Ibland blir det...

... bara så rätt

 

 

December månad gick så fort så jag hann inte riktigt med

Två av de planerade julklapparna fick istället bli nyårsklappar och ibland tror jag att det finns en mening med allt som sker

Det var liksom meningen att den här nyårsklappen skulle landa hemma hos W och möta henne när hon kom hem efter en lite jobbig tripp

 

 

Att sen valet av kort blev så passande var bara en slump men min egen text på baksidan var ingen slump utan kom direkt från hjärtat

Julklappen i sig var inget märkvärdigt men värmde ändå just då och kommer förhoppningsvis värma ännu mer när dom används

Ibland känns det liksom lite extra skönt att leka tomtemor

 

 





Smärtfritt...

... är kort

 

 

Att gå runt och ha ont hör ju liksom vardagen till för min del

Smärtan bara finns där mer eller mindre hela tiden, mest mer och att vakna x antal gånger under natten pga av att det gör ont har också blivit en vana och ingenting jag längre reflekterar över

Men så...

 

 

... häromdagen slog det mig

 

- Wow , jag har ju faktiskt sovit sex timmar non stop

 

och när jag tänkte efter så hade axeln pausat lite och kändes som vanligt igen

Efter några timmar började tankarna på operation kännas som en rätt onödig sak och jag började så smått börja umgås med tanken att det kanske var dags att börja jobba igen, jag i alla fall prova halvtid för att se hur långt axeln höll

Men lagom tills jag tänkt klart den där tanken om halvtid så sa det bara *poff* och vips var smärtan tillbaka igen och det med besked

Smärtan var inte borta, den bara hämtade andan för att kunna svinga till med full kraft och lite till så ikväll blir det till att ställa klockan så jag inte missar telefontiden på ortopeden

Jag har ett återbesök där i början på februari men jag tänker inte vänta tills dess utan dom får sätta upp mig på operationslistan NU för att "kapa" tiden lite

Väntetiden på en operation är väl som vanligt 2-3 månader så varför vänta ytterligare en månad ?

Problemet i axeln är ju inget som kommer att "läka ut" av sig självt eller med hjälp av sjukgymnastensbehandling 



Vårt köksbord...

... är inte som andra köksbord

 

 

Förmodligen har det en inbyggd magnet som drar till sig allt och då menar jag verkligen allt från post, teckningar, nycklar, godis, leksaker, tidningar, hundmat, kattmat, glas, vantar

Ja kort sagt name it och det har förmodligen någon gång legat på vårat köksbord

Det händer ibland att jag tänker att jag skulle vilja köpa ett nytt köksbord

Kanske ett lite mindre som tvingade oss att hålla borsytan ren

Paul brukar skämta om att vi borde ha ett köksbord med sluttande bordsskiva så att det vore omöjligt att placera prylar på bordet

 

 

Men även om köksbordet oftast är ett katastrofområde så älskar jag vårat köksbord

Vårat köksbord är en del av vår familj där den - till en av mina vänners stora förtret - oinoljade ytan bär spår av åren hos oss

Där finns det lilla jacket efter en av Linns tänder när Linn halkade ner från sin stol som tvååring, där finns brännmärkena efter den lilla eldsvådan som uppstod när en plastpåse blåste in över ett tänt värmeljus

Där finns även andra hack, rispor och div märken efter ett liv tillsammans med oss

Till skillnad från många av mina vänner så har jag aldrig varit någon större "köksbordsbeskyddare" utan låtit bordet vara en naturlig del av vår familj

Det ligger varken för mig eller Paul att förfasa oss över hack eller spill utan vi har varit överens om att ett bord ska leva och användas och inte skyddas från den bistra verkligheten hos en barnfamilj för att sen ev. kunna uppbringa ett bra andrahandsvärde eller för all del vara en fin möbel att visa upp

Det där med fina ytor har liksom aldrig varit något för mig, jag föredrar att skrapa lite på ytan  och på något sätt tycker jag att köksbordet bara blir vackrare och vackrare för varje märke det får

Så även om jag häromdagen muttrade lite om att det skulle vara trevligt med ett litet bord så vill jag när allt kommer omkring inte byta ut vårat underbara köksbord men kanske att jag tar och befriar det från lite krafs idag

Men bara kanske,,,



Det här med...

... nyårslöften

 

 

Jag är inget större fan av nyårslöften, det brukar liksom aldrig bli mer än ett tomt löfte som i bästa fall håller några dagar så inför nyåret har jag inte ens funderat på något nyårslöfte

Däremot har jag en förhoppning om att jag under 2014 ska bli ännu bättre på att säga nej, att inte  automatiskt  säga ja av snällhet utan tänka efter före

Jag ska bli bättre på att leva här och nu, njuta av stunden här och nu istället för att blicka fram mot nästa mål

Så inga nyårslöften bara förhoppningar om att 2014 ska bli ett bra år på alla sätt och vis

 

 



En tillbakablick ...

... på året som gått

 

 

Min första tanke när jag skulle summera 2013 var att det har varit ett riktigt skitår men det beror nog till största delen på att hösten varit lite tuff med den ständiga värken i axeln och farfar som fick avsluta sitt långa liv strax före jul

Men varför låta det negativa och tråkiga lägga skuggan över ett 2013 när det faktiskt hänt en massa positivt under året och kärleken flödat på mer än ett sätt

Under 2013 utökades familjen med en ännu en familjemedlem, denna gången en fyrbent lite småtrulig dam som med sin mycket säregna personlighet funnit sin egen plats i våra hjärtan

Visst, stundtals driver hon oss till vansinne med sin långsinta tjurskallighet och det är inte alltid hon är så sugen på att gosa och kelas men när hon väl gör det är hon mycket påtaglig i sitt sätt att visa sin kärlek på och jag ångrar inte en sekund att vi öppnade vår dörr och släppte in henne i vår familj

 

 

 

 

2013 blev ett kärlekens år även på andra sätt

 I augusti gifte sig Anna & Magnus, en dag när kärleken strålade ikapp med solen och med en mammas all kärlek hoppas jag att Anna & Magnus får många härliga och lyckliga år tillsammans

 

 

 

 

Även Joakim & Hanna tog ett stort steg på kärlekens stig tillsammans genom att förlova sig och strax före jul berättade dom att vi har ett sommarbröllop att se fram emot

 

 

 

Med lillskruttan är det kärlek mest varje dag och 2013 blev det år när Linn lärde sig simma, utvecklades en hel del inom ridningen och blev bästa yngre barn på RKS KM men kanske framför allt det år då hon lärde sig klockan, en hel del nya engelska ord och det kanske allra bästa av allt läsningen tog henne med till en alldeles underbar värld med en massa spännande att upptäcka både inom fakta & och skönlitteraturens underbara värld

 

 

 





Så nu knyter vi ihop säcken och lägger 2013 till handlingarna och blickar framåt mot ett nytt spännande år

Små planer och förhoppningar finns men än så länge är 2014 ett oskrivet blad och den enda önskan jag egentligen har inför det nya året är att mina nära och kära ska få må bra och att även 2014 blir ett år fyllt av kärlek

 

 

 

 



 

 



Så nära...

... men ändå långt borta

 

 

Vi har bott här i huset i lite mer än åtta år

Under den tiden har vi mer än en gång sagt

 

- Vi måste gå upp till fornborgen...

 

 

 

 

Men så har det varit som det mesta, dagarna går veckor blir månader som blir år utan att vi har kommit oss för att ta oss dit

Det är ju inte så att det är speciellt långt till fornborgen tvärtom nästan pinsamt nära

Jag är värdelös på att bedöma avstånd men jag skulle tro att det rör sig om drygt en kilometer men den där kilometern har liksom legat helt åt fel håll när vi varit ute och gått

 

 

Men nu blev det äntligen av

Underbart väder, soligt och blå himmel

Det kunde liksom inte bli bättre

Picasso fullkomligt älskade stället, massor av stenar och berg att hoppa runt bland och Linn tyckte att det var oerhört spännande att höra pappa berätta om hur det tidigare varit vatten ända fram till kullen och när pappa pekade ut gravfältet blev det hela ännu mer spännande

 

 

 

En liten resa mellan tid och rum och jag skulle tro att årets adventskalender med Familjen Hedenhös gjorde sitt till för att Linn skulle tycka att det var lite extra kul och spännande att kika på stenresterna från den forna borgen

 

 

 

Utflykten var supermysig och rolig på många sätt, alla fyra var på ett strålande humör och tänk vilken förmån vi har att bo med "äventyret" runt hörnet

På hemvägen konstaterade vi att det var absolut inte sista gången vi var uppe vid fornborgen, nu när vi äntligen tagit oss för att leta oss dit kommer vi med all säkerhet att låta promenaderna gå i den riktningen i framtiden

 

 

Det allra bästa av allt var att besöket vid fornborgen medförde att jag upptäckte nya promenadvägar att utforska så nu hoppas jag på att snön fortsätter att hålla sig borta så att Picasso och jag kan upptäcka närområdet när vi ger oss ut på våra promenader tillsammans

För hur skönt det än är att ge sig ut på promenad så är det dödens tråkigt att gå samma vända dag efter dag eller att bara gå fram och tillbaka på samma väg

Promenaden blir så mycke roligare när man kan gå en "runda" och igår upptäckte jag flera tänkbara rundor där Picasso kan låta sina tassar springa av sig överskottsenergi

 

 



Det blev jul...

... trots tomtebrist

 

 

I år var inte julförberedelserna  riktigt som andra år, orken och lusten ville liksom aldrig riktigt infinna sig

Något "adventspyntande" blev det liksom aldrig, jodå vi plockade fram en adventsljusstake men där stannade det liksom

Stjärnor och stakar i fönstren lyste med sin frånvaro ända fram tills några dagar före jul då vi köpte nya julstjärnor till vardagsrumsfönstret och då jag även kom mig för att sätta upp julgardiner

Och hade det inte varit för den fina tomten jag fick av min jobbarkompis P och de tomtar jag köpte när Bauhaus hade 50% på julpyntet så hade det inte blivit mycket tomtar framme i år heller eftersom de tio flyttkartongerna med julpynt förblev kvar nere i garaget

 

 

 

Dan före dopparedan tog vi in julgranen och i år agerade jag julgransmajor och bestämde att vi - med några få undantag - bara skulle använda oss av det röda pyntet och inte ha en massa pyssel i granen
Linn protesterade lite men när vi klätt granen färdigt var hon väldigt nöjd med slutresultatet

Det sena pyntandet i den  minimalistiska skalan gjorde att jag kvällen innan julafton hade lite lite ångest och kände att i år blir det ingen jul
Men tänk så fel jag hade
Visst sjutton blev det jul trots de ringa pyntandet, skrala förberedelser och inget pepparkakshus
Ja faktiskt så blev det en av de mysigaste julaftnar på många år för när allt kommer omkring så är det ju vare sig tomtarna, pepparkakshuset eller de andra pyntet som "gör" julafton utan det är ju känslan av jul man bär inom sig

När julafton så sakteliga började övergå i juldag så var det egentligen bara en enda sak jag saknade för att julaftonen skulle kännas komplett och det var Anna
Men med lite tur kanske både tomtarna nere i garaget och Anna hittar hit nästa jul