Ibland blir jag...

... så löjligt glad & stolt

 

Ja det är ju nästan lite småfånigt att en knappt meterhög liten ponny kan göra en alldeles varm i hjärtat och frambringa nästintill samma känslor som jag får när något av mina tre barn gjort mig sådär lite extra stolt som bara en mor kan bli

I dag hade Linn en kompis med sig till stallet

Frida som ridit en termin hos Marika fick rida Prinsessan och Linn lånade Bettan

 

Prinsessan var på ett strålande humör och dessutom riktigt riktigt pigg

Jag var lite beredd på att få vara med och styra upp vår lilla påhittiga o busiga ponny eftersom Frida inte riktigt fått till det där med att hålla koll på tyglarna, styra och skänkla men ack vad jag oroade mig i onödan

Prinsessan skötte sig alldeles ypperligt och var bara hur snäll och medgörlig som helst

Så fort Linn och Bettan började trava hängde hon på direkt utan några dryga "sticka ut i skogen tendenser" överhuvudtaget

 

 

Prinsessan uppförde sig som vilken snäll och väluppfostrad ponny som helst och jag som varit med om otaliga gånger då hon verkligen satt sig på tvären och gjort allt utan just det vi velat att hon ska göra och därmed givit mig gråa hår och drivit Linnsan till vansinne kunde inte annat än att bli alldeles varm och stolt

Så härligt att vår lilla envisa ponnyfröken bjöd Frida på en härlig ridtur som även innehöll en visserligen relativt kort men ändock en galopp

Nästa gång Prinsessan pms:ar ihop och drygar sig ska jag försöka minnas just den här ridturen och kanske kan det minnet döva den där känslan av förtvivlan och uppgivenhet som uppstår när allt inte funkar precis som man vill