Lycka kan vara...

... något väldigt enkelt

 

 

Så enkelt som att se sin sjuåring med ett leende lika varmt o strålande som höstsolen  komma galopperandes med på en av favorithästarna och lyckligt utbrista

 

- Wow vilken härlig galopp Gary har

 

 





Skjut inte upp till morgondagen...

... vad du borde gjort igår, eller för en månad sen

 

Ja, det fåt väl bli dagens lärdom och förhoppningsvis tar jag det med mig in i framtiden så slipper det uppstå kaos när man ska ta sig till jobbet

 

Min bil varnade första gången i mitten av augusti att han inte mådde så bra, när jag var på väg till syrran så dök varvmätaren rätt ner i botten för att sekunden senare återhämta sig och snurra på som vanligt och sen gick det väl ngr dagar innan det hände igen och efter ytterligare några dagar la bilen av helt och jag fick styra in till vägkanten

Den gången startade bilen på direkten när jag vred om startnyckeln och där någonstans borde jag väl ha fått tummen ur mig och ringt till bilmecken

Men det har liksom hela tiden kommit något emellan typ jobb, stall

- ja vardagen helt enkelt

Paul har legat på mig rätt bra men jag vete sjutton varför det inte blivit av...

 

 

 

 

 

I morse lämnade jag Linn på fritids som vanligt och när jag sen passerade uppförsbacken precis efter Finsta kisoken så tänkte jag "I den här backen vill man ju inte få stopp..."

Jag fortsatte min färd mot jobbet och passerade N som var på väg till bussen och tänte snabbt

"Det är dumt att plocka upp henne om jag får stopp på bilen så är vi ju två som kommer försent..."

Ja mycke längre än så hann jag inte tänka innan bilen tvärdog, som tur var i alldeles i höjd med en väl tilltagen busshållplats så jag kunde styra in till kanten och göra som jag alltid gör när det skiter sig dvs ringa till Paul

Paul fick intensivstarta sin morgon och istället för att lungt ta bilen in till jobbet packa en övernattningsväska ( kan innebära vissa svårigheter att ta sig från Sundbyberg till Frihamra nattetid ) och bege sig mot Rimbo och under tiden slog jag en signal till bärgarn som glatt konstaterade att dom hade en bil alldeles i närheten

Min bil fick snällt finna sig i att dras upp på flaket och sen fick jag snällt hoppa in på passagerarsätet, åka med till bilmecken och "skriva in" min bil hos bildoktorn, möta upp Paul som snällt kom och lämnade sin bil i mitt våld och efter det kunde jag kliva in på jobbet 22 minuter försenad

 

 

Det är i såna här lägen jag inser varför jag älskar Paul så otroligt mycke

Jag menar, han skulle kunna komma med en och annan syrlig kommentar, han skulle mycke väl ha kunnat sura ihop över att jag inte sett till att få bilen fixad under "ordnade former" så vi sluppit detta trassel men inte ett ont ord, inte en sur min och just därför känns det lite småjobbigt att han får en massa stök, bök o omak bara för att jag ska kunna ha hans bil och ta mig till/från jobbet och kunna hämta Linn på fritids på smidogaste sätt

I en helt annan tid, i ett helt annat äktenskap är jag helt säker på att det hade surats och gnällts en hel del

Jag är dessutom helt övertygad om att jag fått ta mig till jobbet bäst jag hade kunnat på egen hand även om det hade inneburit att jag hade fått gått hemifrån sådär en , en och en halv timme tidigare än normalt

 

 

Så av kärlek och omtanke kanske jag skulle se till att ta lärdom av dagens händelse och jobba lite på den där olaten jag har att aldrig få tummen ur och komma till skott

För även om Paul aldrig skulle röja det med en enda min så kan jag tänka mig att just den "defekten" är en av de sidor han uppskattar allra minst hos mig

Allt blir ju så mycke lättare och smidigare om man tar tag i det direkt när det händer istället för att gå och dra ut på det och som sagt om inte för min egen skull så för Pauls skull

Även om Paul gör det av kärlek så känns det inget vidare att låta honom ta smällen för min egen slarvighet, bekvämlighet eller vad man nu ska skylla på

Jag kan inte lova någonting men jag ska iallafall försöka att bättra mig, iallafall lite...





 



Vad är rätt...

... vad är fel ?

 

Häromdagen ironiserade en av mina vänner om folks statusuppdateringar på FB

Vederbörande verkade störa sig på att folk la ut bilder på svampkorgar, middagstallrikar eller för all del konstaterade att helgen var över och att måndagen stod för dörren

Givetvis får man tycka o tänka så men jag kan ju tycka att just såna tankar kan man behålla för sig själv utan att känna behovet av att ventilera det genom ironi

 Samtidigt kan jag  inte låta bli att tycka att det hela blir lite småroligt när vederbörande sen ägnar resten av veckan åt att dag efter dag, gång efter gång efter gång skriva statusuppdateringar om ett och samma ämne som förmodligen är väldigt viktigt för personen ifråga men som för flertalet av oss andra blir rätt tjatigt i längden

 

 

Missförstå mig rätt, personligen lägger jag ingen större vikt vid vad folk skriver

Jag menar, jag läser, är det något som engagerar mig klämmer jag dit ett gillande eller en kommentar men om ämnet är ointressant så scrollar jag helt enkelt vidare utan att engagera mig eller för all del ha några synpunkter om vad folk borde skriva om istället  eller vilka bilder dom borde ladda upp

Jag menar om nu Berta vill ladda upp den sjuhundrafyrtioelfte bilden på sitt barnbarn eller om Ellen för sjuhundrade gången vill visa sin ökenråtta så fine liksom

Jag kan inte låta bli att fundera över hur tankebanorna går i skallen på en när man på nå´t vis sätter sig på en pidestal och tror att man sitter inne med facit på vad folk förväntas vija läsa på FB och därmed släpper igenom sitt eget tjat och samtidigt ironiserar över andra ?

 

 

 

 

Vet egentligen inte vad jag ville med det här blogginlägget mer än att jag är evinnerligt trött på folk som tar sig rätten att ironisera  och göras sig lustig över andra men i sjävla verket kanske borde ägna tiden åt att sopa framför sin egen dörr istället

Kort sagt, tänk så mycke trevligare allt skulle bli om folk istället för att lägga ner tid på att tala om för andra vad som är "rätt & fel"  istället koncentrerade sig på att låta var och en vara precis den han/hon är och helt enkelt visa varandra lite respekt

 





Om jag fick...

... en miljon eller två

 

 

På nyheterna nu i kväll var det ett inslag om skatteverkets jakt på "gömda" pengar dvs folk som  flyttat sina pengar utomlands

Linn låg på soffan och spanade nyheterna tillsammans med mig och lyssnade intresserat och när inslaget var slut satte hon sig upp och sa

 

- Jag ska hitta dom där miljonerna, först ska jag köpa en stor och snäll häst till mig som jag kan ha hela livet, mamma du ska få en Skoda och en arbetshäst, pappa ska få en hästtransport och sen får han köpa vilken bil han vill och jag tror han väljer en XF

 

 

Nu håller jag tummarna för att min dotter ger sig ut på pengajakt och hittar några miljoner

 

 



Underbara små...

... funderingar

 

I dag var det Rimbos nationaldag dvs den årliga marknaden

Jag har bott här i Rimbo trakten i arton¨år nu men fortfarande inte riktigt förstått vad det är som är så speciellt med denna marknad som gör att folk  lever upp och får hela samhället att liksom stanna upp den första torsdagen i oktober varje år

För mig är marknader starkt förknippade med sommar och kanske möjligtvis någon julmarknad i december månad men en marknad i början av hösten är liksom inget jag går och längtar efter och jag skulle med glädje avstå från att besöka den om det nu inte vore för vårt lilltrolls skull

För hur det än är så är marknaden något som om inte alla så iallafall nästan alla besöker och som det sen pratas om dagen efter

I skolan jämförs det vad man har köpt, vad man åt och vilka karuseller man åkte osv.

 

 

Jag minns första året vi bodde här

Joakim och Anna var då sex respektive fyra år

Marknadsdagen kom och eftersom vi var nyinflyttade och ingen av oss vuxna i hushållet var speciellt intresserade av att gå på en marknad sådär en höstkväll så skippade vi den detaljen men hade jag vetat då vad jag vet idag så hade vi givetvis tagit oss ner till narknaden och gjort som "alla andra"

Då hade jag dagen efter sluppit att få hem en mycke ledsen och besviken liten sexåring som snyftade fram att "alla" hade varit på marknaden och att man på lekis hade pratat om vad dom hade sett/köpt och dessutom fått rita teckningar om marknadsbesöket

Ja, där satt min stackars lilla sexåring och hade ingenting att berätta eller rita om

*Dumma mig*
 

Det tog ett par år innan jag insåg hur viktig denna marknad är för folk men ganska snabbt insåg jag att det krävs nog att man är mer eller mindre "infödd" här för att riktigt gripas av marknadshysterin

 

 

Jag gjorde min plikt som idag dvs jag och Linn åkte in och gick en sväng på marknaden

En mycke kort sväng, Linn fick lite "marknadspengar" och köpte en leksak, en tshirt, åt lite sockervadd och köpte en påse fruktspån

Dessutom köpte vi lite marknadskarameller till en av våra brukare eller kunder som det visst så tjusigt heter numera

Efter drygt en o en halv timme på marknaden var både Linn och jag mer än nöjda

Jag menar vem orkar kolla på stumppr, korv eller godisstånd  i all evinnerlighet ?

På väg till bilen gjorde vi ett stopp hos X så att h*n fick sina karameller

Vi blev sittandes vid i köket en stund och småpratade

X tyckte att det var så roligt att få träffa Linn som h*n hört så mycke om och Linn som vanligtvis brukar ta en stund på sig innan hon tinar upp kände sig direkt hemma i Xs kök och visade glatt sina nya saker

Vi hann knappt mer än att sätta oss i bilen för att åka hem innan Linn sa

 

- H*n hade väldigt gammaldags hemma hos sig men varför hade h*n inte gammeldagsa kläder för ?

 

- Hur menar du med gammaldags kläder ?

 

- Du vet såna där gamla kläder som dom hade förr i tiden, inte så moderna som h*n hade, det var ju liksom helt vanliga kläder fast möblerna var gammaldags...

 

 

 

Som sagt, underbara ungar och deras härliga funderingar om precis allt och ingeting

 

 





 



Som balsam...

... för själen

 

 

I dag kom Linn och jag äntligen iväg till UB och hennes fina alpackor

Både Linn och jag har pratat om Prinsarna och UB många gånger den senaste tiden, viljan har funnits där men det är det där lilla men eller omét som hela tiden ställer sig ivägen som en stoppskylt

Vardagen har en förmåga att snurra på och försvinna i ett töcken av jobb, skola, stall och allehanda andra "to do" som stjäl tid

 

Men idag blev det äntligen av

Först lite prat & mys över en kopp kaffe

Linn hade fullt upp med att dels pussas med Theo och dels prova ett gäng tuschpennor som hon fick

Och redan där runt fikabordet började lugnet så sakta smyga sig på för att sen när vi kom ner till prinsarnas hage totalt ta över varenda liten del av kroppen

Jag blir lika facinerad varje gång jag kliver in i Prinsarnas hage, det är liksom som om allt annat upphör att existera och man blir ett med naturen

Det är verkligen här och nu som gäller

 

 

Att bara få stå där i hagen och beundra dessa vackra djur, se hur dom reagerar på minsta lilla sak som händer runt omkring dom,se  hur dom med rör sig med både ett lugn och en värdighet av sällan skådat slag gör att man blir alldeles varm i kroppen

Att dessutom få ta del av UB´s kunskap och härliga berättelser gör att man skulle vilja bädda ner sig i prinsarnas hö och stanna där ett par timmar och bara låta "här och nu" ta över

 

 

Jag är så glad över att UB låter oss besöka hennes prinsar

Även om våra besök inte är så ofta så betyder dom oerhört mycke för både Linn och mig

Det är roligt att både lära känna Prinsarna och UB och än en gång förundras jag över hur "slumpen" ser till att människors vägar korsas så att nya bekantskaper och vänskapsband kan knytas

 

 

För hur det än är så kan man aldrig få vare sig för många vänner eller för mycke kel & pussar

 







 

 

 

 



En, två...

... många

 

Ja hur många är många egentligen ?

När blir "många" likställt med "alla"

Är fyra av drygt sextio många ?

Är det "alla" ?

Eller kan det vara så att "många" kan upplevas som "alla" pga av samma fenomen som skitsnack

Dvs bara man upprepar något tillräckligt många gånger så blir det en sanning ?

En "sanning" som växer längs vägen och utvecklas till ett "alla" fenomen trots att majoriteten inte vill räknas in i begreppet "alla"

 

Ja, en, två, många....

 

 

 

 

... många men långt ifrån "alla" kanske borde rannsaka sig själva och byta spår istället för att invant köra vidare på den väg som man så uppenbart ogillar att färdas på