Jag ser så mycket ...

... av mig själv i Linn

Ibland när jag ser på Linn är det som att  se mig själv i henne,  speciellt vid de tillfällen då hon tvivlar på sin egen förmåga

Vid de där tillfällena då hon inte riktigt vågar fast hon innerst inne vill och vet med sig att hon kan

Jag kan även se att hon alltför ofta precis som sin mamma väljer den lättaste vägen ut istället för att anta en utmaning, de där tillfällena då motståndets minsta lag får råda och man ger upp innan man ens gjort ett litet försök

Jag kan se mig själv i henne när hon vägrar att göra något nytt utan att vara 100% säker på att hon verkligen klarar av det, när nyfikenheten och upptäckarlusten stoppas av rädslan att göra fel eller ännu värre att göra bort sig totalt

Kanske är det just för att jag tycker så illa om dom här sidorna hos mig själv som jag blir så oerhört glad för Linns skull varje gång hon tar klivet och vågar

Alla dom där gångerna som hon trycker undan motståndet och kliver vidare, alla gånger som hon sväljer rädslan och tar sig an det läskiga

Alla dom där gångerna när hon utmanar sig själv och väljer den svåra vägen och med stolthet och glädje konstaterar att hon kunde, att hon vågade och lyckades

Lika stolt och glad som jag blir för Linns skull vid de här tillfällena lika ledsen kan jag bli för min egen skull och känna en sorg över att jag som liten saknade någon som fanns där och stöttade, någon som pushade, någon som fanns där och uppmuntrade mig, någon som fick mig att känna att jag kunde, att jag vågade

Alla barn borde ha någon som tar deras hand och säger

- Du klarar det, du kan , du vågar

Alla barn borde få uppleva känslan av att ha någon som står vid ens sida och ingjuter mod, någon som finns där när det känns svårt, någon som  när modet sviker och man behöver den där sista lilla pushen tar ens hand och säger

- Kom, vi gör det tillsammans

Jag ser så mycket av mig själv i Linn och jag delar hennes lycka och stolthet de gånger hon tar steget, de gånger hon vågar utmana sig själv

Jag är så glad för hennes skull att hon har mig, att hon har Paul och alla andra runtomkring henne som dagligen fyller henne med kärlek

En kärlek som ger henne modet att våga

Jag tror att...

... våren är på väg

Ja det kanske dröjer innan våren kommer igång ute i naturen men inom mig har den börjat gro

Det känns som om den mörka hösten och den långa vinter sakta börjar släppa taget om mig 

som om solen och värmen återvänt och åter fyller på kroppen med en ny energi

Alla dom där jobbiga tankarna som gnagt, alla frågor utan svar känns mer lätthanterliga nu

Ett lugn har spridit sig för hur det än är så brukar det mesta ordna sig till det bättre till slut även om det kanske inte riktigt blir som man först hade tänkt och hoppats på

Våren har återvänt, energin har återvänt

Det känns som att jag krupit ut ur mitt mörka vinteride och känner hur solens strålar långsamt fyller kroppen med värme

Det som tidigare känts som måsten  känns nu så mycket lättare och vägen som tidigare kändes som en enda lång och stenig uppförsbacke känns nu som en mjuk mysig stig som slingrar sig fram

Någonstans inom mig finns vetskapen om att våren ofta bär med sig ett och annat bakslag men just här och nu tänker jag njuta av energin, värmen och lusten

Ju mer jag njuter och låter vårkänslan sprida sig inombords ju lättare kommer det att tina upp och ta mig förbi ett eventuellt bakslag...

Det är...

... alltid mammas fel

Det var mitt fel Linn var trött eftersom hon var tvungen att gå upp en timme tidigare för att hinna med skolbussen

Jag borde ha klivit upp vid fyra i morse, skjutsat Paul till Arlanda och därmed haft tillgång till bilen idag så att Linn hade kunnat sova en timme längre

Att det var mitt fel att hon inte somnade förens strax efter elva igår kväll är ju helt uppenbart, tydligen tjatade jag inte tillräckligt för att hon skulle komma i säng i tid och självklart var det mitt fel att hon inte kunde komma till ro

Eftersom jag nu inte skjutsade Paul till Arlanda i morse så var jag ju även skyldig till att Linns vantar & mössa blev kvarglömda i bilen igår

Jag borde haft koll på att Paul skulle till Helsingfors över dagen och att han därmed skulle ha bilen och jag borde då ha sagt till Linn att ta med sig vantar och mössa i istället för att lämna dom i bilen

Jag behöver ju inte nämna att det givetvis var mitt fel att Linn bara hittade en av sina handskar jag menar, som mamma borde jag haft koll på den andra och sett till att dom låg tillsammans i vantkorgen

Trots att jag inte använt skohornet på flera månader så var det ändå på något sätt självklart att det var mitt fel att det inte hängde på sin plats...

... ja, vi skulle kunna fortsätta i evighet men på något sätt känner jag mig rätt oskyldig till allt som gick fel den här morgonen

Det enda jag erkänner mig skyldig till är att jag strax innan skolbussen kom till slut tappade humöret

Jag må vara mamma men även för mig finns det en gräns för hur diplomatisk och förstående jag orkar vara klockan sju på morgonen när tröttheten  hänger som en betongklump på axlarna och man i drygt en timmes tid inte gjort annat än parerat en elvaåring som definitivt vaknat på fel sida och tycker att hela världen och särskilt då mamma är emot en

Det gäller...

... att prioritera

För ett tag sen fick jag syn på en stickbeskrivning till en kofta

Jag som inte stickat annat än raggsockor eller mössor till mig själv de senaste trettio åren kände för första gången ett enda stort - Vill ha

Under tiden som jag har  roat mig med att sticka koftor/tröjor till Stina och även till  det kommande barnbarnet så har jag hela tiden haft den där kofta i bakhuvudet,

Det skulle vara så himla roligt att sticka något till mig själv för en gångs skull och dessutom är det ju precis en sån kofta som jag skulle tycka om att gå runt och mysa i, ja det liksom stod "Helens kofta" över hela beskrivningen

Till slut bestämde jag mig i alla fall för att surfa runt och kolla efter garn men när jag insåg att bara garnet skulle gå på sådär runt 850:- plus då knappar, frakt och för att inte tala om alla timmars jobb jag skulle behöva lägga ner på att sticka koftan ja då kände jag att det var lite magstarkt och när allt kom omkring så har dom ju rätt snygga koftor på både Lindex och KappAhl också

Men samtidigt så...

 ... ja den där koftan har  liksom inte velat  släppa greppet så jag fortsatte att kolla runt lite på nätet och hittade till slut ett annat garnalternativ där koftan med knappar och frakt "bara" skulle gå på runt sexhundra kronor och när allt kommer omkring så kan man ju liksom inte riktigt  jämföra en "köpekofta" med en hemstickad

En hemstickad kofta vinner ju liksom flera gånger om varje dag jämfört med en kofta inköpt på Lindex, KappAhl eller where ever

Men så var det där med att "unna sig"  , att prioritera sig själv och det är väl egentligen där skon klämmer

Jag menar, här har jag i ett par veckors tid gått och funderat fram och tillbaka på om jag ska köpa garn till en kofta som jag vill ha men jag har bromsat lite efter som det svider att hosta upp 600:-

Det hela blir ju lite lustigt när jag tänker på gårdagens besök inne i Stockholm

Ett besök då jag utan att blinka först hivade upp drygt 300:- på Olssons Tyger för att Linn skulle kunna köpa diverse material till sina käpphästar

Vi hann även med ett besök på Slöjddetaljer där jag hivade fram ytterligare en hundring och även på Tiger hittade Linn lite smått och gott som hon behövde och ytterligare en hundring vandrade ut från kontot och för att krydda det hela lite till så hittade Linn ett par vinterkängor på REAN och vips var jag ytterligare 249:- fattigare

Summa summarum - utan att blinka eller fundera på om dessa investeringar var nödvändiga eller ej så spenderade jag i runda slängar 750:- på Linn bara "sådär" och idag rök ytterligare 200:- när jag köpte spån och hö till hennes marsvin och i morgon är det tävlingsdags för Linn & käpphästarna och en och annan krona kommer återigen att lämna ´mitt konto till Linns favör och det är väl just där mitt dilemma ligger

Jag älskar att skämma bort och göra andra glada men när det kommer till att "unna mig själv" ja då är jag totalt komplett värdelös

Men jag jobbar på att bli bättre på det eller i alla fall inbillar jag mig att jag jobbar på det, ett steg i rätt riktning vore ju att ta steget och helt enkelt beställa garnet till koftan

Jag ska bara fundera lite till...

Jodå, lycka kan...

... köpas för pengar

I somras köpte jag ett par jeans, redan från första stund stormtrivdes jag i mina jeans och under sommaren/hösten har dom används flitigt och även om jag  den sista tiden har fått dra åt skärpet allt hårdare i midjan för att hålla jeansen uppe och att rumphänget blivit allt större plus att fladdret runt låren ökat en hel del så har burit dom med en härlig myskänsla

Men även kär vänskap har sitt slut och igår kände jag att det var dags att investera i ett par nya jeans, gärna i samma modell men då en storlek mindre

Inne på KappAhl hittade jag till min stora lycka rätt modell av jeans, dessvärre fanns dom inte i den storleken jag var ute efter så jag botaniserade vidare bland jeansmodellerna och hittade till slut två par i den storleken jag letade efter men på väg till provrummet bestämde jag mig för att vara lite wild & crazy och greppade ett par jeans i min favoritmodell

- dock i två storlekar mindre än i de jag hade på mig

Min tanke var att jag skulle se hur mycket som fattades innan jag skulle kunna ha denna storlek

Väl inne i provrummet bestämde jag mig för att prova dessa jeans allra först och...

... shit pomfritt

Jeansen gled på och satt perfekt,

ja nu talar vi inte om uteseendemässigt perfekt utan mer känslan so uppstod inom mig

Dom två andra paren jeans fick oprovade åka tillbaka till hyllan och det var med glada steg jag trippade fram till kassan för att betala mina jeans

Extra skönt kändes det att jag kunde krydda köpet med en rabatt på 30% 

Så, ja lycka kan köpas för pengar och det må vara ytligt men just nu tillåter jag mig att vara så ytlig att jag känner lycka över ett par nya jeans,

nya jeans som dessutom är två storlekar mindre än de jeans jag gått runt med i under de senaste månaderna

Två storlekar ner är inte helt fel och helt klart gav den känslan mig en liten extra knuff och motivation att fortsätta på den redan inslagna vägen mot ett lite lättare liv...

Var är...

... min öde ö

Den där öde ön där jag bara kan få vara

Den där ön där jag bara kan få äta, sova & vila helt efter mina egna premisser

Den där ön där jag får vara helt ensam och samla energi och sakta  få hitta tillbaka till ett "normalt" liv helt i min egen takt utan att folk runt omkring pockar på och tycker att "Det är ju bara"

Kort sagt, jag längtar efter lugn och ro

Tid att få återhämta mig utan att behöva använda den lilla lilla energi som ibland infinner sig till sånt som andra anser vara viktigt just här och nu

Det är över två månader sen jag var sjuk men fortfarande befinner sig kroppen i ett läge där energin lyser med sin frånvaro

Två månader då jag nätt och jämt bara orkat finnas till

Två månader som innebär att det är en hel del "Måste-ska-bör göras" som har samlats på hög och lika många "måsten-.ska-bör" som det finns lika många finns det som anser att just det där specifika "måstet" är det allra viktigaste på listan och hur kan det vara jobbigt att bara göra det lilla, det tar ju bara två minuter

Ja det kanske är så att just den lilla saken tar just bara några få minuter men just dom få minutrarna kan vara dom  få minutrarna som jag så väl behövde få använda till att just bara vara

Dom där få minutrarna kanske jag hade behövt få använda till att göra något som jag kände att just jag ville göra just där och då när det äntligen infann sig lite energi

Eller så var det helt enkelt några få minutrar som jag ville lägga på familjen

Det är svårt, under de senaste två månaderna har jag genomgående fått höra orden

- Du måste ta det lugnt, du måste tänka på dig själv...

Det är just det jag försöker göra, det är just därför jag inte kan, orkar eller vill göra något mer än att just bara vara utan några som helst krav utifrån

Jag har bra dagar eller rättare sagt jag har bra stunder men dom tillfällena vet jag aldrig om innan

Ibland dyker dom stunderna upp flera gånger under en och samma dag, ibland kan det gå dagar emellan dessa stunder

Jag kan känna mig pigg och på gång ena minuten för att bara en kort stund efter få en gummiklubba i huvudet och känna hur all energi och ork rinner ur mig

Det är svårt att förklara för en som inte varit där själv och jag begär inte att folk ska förstå men jag önskar att respekten fanns där, respekten för att det just nu är "Offläge"

Respekten och hänsynen  till att jag just nu måste få använda den lilla nergi jag har till mig själv i första hand och till familjen i andra hand 

- allt annat är rätt oviktigt just nu

Givetvis finns det måsten som helt enkelt måste göras men det är måsten jag styr över själv

Picasso måste ut och rastas, Juni måste ses till och ridas men just dom två detaljerna kan jag styra över själv när och hur dom ska ske och mer än en gång har vi skjutit på både stallbesök och promenad ett par timmar just för att energin inte funnits där

Det finns också tillfällen då jag på förhand vet att jag kommer att få betala dyrt efteråt men att det i slutänden får vara värt det

Stinas dop nu i helgen som var var just ett sånt tillfälle, även om vi gjorde vad vi kunde för att helgen skulle bli så smidig som möjligt och jag egentligen inte gjorde mer än att bara vara så var kroppen snabb med att slå på varningsklockorna och tala om att den inte riktigt var redo för utflykter som denna och den lilla energi som fyllts på dränerades snabbt och zombie läge infann sig och för min del var det bara att gilla läget och stänga av allt och låta kroppen bestämma takten

Just nu är det Här & Nu som gäller och finns det något jag önskar mer än allt annat så är det att allt ska återgå till det normala igen och det gärna så fort som möjligt, helst redan igår...

Äntligen...

... måndag

Som mamma är det väl inte helt politiskt korrekt att utbrista i ett

- Äntligen måndag och vardag igen!

Men hur mycket jag än älskar mitt barn och uppskattar att vara tillsammans med henne så har allt en gräns och den gränsen nåddes nog idag när Höstlovet började sjunga på sista refrängen

Vi startade redan veckan innan höstlovet med att Linn opererade bort sina halsmandlar på måndagen vilket då innebar att Linn fick en "extra" vecka hemma tillsammans med mig

Utgångsläget för det hela var inte det allra bästa med tanke på att jag fortfarande inte på långa vägar återhämtat mig efter min dubbelsidiga lunginflammation och eftersom Paul precis höll på att avsluta sitt gamla jobb för att börja på ett nytt så var det liksom inte läge för honom att vabba och ta hand om Linn, alternativet hade varit att skjuta på operationen men med tanke på att vi redan väntat sen i början av mars i år så kändes det föga lockande att tacka nej och sen invänta på ett nytt operationsdatum som förmodligen hade blivit om sådär en  två-tre månader så det var liksom bara att bita ihop, gilla läget och tillsammans göra det allra bästa av situationen

Som tur var så gick både  Linns operation och återhämtningen efteråt för Linns del hur bra som helst, inte alltför ont och tack vare lyckan över att äntligen kunna äta utan att känna kväljningar så var Linn snabbt på banan igen när det gällde att äta och därmed rann energin till och hon var snabbt i sitt vanliga esse igen

Självklart har jag haft tid att kunna vila och ta det lugnt under de här två veckorna, något annat hade varit otänkbart eftersom min kropp mycket tydligt visat att det har varit vila, vila och åter vila som har gällt

Men även om jag har vilat och tagit det lugnt så är det ju ändå så att det hela tiden skett på lite på andras villkor, som mamma, matte , fru - ja what ever så går det liksom inte att stänga av livet till 100% hur mycket man än skulle vilja

Och även om Linn fixat både frukost, lunch & mellis på egen hand så har jag ju funnits med i bakgrunden och förutom att finnas till för för Linn så har det varit både läkarbesök, röntgen mfl andra tider att passa så...

... ja även den här mamma har en gräns och det känns som om jag nått fram dit nu efter att ha umgåtts med Linn i princip dygnets alla vakna timmar under drygt två veckors tid, två veckor då min ork och energi legat på en nivå som befunnit sig  så långt, långt ifrån min normala energinivå som det överhuvudtaget är möjligt att komma utan att hamna i ett zombieliknande tillstånd och många gånger under de här tiden har jag känt att nu orkar jag inte mer, nu ger jag upp...

... så, ja i morgonbitti tänker jag utropa ett

- Äntligen måndag

och jag tänker göra det utan vare sig att skämmas eller drabbas av dåligt samvete och när jag väl utropat dessa ord ska jag njuta av att göra i princip ingenting under de timmarna som Linn är i skolan

Jag ska bara vila, vila, vila och kanske framförallt njuta av tystnaden´

I morgon är det "min" dag, på tisdag ska jag så smått börja kravla mig tillbaka till vardagen igen men jag ska kravla långsamt och stilla och med många vilopauser för även om jag känner att energinivåerna i kroppen så sakteliga börjar fyllas på så är jag väl medveten om att mitt energilager är i princip tomt...