Att...

… vakna med ett leende

Känslan när man vaknar med ett leende på läpparna och direkt känner 

- Det här blir en bra dag!

Och att den känslan sen håller i sig hela dagen trots att det egentligen är en rätt medioker lördag

Den känslan har jag haft turen att gå runt med idag trots att Paul åkte iväg och jobbade, att Linn är sjuk och har legat i sängen hela dagen och det roligaste jag har gjort idag är att mocka, fodra hästarna, laddat x antal tvättmaskiner och hängt tvätt

En rätt innehållslös och som sagt lite halvtråkig lördag med andra ord och ändå har jag gått runt med en skön bubblande lyckokänsla i kroppen

 Men kanske är det just det som är poängen

- att hitta glädjen och lyckan i det lilla

Att komma på sig själv med att man med ett leende på läpparna tar några salsasteg  under tiden man lagar middag bara för att man är på så bra humör och helt enkelt måste få pysa ut lite av den positiva energin man har i kroppen  

Med risk för att

… låta tjatig

Men shit så grymt roligt det är att träna!

Tänk att jag skulle behöva bli 50+ innan jag upplevde den där endorfinkicken som infinner sig efter ett träningspass

Hardcorepasset i torsdags var både grymt roligt och grymt tufft

Under avslutningsblocket som bestod av 20 sekunder burpees, 10 sekunders höga knän, 20 sekunder burpees, 10 sekunder höga knän and so on i 8 intervaller var jag helt övertygad om att min sista stund var kommen och att jag inte skulle ta mig ut ur träningslokalen levande

I takt med att andningen började återhämta sig och insikten av att jag fortfarande levde så smått började infinna sig så infann sig också den där lyckokänslan som bara infinner sig när man gjort något bra, något man aldrig trodde att man skulle klara av att göra och även om kroppen var grymt trött så bubblade det av lycka i blodet

- träningsendorfinerna!!!

2020 har startat i rekordfart för min del

Bootcamp måndag & torsdag

Mi Fiesta tisdagar

och lätt löpning på lördagar

Träning fyra dagar i veckan, lagom dos säger folk i min omgivning

Själv känner jag bara - Mera!!!

6 hardcorepass & 2 Mi Fiestapass under januari och jag känner redan en stor skillnad både vad det gäller konditionen men kanske framför allt styrkan och på kroppens  hållning

Tänk att så lite kan göra så mycket!

Det är synd att det är så galet trist att löpträna jämfört med Bootkampen och Mi Fiestan annars Skulle jag nog lägga till en eller två löprundor till per vecka

Men som sagt, jag hann bli 50+ innan jag fick uppleva det där endorfinruset som uppstår efter en träning

Lite synd att det skulle dröja mer än ett halvt liv innan jag fick uppleva den men å andra sidan är det bättre sent än aldrig

När livet...

… levererar

Vilken rivstart på veckan

* Måndag - hardcore pass efter jobbat

* Tisdag - Mi Fiesta efter jobbet

* Onsdag - Date med min bonus Lilleman efter jobbet

* Torsdag - En HELdag utomhus på jobbet med lek, korvgrillning, promenad och hela kitet, vi var ute HELA dagen och tankade frisk luft förutom de få minutrar  när vi bytte blöjor på barnen och efter jobbet var det direkt till veckans andra Hardcorepass

* Fredag - den ligger ännu som ett oskrivet blad

Kroppen vrålar av trötthet och mina muskler kräver semester efter dagens pass, ett pass där jag utmanade mig lite extra genom att ta lite tyngre vikter, när kroppen skrek 

- Lägg ner!!!

Ja då orkade jag en eller två upprepningar till

När jag stod i plankan och kroppen skrek

- Sluta!!!

Ja då pressade jag ytterligare några sekunder

När vi körde höga knän, det var 15 sekunder kvar och syrebristen bara vrålade

- Klart slut!!!

Ja då ökade jag takten lite och höll ut

 Det är så sjukt galet hur roligt och så otroligt energipåfyllande det är att träna

Jag som alltid dragit mig för att träna i grupp har upptäckt att det är precis vad jag behöver för att inte ge upp och kasta in handduken så fort det tar emot

Jag har bestämt mig för att from nu ska det tankas härlig energi och att livet ska fyllas med "må bra upplevelser" och vad mår man bättre av än kärlek?

Och det är där mina onsdagar med Lilleman kommer in

Det är underbart att få spendera ett par timmar varje onsdag tillsammans med denna lilla krabat som ger så mycket energi och kärlek 

Att bara få var "här & nu", sitta och fika, upptäcka stan tillsammans och ha såna där härliga samtal som man bara kan ha med en snart tre år gammal liten människa

Att trots att jag är drygt femtio år äldre få bli utvald att vara någons bästa kompis är stort och något som verkligen värmer mitt hjärta

Lilleman och jag har upplevt så mycket tillsammans och lärt oss så mycket av varandra och jag är så otroligt tacksam och glad över att vi två får fortsätta att finnas i varandras liv

Ja, även om året bara är sexton dagar gammal så känns det verkligen som om 2020 redan har levererat långt över förväntan och jag väntar med spänning på vad 2020 ska leverera härnäst 

  

Saker jag inte...

… trodde om mig själv

* Att jag skulle börja motionera och dessutom tycka att det är roligt

*Att jag skulle springa Tjejmilen, Midnattsloppet, eller ja att springa var väl att ta i men jag har i alla fall på något sätt genomfört Tjejmilen två gånger, Midnattsloppet en gång och även Sickla gruvlopp

* Att jag skulle anmäla mig och dessutom genomföra två terminer med Mi Fiesta, dvs dansa i grupp

* Att jag skulle anmäla mig till ett Bootcamp

Men undrens tid är inte förbi och jag har gjort det ovanstående, det där som tidigare bara var ett enda stort big NO NO och helt enkelt inte funnits med på kartan i min värld och nu när jag har provat på det så förstår jag inte riktigt varför jag inte har gjort det tidigare

Jag förstår inte varför det där med att träna i grupp tidigare har känts så otroligt läskigt och så totalt främmande för mig eller jo egentligen vet jag ju vad och varför jag tänkt och känt som jag har gjort men nu med facit i handen kan jag mest känna att det har varit så otroligt korkat att de tankarna och de känslorna fått mig att avstå eftersom det egentligen inte funnits någon relevans för dom eller så kanske det har det bara det att jag nu haft turen att hamna på rätt plats med rätt personer omkring mig

På Stockholm BootCamp Factory har jag haft turen att få träna med både Alexandra och Charlotte och mina fördomar om att det skulle vara snorkiga och stroppiga instruktörer och bara skulle vara vältränade "lattemammor" och machosnubbar på såna här ställen var just bara fördomar, vi som tränar är en salig blandning av helt "vanliga" människor dvs somliga har varit elitidrottare, somliga motionärer, andra har tränat tidigare men haft uppehåll, en och annan blivande mamma, kanske även någon "lattemamma" och en del nybörjare

- Ja kort sagt en salig blandning av alla sorter

och det skönaste av allt är att vi alla tränar på våra egna villkor och efter våra egna förutsättningar och att vi alla är där av en och samma anledning

-  vi vill bli starkare 

och under tiden vi kämpar på, under tiden vi  pressar oss till vårt yttersta och även peppar varandra så skapar vi tillsammans en otroligt härlig stämning i lokalen

 En stämning som gör att jag trots att jag är så slut efter ett pass att det känns som om kroppen skulle strejka vilken minut som helst och bara vill lägga sig ner och dö en stund så börjar jag redan då längta till nästa pass och egentligen så är det helt galet att förstå att jag nu under januari och februari ska utsätta mig för Hardcorpass två gånger/vecka

Inte nog med det, nästa vecka drar  Mi Fiestan igång igen

Mi Fiestan som är så rolig att den på något vis inte känns som en träning utan bara som en helt underbar timme som trots att svetten lackar pulsen ökar och kroppen är rejält trött efteråt så totalt fyller på kroppen med måbra endorfiner
 En timme där jag trots att jag är smidig som ett kylskåp och har noll taktkänsla ändå på något vis glömmer dom detaljerna och bara  älskar att få "dansa loss" utan att bekymra mig det minsta om jag tar ett felsteg eller två eller ve och fasa om någon skulle se det!!!

 Men på något konstigt sätt så har jag fortfarande lite svårt att ta in att jag faktiskt skriver Helen och dans i en och samma mening

- Hur gick det till liksom?

Hur får man ihop det?

Jag vet inte hur men Sara som håller i Mi Fiestan lyckas precis som Alexandra och Charlotte att dela med sig av sin egen energi och vara så grymt inspirerande att jag liksom glömmer bort att jag inte är bekväm med gruppträning, att jag inte kan dansa, att jag inte kan träna, att jag inte kan...

… när allt kommer omkring så kan jag faktiskt en hel del och även om jag tvivlar ibland så har jag modet att våga utmana mig själv

Jag vågar prova nya saker och jag gör det utan att tänka alltför mycket på vad andra runt omkring tycker och tänker för hur det än är så när allt kommer omkring är vi alla så upptagna med att göra det vi själva gör att vi helt enkelt inte har tid att hinna snegla på hur "alla andra" gör 

Och även om det på något sätt är lite tragiskt att en massa fåniga tankar, känslor och rädslan för det okända  fått mig att avstå från så många saker under så många år så är det ändå någonstans en rätt häftig känsla att som snart 55åring upptäcka att det aldrig är för sent att lära sig nya saker och att man faktiskt kan mer än man tror om man bara vågar ta steget och utmana sig själv och sina demoner 

Det här med...

… att träna

Ända sen jag körde ett "prova på pass" hos Alexandra har jag varit superpeppad på att vara med på en bootcamp under januari dvs att träna 2ggr/v där

När nyårsklockorna klingat ut och det nya året började så tog jag tag i promenaderna igen, under årets fem första dagar promenerade jag sammanlagt 3.9 mil och när jag la mig i går kväll kände jag mig taggad och redo för dagens Hard core pass

Men det var igår kväll det,

när jag vaknade i morse var jag allt annat än taggad

Helt plötsligt kändes det där träningspasset bara så jobbigt och totalt ointressant

Jag kunde rada upp minst tio andra saker som kändes betydligt viktigare än att träna

Som tur var så hade jag en träningskompis så att hoppa över första passet fanns liksom inte på kartan men jag var allt annat än taggad och sugen på det hela

Helt ärligt så kände jag mig rätt mycke "vill inte", stel och totalt ovillig när jag klev in i träningslokalen och ända fram till passets första övning kände jag bara ett stort 

"Jag vill inte, jag går hem..."

Men någonstans långt inne tittade den där lilla djävlaranammatypen fram och sparkade mig lätt i baken och sa åt mig att sluta vara så motsträvig

Ja sen köttade jag bara på och köttade är precis rätt uttryck för det var precis vad jag gjorde

Det fina i kråksången är att alla tränar på efter sina egna förutsättningar utan att jämföra sig med varandra

- samma övningar men med olika vikter, intensitet

Jag var på väg att ge upp mer än en gång men på något sätt så lyckades jag peppa mig lite att ta i lite till, och lite till och vips var passet över och jag kunde klappa mig själv på axeln och känna mig riktigt riktigt nöjd med mig själv

Träningsåret 2020 har börjat bra och jag ska försöka fortsätta i samma spår

Jag har inga direkta mål under året mer än att genomföra Vårruset, Tjejmilen & Midnattsloppet och det förhoppningsvis lite, lite snabbare än förra året men tiden är inte det viktiga

Det viktiga är att hålla kroppen i form för hur det än är så även om jag tränar förhållandevis måttligt så har jag nu när jag kommit igång igen insett hur mycket jag faktiskt har saknat träningen under det ofrivilliga uppehållet då livet liksom kom emellan så en av årets stora utmaningar får helt enkelt bli att hitta ett sätt att prioritera träningen när vardagen ska pusslas ihop

Året som gick...

… i bilder

Eller året som gick i mina nio mest gillade bilder på Instagram

Om jag själv hade tagit mig tiden att välja ut nio bilder från året som gick hade det förmodligen sett lite annorlunda ut men på något sätt känns det ändå som att dom här fotona fångade och ramade in  mitt 2019 ganska bra 

Ulf Lundell min mentor, mannen som sätter ord på mina känslor och tar mig igenom både med & motgångar, mannen som varsamt lotsar mig genom vardagen och på något underligt vis hela tiden får mig att se livet på ett nytt annorlunda sätt och samtidigt lär mig nya saker om både mig själv och andra

Ulf Lundell, mannen som levererade en helt magisk spelning i Varberg, en spelning som nästan ett halvår efteråt fortfarande gör mig alldeles varm i hjärtat 

Sen har vi fotona på mitt "gamla jag" och mitt "nya jag" 

Mitt nya jag som förutom Tjejmilen, Midnattsloppet & Sickla Gruvlopp under året klarade av en mängd utmaningar av olika karaktär,

utmaningar som mitt gamla jag av diverse olika anledningar aldrig hade tagit sig an

Utmaningar som stundtals känns ganska jobbiga och som fått mig att mer än en gång tvivla på vem jag är, vad jag kan osv, utmaningar som kanske inte alltid gått åt det håll jag velat men som på något vis ändå har lett framåt och fått mig att växa

Den öde stranden, det stilla vattnet får representera den tunga förlusten av saknaden efter tre nära och kära som under året fick avsluta sina liv och vandra vidare till evigheten

Tre personer som var och en efterlämnat en sorg, saknad och tomhet inom mig men som ändå alltid finns med i mitt hjärta tillsammans med alla de minnen vi skapade tillsammans

Fotot från Rappakaljan med texten "Folk som är dumma i huvudet inser inte att dom är dumma i huvudet för att dom är dumma i huvudet" får representera de människor jag har mött under året som satt käppar i hjulen, varit energitjuvar och bara i största allmänhet tillfört negativitet. 

Dessa människor kommer alltid att finnas och det är inte så mycket man kan göra åt dom mer än att bara se till att man själv gör det bästa man kan i situationen som uppstår, att man inte låter sig dras ner till deras nivå och låter den negativa energin få övertaget

Dom här människorna har en tendens att locka ner mig i sandlådan och det är ok, så länge jag inte stannar där för länge utan att jag har vett nog att resa mig upp ur sandlådan i tid innan leken spårar ur

2019 firade Paul & jag vår 15åriga bröllopsdag, det har inte varit en lätt resa vi har gjort tillsammans

Vi har inte alltid gått bredvid varandra, kärleken har inte alltid varit självklar, vi har kämpat

Ibland har vi kämpat var och en för sig men oftast har vi kämpat tillsammans

  2019 var på något sätt året då vi kämpade tillsammans

2019 var året då Paul har funnits vid min sida i både med och motgångar, 

det har varit året då Paul om och om igen har fått coacha och peppat mig att våga tro på mig själv, 

att stå upp för den jag är och det jag tror på

 Han upplever förmodligen ibland att det är som att prata till en vägg, att jag inte lyssnar och tar till mig det han säger, att jag förmodligen stundtals gör honom galen med mina invändningar, mina undanflykter, mina förmåga att överanalysera, min rädsla för att sätta ner foten, min förbless till att vilja pleasa alla och att jag ibland (oftast) gör tvärtemot hans råd och går min egen väg så hoppas jag att han vet att det betyder oerhört mycket för mig att han finns där och puffar mig framåt  

Slutligen då, fotot på tårtan

Tårtan får väl symbolisera att även om det under året har varit en hel del motgångar och stundtals har känts både tungt och motigt så har det funnits många guldkorn som är väl värda att fira med en bit tårta

När livet är tufft och motigt är det lätt att man fastnar i allt det där man inte har istället för att se till det man har och just det får bli något jag tar med mig in i 2020

- jag ska öva på att bli bättre på att se till det jag har istället för det fastna i tankar kring det jag inte har