Underhållning eller...

... förnedringsTV ?

 

Ja den gränsen är nog hårfin

Eftersom två tredjedelar av familjen är förkylda, lätt febriga och något hostiga har större delen av dagen tillbringats i Tvsoffan

Linn och jag hamnade framför en repris av "Ullared" och jag kan liksom inte annat än at tycka att det programmet är rätt beklämmande och lätt tragiskt

Jag har rätt många vänner som med jämna mellanrum åker till Gekås och jag har även själv gjort ett par besök där men jag känner liksom inte riktigt igen bilden av kunderna som programmet serverar

Det känns som om teamet bakom programmet verkligen finkammat varuhuset efter varenda "original" dom kunde hitta

"Original" som med glädje ställer upp på både det ena och det andra för chansen att få sina fem minuter i rampljuset och för att krydda till det hela har man letat upp Ola-Conny  & Morgan och merparten av tittarna framför TVapparaterna låter sig förmodligen roas och skrattar gott åt det hela

Just det skrattar åt och inte med dom och det är lite där bismaken i det hela kommer in

För i min värld är det stor skillnad på när man skrattar åt någon kontra med någon

 

 

 

 

Det är mycket möjligt att jag har missuppfattat det hela och kanske är det så att jag låter mina egna fördomar spegla min åsikt men handen på hjärtat

- hur många av oss har inte haft en Morgan eller en Ola-Conny i klassen, på arbetsplatsen eller bekantskapskretsen ?

Hur många av oss kan ärligt säga att dessa personer tillhört de "populäras skara", att dessa personer varit de som dragit det motsatte könet till sig, varit medelpunkten vid festerna, varit de som "alla" vill umgås med osv ?

Hur många av oss har inte mer än en gång dragit på smilbandet åt dessa filurer lite i smyg

Det är mycket möjligt att jag helt missuppfattat konceptet och tanken med det hela men i mina ögon så känns det hela som om man letat efter ett gäng driftkuckus och bara för att det är TV och dessa personer fått en "kändisstatus" så är det helt ok att skratta åt dom 

Det spelar liksom ingen roll i mina ögon hur mycket dessa personer är med på det hela, det gör det inte trevligare och gemytligare på något vis, snarare tvärtom

Bara för att man inbillar personer att det är kul och att vederbörande i sin tur njuter av sina fem minuter i rampljuset så betyder det inte per automatik att känslan av det hela blir rätt

Men kanske är det så att jag läser in mer i programmet än vad jag borde göra ?

Som tur är så finns det fler kanaler som serverar underhållning för oss halvrisiga personer som ligger i soffan och halvsover och idag valde jag att zappa vidare...



Ibland...

 

 

 

... blir jag lite trött

 

 

Trött på att folk inte tar det ansvar dom borde göra utan bekvämt lutar sig tillbaka och förlitar sig på att andra fixar och ordnar så att dom själva slipper

Trött på att bli tagen för given

När dom känslorna infinner sig blir det lätt att jag kliver ner i sandlådan och likt en tjurskallig tvååring bara sitter där och håller hårt i min hink och spade

Barnsligt, jag vet men ibland är det rätt skönt att låta det där barnet få kliva fram, ta lite plats och i tysthet framföra min lilla protest

 

 



Jag fick...

... en utmaning

 

 

Häromdagen undrade Linn om jag inte kunde sticka en "ECMOmössa" till henne och anledningen till det var nog att när man kopplade ut Linn från ECMO  fick hon en t-shirt, en t-shirt i storl S så den är lite stor för Linn just nu vilket hon tycker är lite synd

Tshirten använder Linn som nattlinne just nu men hon har saknat att inte kunna "visa" upp sin ECMO tshirt  för omgivningen

 

 

Linn var ganska bestämd över hur mössan skulle se ut så det var bara för mig att börja fila på detaljerna i det hela och efter att ha stickat en provlapp var det bara att sätta igång

 

En lördagskväll och två filmer senare var mössan klar och jag tror aldrig att jag varit så nöjd med något som jag gjort som den här gången

Visst finns små detaljer som kan slipas till men på det stora hela blev mössan precis som Linn och jag hade tänkt

 

 





 

 

 



Ett...

... avslut

 

 

I går var det dags för ännu ett besök på Lekterapin, det sista

Som vanligt var vi där i god tid så vi hann med både frukost i cafeterian och sen lite pyssel innan det var dags att träffa Kristna

Linn och Kristina inledde träffen med att koppla ett dropp och efter att Linn lekt en stund med droppet var det dags att gå iväg och göra ett besök på Q80

Egentligen råder det besöksförbud på avd just nu pga av RS och vinterkräksjukan men dom gjorde ett litet undantag för Linns del så att hon skulle få möjligheten att komma och se avd

 

 

Vi kikade runt lite på avdelningen och pratade lite med en av sköterskorna som kände igen Linn men tyvärr kände vi inte igen henne men det kanske inte är så konstigt med tanke på att vi träffade en hel del olika sköterskor och usk:or under tiden på sjukhuset

Det fanns dock en sjuksköterska vi både mindes med värme och glädje  - Linda

Linda var den som kom och hämtade Linn på BIVA och var "vår" sköterska under de tre första dagarna på Q80, hon var den som körde upp Linn till röntgen och hon var helt underbar med sin härliga humor och sitt smiottande skratt så när vi var färdiga med vårat besök bad vi Malin att hälsa till Linda från Linn

 

- Linda jobbar idag, jag kan hämta henne...

 

Linda dök upp efter en stund och utbrast

 

- Men så kul att se dig... Nu står du ju upp alldeles själv... Jag skulle vilja krama dig men du vet ju hur det är med alla baciller Linn så vi får kramas på avstånd...

 

Kramas på avstånd var vad dom gjorde, dvs i början men efter bara en liten liten stund kunde vare sig Linn eller Linda hålla emot längre och vårt besök på Q80 avslutades med ett stort kram & fnitterkalas och när vi skulle säga hej då tittade Linda först på mig och sen på Linn och sa

 

- Nu måste ni lova att gå direkt till doktorn nästa gång någon av er får ont i lungorna, det är nog med ambulanser och sjukhusvård nu...

 

Förstår inte alls vad hon menar *fniss*

 

 

På vägen tillbaka till Lekterapin konstaterade jag och Kristina att vården behöver fler sköterskor som Linda, personer med stora hjärtan som har nära till skratt och som sprider värme omkring sig

Tillbaka på Lekterapin gjorde Kristina och Linn iordning ännu en "sjukhuspåse" med div material som Linn fick ta med sig hem så att hon kan leka sjukhus med sina gosedjur och sen var det dags för oss att avsluta och säga Hej då

Kristina på Lekterapin har varit alldeles fantastisk och hjälpt Linn att bearbeta alla minnen och upplevelser på ett otroligt bra och fint sätt utan henne hade nog Linn haft det lugn inom sig som hon har idag

Kristina har via samtal och lek  avdramatiserat det mesta runt blodprov, sprutor, undersökningar, stick i fingret osv och numera tycker Linn att det där med undersökningar osv är rätt spännande och inte längre skrämmande

Kristina har verkligen sett Linn och hennes behov och tagit det helt i Linns takt

 

Under den här resan har vi verkligen haft turen att möta på underbar vårdpersonal som varit rätt person på rätt plats

Vi har mött människor som har brunnit för sitt yrke och inte bara sett patienten utan även personen och därmed kunnat ge ett bemötande och en omtanke som varit något utöver det vanliga vilket borde vara självklart men tyvärr är det inte alltid så

Tack vare Kristina kan Linn nu se tillbaka på hela den här upplevelsen med ett lugn och en trygghet som är en bra grund inför framtiden





 

 





Om det ändå...

... vore så enkelt

 

 

Tro mig, jag önskar att det var så enkelt att jag bara bestämde mig för att titta framåt, att jag såg allt det positiva istället för att befinna mig i den här zombietillvaron

Tro mig, det här tillståndet är inget tillstånd jag njuter av att befinna mig i

Tvärtom, det finns inget jag längtar efter mer än att allt ska bli som vanligt igen, att jag ska bli den där glada pigga Helen som jag saknar

Och tro mig, om det hjälpte med att bara titta framåt och tänka positivt så vore jag där för länge sen

Men tyvärr, det är inte så enkelt som det låter

För att överhuvudtaget kunna befinna sig någon annanstans än just här och nu krävs det att kropp och knopp samarbetar och samarbete eller snarare arbete överhuvudtaget är inget vare sig min kropp eller knopp anser att den ska ägna sig åt just nu

Jag önskar att det fanns en resetknapp man kunde trycka på och sen var allt som vanligt igen men hur jag än letar så hittar jag ingen sån knapp och kanske finns det en mening med det

Kanske är det så enkelt att kropp och knopp helt enkelt behöver återställa sig i sin egen takt

 

 

 

 

Så snälla, bespara mig från hurtfriska uppmaningar om att titta framåt, att leva i nuet och vara lycklig över att allt gått så bra som det trots allt gjorde

Tro mig, jag är glad och tacksam över att Linn är frisk och att hennes återhämtning gick snabbare än vad någon vågat hoppas på

Tro mig, jag ser med tillförsikt framåt och tro mig jag är oerhört tacksam och glad över allt som finns runt omkring mig och berikar mitt liv

Och tro mig, jag vill inget hellre än att hjärta, hjärna, kropp och känslor ska hitta tillbaka och fungera som vanligt igen

Jag tar vara på varje minut då jag känner att livet liksom återvänt och allt känns bra för en stund för tro mig,  stunderna då hjärnan och kroppen strejkar och spelar mig spratt är fruktansvärt jobbiga

Det är både jobbigt och skrämmande att uppleva hur saker man tidigare gjort på rutin helt plötsligt känns som oöverstigliga berg

Det är obehagligt att känna hur hjärtat slår allt snabbare och stressen fullkomligt rusar i expressfart inom en trots att allt egentligen är lugnt och hur man än försöker andas långsamt och koncentrera sig på lugn och ro så ökar bara stressen alltmer

Det är irriterande att stå framför tvättmaskinen och inte komma på hur man bär sig åt för att starta den utan tvingas ta fram bruksanvisningen..

 

 

 

 

Tro mig, om det hade varit så enkelt att bara ruska på sig lite och titta framåt så hade jag gjort det för länge sen...

 



Vi glömde...

... gå ut med hunden

 

 

Strax efter fyra i morse kom Picasso och var väldigt tydlig med vad hon ville

 

- ut och kissa

 

När jag stod där i altandörren, lite halvsovande och huttrandes i morgonkylan slog det mig plötsligt att vi totalt glömt bort kvällspromenaden med henne

Vet inte riktigt hur eller varför det blev så men det kanske säger lite om det allmänna läget hos familjen Ahlgren för tillfället

Visserligen åt vi middag lite sent, vi hade besök av grannen och...

 

 

... ja när klockan var åtta hamnade vi framför TVn, Linn som är på väg in i en förkylning var trött, Paul som jobbat sent kvällen innan och haft en rätt tuff arbetsperiod var också helt slut och så jag då som för tillfället har en kropp och knopp som då och då går in i "offmode" och inte riktigt fungerar som den ska i alla lägen

Paul försvann ner till sängen strax före nio och Picasso följde med honom ner

Sen nattade jag Linn, satt ytterligare en stund framför TVn och gjorde slutligen kväll även för min del

 

 

Picasso ?

Ja hon sov hur gott som helst intill Paul och ingen av oss verkade ha en tanke på den missade kvällspromenaden just då

Linn och jag var ute med Picasso vid tre-fyra på eftermiddagen så att den fyrbenta lilla damen kunde sova gott och vänta ända tills fyrasnåret på morgonen med att väcka matte för att få komma ut och "pudra nosen"  är för mig en gåta men hon är en fantastisk liten hund vår Picasso och som plåster på såren ( och för att döva mitt eget dåliga samvete ) fick hon en extra lång morgonpromenad istället 







Så var det det här med...

... goda råd

 

 

En bra riktlinje kan vara att om någon inte uttryckligen bett om ditt goda råd så kan det vara bra att ( hur svårt det än är ) försöka hålla sig från att komma med just goda råd

Om du trots allt känner att du verkligen har ett stort behov av att få komma med det där ( i dina ögon ) goda rådet se då till att servera rådet på ett bra sätt dvs tänk efter hur du framför ditt goda råd

Ett oönskat gott råd som framförs på ett klantigt sätt uppfattas väldigt sällan som ett gott råd utan tas nog lättare som kritik och därmed vänder ( väldigt många ) mottagare taggarna utåt och tar absolut inte till sig budskapet i ditt så kallade goda råd

 

 

Sen kan det även vara bra att ta sig en funderar på varför man känner behovet av att komma med det goda rådet, är det verkligen för att hjälpa mottagaren ?

Eller är det kanske så att det är för ens egen skull man känner behovet ?

Eller är det för att man för en kort stund får känna sig lite bättre, lite klokare, och att man för en stund hade en uppgift att fylla ?
Ibland känns det som om folk är väldigt snabba på att komma med goda råd per automatik och utan vare sig eftertanke eller omtanke

Det kan vara klokt att stanna till och fundera över om det är ett klokt råd som behövs just då eller om det är så enkelt att det faktiskt räcker med att bara finnas där och lyssna

För ibland kan det vara så att man helt enkelt bara behöver ventilera sig lite, att man just där och då vare sig behöver eller kan ta till sig goda råd utan att man bara behöver någon som lyssnar och som försöker förstå för hur det än är så är varje människa och varje situation unik och det som känns så rätt och bra för någon kan kännas helt annorlunda för en annan

 

 

 

 

Tilläggas bör att jag inte på något sätt är en motståndare till "goda råd"

Tvärtom , det är det som är det bästa med vänner att man kan byta tankar, ventilera, diskutera och lära av varandras erfarenheter

Men ibland är det inte ett gott råd man behöver utan helt enkelt bara en vän som finns där, en vän som vare sig dömer eller kritiserar utan helt enkelt bara finns där...