fredag 23 januari 2015

Om det ändå...

... vore så enkelt
 
 
Tro mig, jag önskar att det var så enkelt att jag bara bestämde mig för att titta framåt, att jag såg allt det positiva istället för att befinna mig i den här zombietillvaron
Tro mig, det här tillståndet är inget tillstånd jag njuter av att befinna mig i
Tvärtom, det finns inget jag längtar efter mer än att allt ska bli som vanligt igen, att jag ska bli den där glada pigga Helen som jag saknar
Och tro mig, om det hjälpte med att bara titta framåt och tänka positivt så vore jag där för länge sen
Men tyvärr, det är inte så enkelt som det låter
För att överhuvudtaget kunna befinna sig någon annanstans än just här och nu krävs det att kropp och knopp samarbetar och samarbete eller snarare arbete överhuvudtaget är inget vare sig min kropp eller knopp anser att den ska ägna sig åt just nu
Jag önskar att det fanns en resetknapp man kunde trycka på och sen var allt som vanligt igen men hur jag än letar så hittar jag ingen sån knapp och kanske finns det en mening med det
Kanske är det så enkelt att kropp och knopp helt enkelt behöver återställa sig i sin egen takt
 
 
 
 
Så snälla, bespara mig från hurtfriska uppmaningar om att titta framåt, att leva i nuet och vara lycklig över att allt gått så bra som det trots allt gjorde
Tro mig, jag är glad och tacksam över att Linn är frisk och att hennes återhämtning gick snabbare än vad någon vågat hoppas på
Tro mig, jag ser med tillförsikt framåt och tro mig jag är oerhört tacksam och glad över allt som finns runt omkring mig och berikar mitt liv
Och tro mig, jag vill inget hellre än att hjärta, hjärna, kropp och känslor ska hitta tillbaka och fungera som vanligt igen
Jag tar vara på varje minut då jag känner att livet liksom återvänt och allt känns bra för en stund för tro mig,  stunderna då hjärnan och kroppen strejkar och spelar mig spratt är fruktansvärt jobbiga
Det är både jobbigt och skrämmande att uppleva hur saker man tidigare gjort på rutin helt plötsligt känns som oöverstigliga berg
Det är obehagligt att känna hur hjärtat slår allt snabbare och stressen fullkomligt rusar i expressfart inom en trots att allt egentligen är lugnt och hur man än försöker andas långsamt och koncentrera sig på lugn och ro så ökar bara stressen alltmer
Det är irriterande att stå framför tvättmaskinen och inte komma på hur man bär sig åt för att starta den utan tvingas ta fram bruksanvisningen..
 
 
 
 
Tro mig, om det hade varit så enkelt att bara ruska på sig lite och titta framåt så hade jag gjort det för länge sen...
 


7 kommentarer:

  1. Det enda jag kan klämma till med här är att igenkänningsfaktorn är skyhög. *STOR kram* /K

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, kramar är rätt bra medicin just nu

      Radera
  2. Du är klok nog att ta detta i din takt! Annars kommer det bara surt efter sedan. Du vet hur du mår! Tror att de flesta menar väl, eller slänger ur sig av slentrian. Trist. Men inte din uppgift. Din uppgift är att få dig att må bättre :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det så, ibland får man bara höra det en gång för mycket

      Radera
  3. Har man inte varit där så är det kanske svårt att förstå hur kropp och knopp kan arbeta så totalt emot en.
    Det går inte att skaka av sig och blicka framåt och fungera 100% när det känns som om man har sirap i hjärnans tankeverksamhet.

    En dag i taget och en stund i taget. Njut av stunderna som är bra

    SvaraRadera
  4. Katarina (Kazeer)23 januari 2018 kl. 09:01

    Stoor kram!

    SvaraRadera