Zombbie varning...

... eller nå´t

I går hade jag bestämt mig för att stanna hemma från jobbet torsdag o fredag

dvs lyssna på kroppen & knoppen och bara vila

Den beslutsamheten höll i sig sådär en kvart tjugo minuter tills jag insåg att jag inte hade planerat morgondagens jobb, att chefen skulle på ledninhgsmöte, att...
Ja ni hajjar, det behövs inte speciewllt mycke ansvarskänsla för att inse att det var mission impossible att stanna hemma
I går kväll gick jag och la mig samtidigt med Linn strax efter nio så jag kände mig hyfsat utvilad när jag klev upp i morse men så fort jag klev innanför dörren på jobbet kände jag hur hjärtat började slå snabbare, hur kallsvetten liksom började puttra inombords...

... lyckades bita ihop och ta mig igenom första timmen på jobbet utan några större problem
 Innan M drog iväg på ledningsmöte hann vi småprata lite och jag berättade snabbt om mitt lilla "break down" igår och möttes av både empati och en viss oro från hennes sida innan hon mot sin vilja var tvungen att åka iväg
Under förmiddagen hann jag prata med både vår DSK, våra två andra planerare och N om hur gruvligt illa jag mådde och trots allt strul o kaos som varit på jobbet sista tiden kändes det skönt att det finns folk som orka-kan-vill stanna upp en stund och säga några stöttande och tröstande ord
M-B första kommentar när jag öst ur mig allt var

- Jag behöver nog inte upplysa dig om att du påvisar allvarliga tecken på stress och att du är bara några millimeter från den ökända väggen.... Kom nu så går vi och fikar

- Jag måste bara...

- Nej, du måste ingenting, just nu ska vi dricka kaffe punkt slut

Trots att det låg en del måsten och borden för oss båda två så tog vi oss tid med en liten fikastund, en stund där vi pratade om allt annat förutom jobbet och efteråt hade ett litet litet lugn infunnit sig
Resten av dagen försvann i ett *poff*  och avslutades med att N mer eller mindre tvingade mig att ta en liten glass/pratstund innan vi satte oss i våra bilar och åkte hem
Efter att ha hämtat Linn och kommit hem så slog den där förlamande tröttheten till igen och när Paul ringde för att kolla läget och undrade om jag hade funderat på någon middag kände jag bara

- Middag ? Varför ?

Bara tanken på mat fick mig att börja kallsvettas och må illa men givetvis var det bara att bita ihop och börja fundera på något enkelt & smidigt att tillaga vilket slutligen fick bli ungspannkaka och jag lyckades även äta lite utan att bli alltför illamående
Nu sitter jag här och bråttas med mig själv

 Lyssna på kroppen och stanna hemma i morgon, att iallafall göra ett lindrigt försök att mota Olle i grinden men samtidigt känns det nedrigt taskigt att lämna dom andra två planerarna i sticket när jag vet att all helgplanering återstår, att det fattas folk i morgon och att det redan är tight

Det är nog bara att le och vinka, i morgon är det fredag och sen helg...