Om det ändå...

... vore så enkelt

 

 

Tro mig, jag önskar att det var så enkelt att jag bara bestämde mig för att titta framåt, att jag såg allt det positiva istället för att befinna mig i den här zombietillvaron

Tro mig, det här tillståndet är inget tillstånd jag njuter av att befinna mig i

Tvärtom, det finns inget jag längtar efter mer än att allt ska bli som vanligt igen, att jag ska bli den där glada pigga Helen som jag saknar

Och tro mig, om det hjälpte med att bara titta framåt och tänka positivt så vore jag där för länge sen

Men tyvärr, det är inte så enkelt som det låter

För att överhuvudtaget kunna befinna sig någon annanstans än just här och nu krävs det att kropp och knopp samarbetar och samarbete eller snarare arbete överhuvudtaget är inget vare sig min kropp eller knopp anser att den ska ägna sig åt just nu

Jag önskar att det fanns en resetknapp man kunde trycka på och sen var allt som vanligt igen men hur jag än letar så hittar jag ingen sån knapp och kanske finns det en mening med det

Kanske är det så enkelt att kropp och knopp helt enkelt behöver återställa sig i sin egen takt

 

 

 

 

Så snälla, bespara mig från hurtfriska uppmaningar om att titta framåt, att leva i nuet och vara lycklig över att allt gått så bra som det trots allt gjorde

Tro mig, jag är glad och tacksam över att Linn är frisk och att hennes återhämtning gick snabbare än vad någon vågat hoppas på

Tro mig, jag ser med tillförsikt framåt och tro mig jag är oerhört tacksam och glad över allt som finns runt omkring mig och berikar mitt liv

Och tro mig, jag vill inget hellre än att hjärta, hjärna, kropp och känslor ska hitta tillbaka och fungera som vanligt igen

Jag tar vara på varje minut då jag känner att livet liksom återvänt och allt känns bra för en stund för tro mig,  stunderna då hjärnan och kroppen strejkar och spelar mig spratt är fruktansvärt jobbiga

Det är både jobbigt och skrämmande att uppleva hur saker man tidigare gjort på rutin helt plötsligt känns som oöverstigliga berg

Det är obehagligt att känna hur hjärtat slår allt snabbare och stressen fullkomligt rusar i expressfart inom en trots att allt egentligen är lugnt och hur man än försöker andas långsamt och koncentrera sig på lugn och ro så ökar bara stressen alltmer

Det är irriterande att stå framför tvättmaskinen och inte komma på hur man bär sig åt för att starta den utan tvingas ta fram bruksanvisningen..

 

 

 

 

Tro mig, om det hade varit så enkelt att bara ruska på sig lite och titta framåt så hade jag gjort det för länge sen...