Visserligen visade tempen bara 37.8 på morgonen inte mycke att oroa sig för men dock feber

Jag själv befann mig på dag nr två med feber och "a night from hell" bestämde jag mig för att ett besök på VC nog inte var så dumt så jag såg till att droga kroppen med ipren och sen gav vi oss iväg

 

Även den här gången blev jag positivt överraskad av hur smidigt och snabbt allt gick

Tjugo över åtta anmälde Linn och jag oss i kassan på deras "drop in" och en halvtimme senare hade vi hunnit med att både träffa läkaren, ta prover och hör o häpna blivit riktigt bra bemötta

 

Jag var väl egentligen mest ute efter ett läkarintyg för att kunna vabba vidare för Linns del men efter att ha lyssnat på mig och konstaterat att jag hade en lunginflamation så tyckte läkaren att det var mer på sin plats att skriva ett intyg åt mig istället och påpekade även vikten av att jag med tanke på min astma verkligen tog det lungt och inte återvände till jobbet förns jag var riktigt frisk dvs tidigaste den åttonde mars

 

Jag kan väl erkänna att jag redan på väg tillbaka till bilen så smått började fundera på att den åttonde mars lät väldigt långt borta och att det nog skulle räcka att vara hemma resten av veckan bara

Men så...

 

 

... sen upplevde jag även en eftermiddag och kväll from hell där febern trots både ipren och alvedon inte ville masa sig ner under 39 grader och då någonstans i feberyran bestämde jag mig för att koppla bort allt vad dåligt samvete genemot jobbet hette och faktsikt koncentrera mig på att vila mig frisk

 

För att störa Linn & Pauls nattsömn så lite som möjligt beslöt jag mig för att sova på soffan i natt

och i feberdvalan kunde jag höra hur Linn hostade, hostade och hostade och vid midnatt kom både Linn och Paul upp för att hämta alvedon eftersom Linn hade ont i örat

 

*yippey*

 

Precis vad vi behövde som krydda på moset

Linn stanade kvar hos mig i soffan, slumrade till en stund men vaknade igen och hade jätteont i örat

= mer alvedon och sen somnade hon som en klubbad säl och sover fortfarande

Jag håller en tumme för att hon vaknar utan öronvärk och att jag med hjälp av ipren och alvedon kan fortsätta  hålla min feber på rätt sida 38 strecket

- då ska vi nog överleva även den här dagen och så småning om även den här influensan



I morgon eller ...

... på måndag

 

Eller varför inte nästa månad, eller efter påsk, efter midsommar

Eller varför inte efter semestern eller efter jul eller nyår ?

Skjuter man upp saker hela tiden så inser man ju till slut att den enda man lurar är sig själv så varför helt enkelt inte bestämma sig för att det finns inget sen utan att det är här och nu som gäller

 

Det är NU och inte i morgon eller nästa vecka utan just här och nu

Svårare än så är det väl inte ?

Jo men det är just det, det är svårt att ge sig själv den där sista sparken i baken

Att ta beslutet att det är NU som gäller och inget annat

 

Jag har i många många år haft en liten dröm, en önskan

En önskan som skulle kunna bli verklighet

Förutsättningarna finns det är bara ett litet eller rättare sagt ett ganska stort "om" som jag måste ta itu med först

Detta lilla "om" är ingen lätt uppgift men alldeles omöjlig är den inte heller

Detta lilla "om" löser man inte på en dag, inte en vecka eller en månad utan det rör sig förmodligen om sådär ett - två år vilket kan kännas som ett oövestigligt berg

Men å andra sidan,

tiden går ju fort,  oerhört fort t.o.m

Så vad är väl egentligen ett år ? Två år ?

Varför helt enkelt inte bestämma sig för att det är NU och inte SEN och sakta börja gå mot målet ?

 

 

 

 

 

 



Jobb, vobb, vabb...

... och ett litet möte

 

 

I går eftermiddag när jag hämtade Linn berättade hon att hon hade frusit hela dagen

När vi kom hem bestämde vi oss för att vi skulle pyssla

Vi plockade fram prylar, satte oss vid köksbordet och...

 

 

... efter fem-tio minuter gav Linn upp och la sig på soffan och där blev hon kvar resten av eftermiddagen/kvällen i ett halvsovande tillstånd

Inte riktigt likt vår Linn och efter en check visade febertermometern på 38.2 och i det läget var det ju bara att börja mobilisera planeringen inför morgondagen

Efter lite klurande betämde vi oss för att Paul skulle vabba på fm och att jag skulle komma hem så fort jag kunde och att Linn sen fick hänga med mig tillbaka till jobbet på eftermiddagen eftersom jag inte ville missa vårat möte med verksamhetschefen

 

 

Jag landade på jobbet fyrtiominuter tidigare och satte genast igång med kvällsplaneringen och efter morgonplaneringen så fixade jag så mycke jag bara hann av veckans resterande planering och när klockan slog "dags att åka hem och lösa av Paul" tog jag med mig helgplaneringen  hem

Linn hade fortfarande "bara" 38 i feber och låg på soffan och halvsov medans jag satt och planerade lite innan vi åkte tillbaka till jobbet och än en gång kunde jag inte låta bli att tycka att jag har nog en otroligt snäll liten busfia

Trött, febrig och inte alls i form men bara hur duktig som helst satt Linn och ritade under den dryga en och en halv timme som mötet pågick

Inte ett ord eller något störande moment alls utan hon bara fanns där och det enda ljud hon åstalom var en och annan liten tillbaka hållen hostning

Ett sånt uppförande måste ju premieras så på hemvägen blev det en kebabtallrik på pizzerian och på ICA hittade hon två filmer hon ville ha

Så nu är Linn tillbaka där hon trivs allra bäst för tillfället

- halvliggandes i soffan

I morgon får det dock vara npg med pusslandet och trixandet så då blir det vab för hela slanten för min del för hur mycke det än är att göra på jobbet så har även jag en gräns för vad som är viktigt och inte och just nu känns det som om Linns hälsa är prio ett i morgon

Öven om Linn var en liten ängel under mötet idag så är det egentligen inte ok att ett febrigt barn ska behöva "vara duktig" på det sättet

Är man sjuk ska man få mysa hemma i soffan tillsammans med mamma eller pappa 





När jag...

... blir stor

 

Ska jag:

 

- Inte vara så förbannat konflikträdd

 

- Sluta tänka på vad andra tycker & tänker

 

- Sluta överanalysera allt och alla

 

- Bara umgås med vänner som tillför något till mitt liv

 

- Lära mig att säga NEJ

 

- Inte vara så harig

 

- Våga prova okända saker

 

 

Men vänta...

 

 

 

 

... jag är ju för böveln redan stor

Vad väntar jag på ?

Kanske är det dags att börja ta itu med dessa "hang ups" innan det är för sent



Efter en skitsöndag...

.. kom en helt ok måndag

 

Måndagar brukar ju inte vara någon hit på jobbet men trots att vi var lite kort om folk och jag var tvungen att gå ut till två kunder på morgonen så blev det en rätt hysad dag ändå

Lyckades få in personal till kvällen så att dom för en gångs skulle blev sju plus en intro

- rena lyxen numera

Lyckades dessutom skaka fram ngr vikarier att fylla upp morgondagens luckor med så *peppar peppar* morgondagen planering gick rätt smidigt och ser helt ok ut på pappret

 

 

 

 

Trots att det var en "fritids till fem dag" så var Linn på strålande humör när jag hämtade henne och väl hemma gjorde hon matteläxan utan minsta knot och satt sen och pysslade och berättade roliga historier medans jag lagade mat

Nu har Linnsan legat i badkaret i dryga timmen och jag använde min onda armbåge som förevändning till att skippa disken och satte mig istället vid datorn och bara slösurfade samtidigt som jag konstaterade att även om tillvaron ibland känns rätt trist och tråkig så är livet trots allt rätt mysigt när man tänker efter

 

 

 



En del dagar...

... borde man stanna i sängen

 

I dag är helt klart just en sån dag

Jag hade ställt klockan på åtta bara för att komma upp i tid och hinna städa lite

Söndag morgon och klockan på rigning för en sån sak liksom

Jaja men när tiden inte riktigt räcker till när det är vardag så har man ibland inget val

Jag vaknade dock redan strax efter sju, konstaterade att både Linn och Paul fortfarande sov

Jag låg kvar en stund och funderade över huduvida jag skulle försöka somna om eller om jag helt enkelt skulle börja dagen när jag ändå hade vaknat till

Efter ngn minuts funderande kom jag fram till att om jag somnade om skulle jag förmodligen vara grymt trött sen när klockan ringde vid åtta samt att då skulle även Linn vakna

Lite lockad av tanken att få starta dagen alldeles solo och hinna vakna till innan duracellkaninen gjorde mig sällskap med alla tusen frågor och funderingar gjorde att jag masade mig upp

Dessvärre hann jag inte längre än uppför trappan innan jag hörde Linns röst så där rök min förhoppning om en lugn timme och det var väl ungefär samtdigt so0m jag insåg att den här söndagen inte skulle bli någon dans på rosor

 

 

Ivrigt påhejad av en glatt pladdrande Linn satte jag igång med städning

Wow så sexigt att inleda söndagen med att städa badrummet för att sen fortsätta ut i hallen och lite däremellan hänga en maskin tvätt och ladda med en ny tvätt

Utan omsvep erkänner jag att jag var på ett hejdundrande vidrigt humör redan från start och inte blev det bättre av att Linns humör sjönk som en sten i vattnet när bästisens mamma ringde och meddelade att A fått feber under natten och därmed inte kunde komma och leka som dom hade bestämt

*ridå*

När den första besvikelsen lagt sig så bestämde vi att när Paul åkte iväg för att ha sändning så skulle Linn och jag åka upp till stallet och efter det en sväng in till Norrtälje och äta lunch på McDonalds samt gå en sväng på Arken Zoo

 

 

När det närmade sig åka till stallet dags upptäckte jag att det hade börjat snöa

 

*dubbelyippey*

 

Bara genom att titta ut genom fönstret fick mina redan visslande luftrör att öka pipandet lite och den planerade långa ridturen kändes inte längre lika lockande för min del

Men försök förklara det för en sjuåring som just nu går en snabbkurs i DramaQueenkunskap och dessutom ser ut att klara av den kursen med MVG

Vi kom iallafall iväg till stallet och väl där mötte oss en rätt blöt Prinsessa och helt plösligt kände även Linn att det kändes rätt ok att "bara" ta en kort liten promenad

 

 

Vi tog en lagom lång promenad och jag lät Linn och Prinsessan lulla på lite för sig själva medans jag själv gick och tyckte synd om mig själv som förutom att jag är trött som en zombie dessutom fortarande har ont i armbågen och känner att livet i största allmänhet är rätt trist just nu och mest består av jobba, snö, disk, städa, jobba, snö, disk, städa, jobba, snö, disk, städa och hur f*n jag än gör så hinner jag ändå inte hälften av allt jag skulle vilja göra och just nu känns det som om Helen inte ens kommer i andra hand utan kanske i femte eller sjätte hand dvs noll prioritet för mig själv

 

 

Efter stallet blev det en tur till Norrtälje och för den som händelsevis undrar så kan jag meddela att den shoppingen som gjordes var till 100 % till Linn

- som vanligt med andra ord

Sen hann jag väl mer eller mindre bara ta av mig skor o jacka innan Linn började tjata om att vi skulle göra ordning åt marsvinen

Vaddå vi ?

Vem var det som stod där med sopborste och skyffel och sopade hö och spån ?

Vem var det som gjorde rent buren ?

Fixade fram grönsaker & nytt hö ?

Tja inte var det Linn iallafall, hon satt med Bubblan i knät och undrade om jag inte kunde skynda mig så jag kunde hjälpa henne att ta på honom selen

 

 

Jovisst, jag hade kunnat ta striden och krävt att hon skulle hjälpa till men samtidigt så

- ja vissa dagar orkar jag helt enkelt inte ta striden

Det går så mycke smidigare och snabbare när man gör det själv och förhoppningsvis får man på så vis iallafall en liten liten stund att kunna sitta ner och andas lite i lugn och ro

Nåväl, nu har marsvinen fint i buren och den nyinköpta vaxduken passade fint under buren/ i lekhagen och nu är golvet inte lika halkigt att gå på för dom små liven när dom gör sina besök ute i "lekhagen" och Linn har slagit sig ner med sina Barbiedockor och är helt inne i leken och jag...

 

 

 

 

... ja om det inte hade varit för att Paul jobbar och det står på min lott att fixa middag så hade jag ju kunnat sitta ner en stund till och njutit lite av helgens sista skälvande timmar men det är väl bara att konstatera att vila det får man göra någon annan gång

Förmodligen någon gång lång fram i tiden...