Skjut inte upp till morgondagen...

... vad du borde gjort igår, eller för en månad sen

 

Ja, det fåt väl bli dagens lärdom och förhoppningsvis tar jag det med mig in i framtiden så slipper det uppstå kaos när man ska ta sig till jobbet

 

Min bil varnade första gången i mitten av augusti att han inte mådde så bra, när jag var på väg till syrran så dök varvmätaren rätt ner i botten för att sekunden senare återhämta sig och snurra på som vanligt och sen gick det väl ngr dagar innan det hände igen och efter ytterligare några dagar la bilen av helt och jag fick styra in till vägkanten

Den gången startade bilen på direkten när jag vred om startnyckeln och där någonstans borde jag väl ha fått tummen ur mig och ringt till bilmecken

Men det har liksom hela tiden kommit något emellan typ jobb, stall

- ja vardagen helt enkelt

Paul har legat på mig rätt bra men jag vete sjutton varför det inte blivit av...

 

 

 

 

 

I morse lämnade jag Linn på fritids som vanligt och när jag sen passerade uppförsbacken precis efter Finsta kisoken så tänkte jag "I den här backen vill man ju inte få stopp..."

Jag fortsatte min färd mot jobbet och passerade N som var på väg till bussen och tänte snabbt

"Det är dumt att plocka upp henne om jag får stopp på bilen så är vi ju två som kommer försent..."

Ja mycke längre än så hann jag inte tänka innan bilen tvärdog, som tur var i alldeles i höjd med en väl tilltagen busshållplats så jag kunde styra in till kanten och göra som jag alltid gör när det skiter sig dvs ringa till Paul

Paul fick intensivstarta sin morgon och istället för att lungt ta bilen in till jobbet packa en övernattningsväska ( kan innebära vissa svårigheter att ta sig från Sundbyberg till Frihamra nattetid ) och bege sig mot Rimbo och under tiden slog jag en signal till bärgarn som glatt konstaterade att dom hade en bil alldeles i närheten

Min bil fick snällt finna sig i att dras upp på flaket och sen fick jag snällt hoppa in på passagerarsätet, åka med till bilmecken och "skriva in" min bil hos bildoktorn, möta upp Paul som snällt kom och lämnade sin bil i mitt våld och efter det kunde jag kliva in på jobbet 22 minuter försenad

 

 

Det är i såna här lägen jag inser varför jag älskar Paul så otroligt mycke

Jag menar, han skulle kunna komma med en och annan syrlig kommentar, han skulle mycke väl ha kunnat sura ihop över att jag inte sett till att få bilen fixad under "ordnade former" så vi sluppit detta trassel men inte ett ont ord, inte en sur min och just därför känns det lite småjobbigt att han får en massa stök, bök o omak bara för att jag ska kunna ha hans bil och ta mig till/från jobbet och kunna hämta Linn på fritids på smidogaste sätt

I en helt annan tid, i ett helt annat äktenskap är jag helt säker på att det hade surats och gnällts en hel del

Jag är dessutom helt övertygad om att jag fått ta mig till jobbet bäst jag hade kunnat på egen hand även om det hade inneburit att jag hade fått gått hemifrån sådär en , en och en halv timme tidigare än normalt

 

 

Så av kärlek och omtanke kanske jag skulle se till att ta lärdom av dagens händelse och jobba lite på den där olaten jag har att aldrig få tummen ur och komma till skott

För även om Paul aldrig skulle röja det med en enda min så kan jag tänka mig att just den "defekten" är en av de sidor han uppskattar allra minst hos mig

Allt blir ju så mycke lättare och smidigare om man tar tag i det direkt när det händer istället för att gå och dra ut på det och som sagt om inte för min egen skull så för Pauls skull

Även om Paul gör det av kärlek så känns det inget vidare att låta honom ta smällen för min egen slarvighet, bekvämlighet eller vad man nu ska skylla på

Jag kan inte lova någonting men jag ska iallafall försöka att bättra mig, iallafall lite...