Två månader...

... har gått

 

 

I dag är det på dagen två månader sen den där fruktansvärda förmiddagen i Dublin då vi befann oss i det där lilla rummet på Temple Street Childrens hospital och inte kunde göra annat än att vänta, vänta och åter vänta medans läkarna kämpade för Linns liv

 

Den där förmiddagen då tiden tycktes stå stilla, när varje minut kändes som en timme

Den där förmiddagen då jag tänkte tankar jag aldrig någonsin vill tänka igen

Den där förmiddagen då känslor jag aldrig varit i närheten av tidigare rusade genom kroppen genom kroppen i expressfart

Den där förmiddagen då jag lutade min panna mot den svala fönsterrutan, tittade ut och undrade hur folk så oberört kunde stå där nere i rökrutan och skratta och prata med varandra när vår dotter låg därinne och kämpade för sitt liv

Den där förmiddagen då jag såg solen lysa över Dublin och först tänkte att det var ett dåligt omen, att solen lös för att Linn var på väg mot himlen...

 

 

 

 

 

... hur jag sekunden efter beslöt mig för att istället se det som ett gott tecken

Solen lös givetvis för att allt skulle vända, för att Linn skulle bli frisk igen

Den där förmiddagen ...

 

 

... ja listan kan göras hur lång som helst men det var den där förmiddagen som förändrade våra liv

Det var den där förmiddagen - och givetvis det som skett innan och skedde efteråt - som gjorde mig mer ödmjuk, mindre fördömande men framför allt så otroligt tacksam över allt jag har i mitt liv

Det var den där förmiddagen då Linn valde livet och visade vilken fighter hon är