Så var det...

... äntligen semester

 

 

I måndags började så äntligen min semester, förmodligen finns det en och annan i min omgivning som förvånat höjde på ögonbrynet och i sitt stilla sinne undrade om jag inte hade varit ledig hela sommaren och för den som följt mig på FB eller Instagram så förstår jag att det har framstått som om min sommar varit en enda lång semester men riktigt så har det ju inte varit utan det beror väl snarare på att jag någonstans gjorde ett medvetet val att inte "outa" min sjukskrivning utanför min allra innersta krets av den enkla anledningen att jag helt enkelt inte orkade med vare sig att berätta varför eller för all del ta del av goda råd framförda i all välmening

Jag kände helt enkelt att jag behövde få låta allt falla på plats i lugn och ro helt i min egen takt och på mitt sätt

 

 

 

Och bitarna har fallit på plats, svaren har kommit, lugnet har lagt sig och för första gången på mycket mycket länge känner jag att vardagen och livet så smått hittat tillbaka till sin vanliga stilla lunk igen och dom där sömnlösa nätterna, panikattackerna och alla konstiga tankar dyker upp alltmer sällan

Dvs allt det där som jag valt att inte skriva om på FB, allt det där jobbiga som jag valt att hålla för mig själv och istället valt att berätta om Linns & mina stunder i stallet, våra små turer till badstranden, resan till Linköping tillsammans med barnen, turen till Mariehamn med mina "bonussystrar", Gröna Lunds besöket...

 

 

... ja listan kan göras lång med allt som jag till synes har roat mig med den här sommaren

Men bakom dessa foton och små inlägg om min till synes "lediga" sommar har det funnits en annan verklighet, en sommar som ibland känts allt annat än som en ledig och härlig sommar

Den där knölen i bröstet som jag upptäckte i april/maj ryckte undan mattan totalt under mina fötter och alla tankar och funderingar i väntan på provsvaren  rev upp sår som inte hade hunnit läkas ordentligt och det har funnits dagar då jag gått med sprängande huvudvärk, nätter då jag inte sovit en blund, nätter då jag sovit men vaknat i panik både en, två, tre, ja till och med fyra gånger pga av både helt suspekta  mardrömmar om allt och ingenting och även mardrömmar med återblickar från flygresan då Linn blev sjuk, dygnen på Irland, tiden på ECMO mm

Det finns dagar då jag till en början mått riktigt bra men så har ett TV-inslag, en tidningsartikel, en låt på radion eller en sekvens i en film plötsligt kastat mig tillbaka till de där outhärdiga timmarna på planet eller den där fruktansvärda dagen i Dublin då jag var helt övertygad om att vi skulle förlora Linn för alltid och alla tankar och känslor som jag hade trott var placerade i sitt lilla minnesfack har plötsligt spritts ut i minnet igen och ställt till oreda

Ja, det finns gånger då jag helt utan anledning börjat gråta både i ren panik eller av tacksamhet

Kort sagt, den här sommaren har varit en sommar ganska så olik någon annan sommar jag upplevt

 

 

 

Så bakom dom där mysiga FB & Instagram uppdateringarna så har det funnits en annan verklighet

Bakom ett "En mysstund i stallet" kan det ha legat flera timmars förberedelser för att samla ork nog att ta sig till stallet, bakom den där bilden av ett kvällsdopp i sjön kan det ha legat en dag med både huvudvärk och panikkänslor som guppat inombords osv i all oändlighet

Jag förstår att en och annan kanske tänker att orkar man göra si eller så så orkar och ska man också jobba och ska inte vara sjukskriven men livet är inte svart eller vitt utan en hel palett av nyanser och ibland blir livet så kaotiskt att alla nyanser flyter ihop i en enda röra och man behöver få tid till att stanna upp och reflektera, låta kroppen vila och göra ett försök att få struktur på paletten igen och eftersom vi alla är olika har vi alla våra olika sätt att göra det på

 

 

 

 

Den här sommaren har varit en resa i känslornas tecken och stundtals har det känts som både en berg & dalbana och fritt fall men nu äntligen känns det som om jag lämnat nöjesfältet bakom mig och att jag istället har tagit klivet in på en lummig skogsväg och om jag får bestämma så skulle jag vilja fortsätta vandra på den här stigen ett tag och bara njuta av lugnet och harmoni men kanske framför allt njuta av livet...