Tänk om vi människor...

... var lite mer som hundar

 

 

 

När Disa kom till oss för tio dagar sen visade både Picasso och Disa att dom accepterade varandra men så mycket mer var det inte

Dom betraktade varandra från behörigt avstånd och tycktes ha en tyst överenskommelse om att respektera varandra men inte mer än så 

Det dröjde dock inte många timmar innan Picasso började göra små trevande försök att bjuda in Disa till lek, inviter som totalt ignorerades av Disa till en början men skam den som ger sig

 

 

Efter några dagar av totalt ignorerande från Disas sida började Disa så småningom mjukna upp och svara på Picassos inviter, dock utan större entusiasm utan mer "okey jag kan väl ta några skutt så är du nöjd sen..." och även om man ibland riktigt sett hur Disa har funderat över vad Picasso sysslat med så började hennes nyfikenhet alltmer ta överhanden och helt plötsligt blev det minst lika intressant att hålla koll på vad Picasso gjorde som att gå med nosen i backen och sniffa och plötsligt häromkvällen så lossnade det helt och dom raceade loss tillsammans efter det är promenaderna sig inte lika längre

Istället för att Disa stillsamt går runt med nosen i backen medans Picasso hoppar fram mellan stenarna har vi nu två kompisar som springer sida vid sida och busar och upptäcker världen tillsammans i en rasande fart

 

 

 

Trots att Disa är större än Picasso och har betydligt längre ben så är hon inte riktigt lika snabb som Picasso men det kompenserar hon med att "skära kurvorna" och när Picasso tycker att Disa är för långsam tar hon helt enkelt bara några extra varv runt Disa för att bli av med lite energi

Polarna har till och med kommit så långt att dom utan några som helst problem kan äta tillsammans och helt otroligt nog accepterar Picasso att Disa både närmar sig och bekantar sig på nära håll med hennes matskål och de som känner Picasso vet att just det där med mat och vakt har varit ett hett ämne där Picasso visat upp inte helt smickrande sidor i sin iver att försvara både sin egen mat och vår mat på bordet så att Picasso utan minst knot eller morr accepterar att Disa vistas både runt hennes matskål och vid vårt matbord när vi äter är helt otroligt

 

Under tio dagar har två damer av två olika raser närmat sig varandra och anpassat sig efter varandra på ett helt fantastiskt sätt och det är riktigt roligt att se hur Picasso och Disa busar loss och försvinner tillsammans över fälten i full speed

Två damer av helt olika raser, med helt olika temperament, olika storlek, färg och form men båda har haft viljan att lära känna varandra och även lyckats anpassa sig och accepterat varandras olikheter och under veckan lärt sig att olika är bra

Är man en trött och lite halvlat labbe är det perfekt att ha en pigg liten staff som med glädje ser till att pinnar hämtas och placeras framför tassarna på en och är man en staff med explosiv energi är det bra att ha en labbe intill sig som saktar ner tempot lite och lär en tjusningen i att stå och sniffa på samma fläck länge, länge

 

 

 

Trots olikheterna har dom två damerna en sak gemensamt och det är kanske just därför som dom lyckats bli så bra vänner

- Båda Disa och Picasso har ett stort och varmt hjärta

Tänk om vi människor kunde vara lika varmhjärtade och besitta samma förmåga att respektera och acceptera varandras olikheter som dessa två hundar har varit då skulle världen se bra annorlunda ut

Picasso och Disa har under de här dagarna visat att med acceptans och kärlek kommer man långt och även om man är av olika raser, färg och form blir världen så mycket roligare om man upptäcker den tillsammans istället för var och en för sig...