När förnuft, känslor och kropp...

... inte samarbetar

 

 

Den berömda "väggen" har jag ju hört talas om och att folk "Gått in i väggen" är ju inget nytt påfund direkt utan något man hör/läser om relativt ofta och läser man om symptomen så är det nog så att jag i dagsläget kan pricka av x antal av dessa punkter och nicka igenstämmande  förutom när det gäller en sak och det är just det där med "väggen"

Det känns inte som att jag brakat in i någon väggen eller ens är på väg i full fart mot en

Däremot känns det som om jag sprungit uppför ett högt och brant berg och nu står där högst upp på toppen och balanserar framför en brant nerförsluttning och vänder jag mig om så är vägen tillbaka raserad och stängd

Branten är min enda väg tillbaka till vardagen

 

 

 

 

Stundtals känns det dom om jag står där och har rätt bra koll på läget och jag kan t.o.m njuta lite av utsikten och kikar jag riktigt noga kan  jag skönja  en väl upptrampad stig där jag sakta men säkert skulle kunna ta mig ner till den trygga vardagen igen

Men så i nästa sekund känner jag snålblåsten och hur  jag förlorar fotfästet och balansen och är på väg att ramla nerför branten men precis när jag ska till att falla så lyckas jag få tag i något och hålla mig kvar och återfå balansen igen...

 

 

 

 

... så, ja den berömda väggen är nog i mitt fall en brant

Spelar roll liksom, vägg eller brant det är en jobbig känsla

Det jobbigaste är att känna att kroppen och alla känslorna just nu lever sitt eget lilla liv och inte riktigt vill låta sig styras

Förnuftet säger däremot åt mig att chilla, att  ta´t lugnt och bara  njuta

Det finns ju inget att oroa sig över - Linn är pigg, frisk och allt har ju gått bra

Det borde ju bara vara att slå bort alla tankar och alla dumma om och men, dom finns ju inte längre men förnuftet är inte riktigt i takt med känslorna och kroppen i övrigt

Eller rättare sagt just nu är inte förnuftet tillräckligt starkt för att kunna styra dessa två viljor

Och jag ?

Ja vart befinner jag mig i mitt i alltihopa ?

Jag har faktiskt ingen aning

Ena minuten känns allt ok och jag kan känna glädje över livet och tillvaron i stort men i nästa minut känns det som om jag bara faller rakt ner i ett mörkt hål och hur jag än anstränger mig så kan jag inte hitta minsta lilla solglimt att känna glädje över

 

 

För hur det än är, vad kroppen och känslorna än försöker spela mig för spratt så viskar förnuftet att solen och glädjeämnena finns därute någonstans och väntar på mig, det är bara det att just nu är förnuftets röst bara små tunna viskningar som drunknar i känslostormarna

Men stormarna kommer att bedarra, frågan är bara när...