Det finns saker...

... jag aldrig kommer att förstå

 

 

I går kväll såg jag filmen "Kramer mot Kramer"

Filmen har över trettiofem år på nacken men den kändes inte ett dugg mossig och gammal, snarare tvärtom och det sorgliga är att så många föräldrar än idag gör samma val som mamman i filmen dvs överger sitt barn för att "hitta sig själv"

 

 

För mig är det så självklart att den dagen man väljer att bli förälder så väljer man också att avsäga sig sitt ego och förmånen att sätta sig själv i första rummet och även om det känns tungt ibland är det bara att bita ihop och göra sitt bästa

Jag menar inte att man ge upp sitt liv, sluta leva eller enbart leva genom barnet utan snarare att den dagen man blir förälder så måste man inse att man inte längre är prio ett i tillvaron utan man har ett ansvar att se till att barnet mår bra och det ansvaret är långt viktigare än allt annat

Ett ansvar att se till att barnets bästa är och förblir prio ett så länge det är just ett barn

Det är för mig en gåta hur man som förälder en dag bara kan vända sig om och gå, att lämna barnet och  överlåta sin del av föräldraansvaret och vardagen till någon annan bara för att man känner att man inte kan, vill eller orkar längre eller helt enkelt för att för att sätta sig själv i första rummet och för att man behöver utrymme till att förverkliga sig själv och sina drömmar

 

 

 

 

Självklart går det inte att vara kategorisk i det här ämnet

Självklart kan det finnas det tillfällen i livet då man tillfälligt behöver få hjälp med en del av ansvaret eller stöd för att orka vara förälder

Jag menar inte heller att man som föräldrar inte ska göra saker utan sina barn både tillsammans som ett par eller var och en för sig utan det är de föräldrar som väljer att gå, som väljer att klippa banden och helt avsäga sig sitt föräldraansvar och helt enkelt lämnar barnets vardag som jag aldrig någonsin kommer att kunna förstå mig på

Det är en gåta för mig hur man kan överge sitt barn på det sättet

Det är en gåta för mig hur man som förälder kan välja att se till sitt eget bästa och samtidigt göra sitt eget kött och blod så illa

Att bli övergiven  av sin förälder måste vara ett av de största sveken man som barn kan drabbas av och att  man som förälder väljer att utsätta sitt barn för det sveket är en gåta för mig

Jag förstår inte hur man som förälder kan se sig själv i spegeln efter ett sånt svek och vara nöjd med det man ser

Jag förstår inte hur man som förälder kan satsa all tid på sig själv och sitt eget välmående och lämna sina barn utanför

Jag förstår inte hur ens egen vardag och ego kan vara så viktigt att man väljer bort sina barn

Jag förstår inte...

 

 

 

 

... nej jag förstår inte och jag kommer nog aldrig att förstå

Men en sak tror jag mig förstå och det är hur ont det gör att bli lämnad, att  vara det barnet som blir bortvalt av sin förälder

 Bortvald av den person som borde vara den som finns vid barnets sida och den som i alla lägen stöttar och ger kärlek

Den känslan borde inget barn behöva uppleva och bära med sig som ett svart hål i sitt hjärta...