torsdag 7 juni 2012

Zombbie varning...

... eller nå´t

I går hade jag bestämt mig för att stanna hemma från jobbet torsdag o fredag
dvs lyssna på kroppen & knoppen och bara vila
Den beslutsamheten höll i sig sådär en kvart tjugo minuter tills jag insåg att jag inte hade planerat morgondagens jobb, att chefen skulle på ledninhgsmöte, att...
Ja ni hajjar, det behövs inte speciewllt mycke ansvarskänsla för att inse att det var mission impossible att stanna hemma
I går kväll gick jag och la mig samtidigt med Linn strax efter nio så jag kände mig hyfsat utvilad när jag klev upp i morse men så fort jag klev innanför dörren på jobbet kände jag hur hjärtat började slå snabbare, hur kallsvetten liksom började puttra inombords...




... lyckades bita ihop och ta mig igenom första timmen på jobbet utan några större problem
 Innan M drog iväg på ledningsmöte hann vi småprata lite och jag berättade snabbt om mitt lilla "break down" igår och möttes av både empati och en viss oro från hennes sida innan hon mot sin vilja var tvungen att åka iväg
Under förmiddagen hann jag prata med både vår DSK, våra två andra planerare och N om hur gruvligt illa jag mådde och trots allt strul o kaos som varit på jobbet sista tiden kändes det skönt att det finns folk som orka-kan-vill stanna upp en stund och säga några stöttande och tröstande ord
M-B första kommentar när jag öst ur mig allt var

- Jag behöver nog inte upplysa dig om att du påvisar allvarliga tecken på stress och att du är bara några millimeter från den ökända väggen.... Kom nu så går vi och fikar

- Jag måste bara...

- Nej, du måste ingenting, just nu ska vi dricka kaffe punkt slut

Trots att det låg en del måsten och borden för oss båda två så tog vi oss tid med en liten fikastund, en stund där vi pratade om allt annat förutom jobbet och efteråt hade ett litet litet lugn infunnit sig
Resten av dagen försvann i ett *poff*  och avslutades med att N mer eller mindre tvingade mig att ta en liten glass/pratstund innan vi satte oss i våra bilar och åkte hem
Efter att ha hämtat Linn och kommit hem så slog den där förlamande tröttheten till igen och när Paul ringde för att kolla läget och undrade om jag hade funderat på någon middag kände jag bara

- Middag ? Varför ?

Bara tanken på mat fick mig att börja kallsvettas och må illa men givetvis var det bara att bita ihop och börja fundera på något enkelt & smidigt att tillaga vilket slutligen fick bli ungspannkaka och jag lyckades även äta lite utan att bli alltför illamående
Nu sitter jag här och bråttas med mig själv

 Lyssna på kroppen och stanna hemma i morgon, att iallafall göra ett lindrigt försök att mota Olle i grinden men samtidigt känns det nedrigt taskigt att lämna dom andra två planerarna i sticket när jag vet att all helgplanering återstår, att det fattas folk i morgon och att det redan är tight

Det är nog bara att le och vinka, i morgon är det fredag och sen helg...


7 kommentarer:

  1. ojoj vännen, det låte rinte bra!! Ta alla pauser du kan, pressa dig inte för allt i världen.
    Var rädd om dig!/K

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag ska försöka vara rädd om mig... Tröstar mig med att det ( förhoppningsvis ) blir lite lugnare nästa vecka men just nu känns fredagen som ett nästintill oöverstigligt berg

      Radera
  2. NEJ HÖRDUDU...
    Nu tar du o lägger ALLA skuldkänslor i en soppåse o så kastar du den i sopen.
    Du har inte alls ansvaret för att andra ska må bra... först o främst måste du lyssna på dig själv och se till att DU mår bra.

    Jag vet att det känns omöjligt och den där känslan att de andra hamnar i skiten om inte du kommer... men när nån av de andra är hemma, tänker du lika nedrigt om dom då? Som du nu gör om dig själv ifall du stannar upp o pausar.

    Jag har själv varit där, sprungit in i väggen... kablonk sa det. Jag såg det inte komma trots varningstecknen innan. När det väl hände, när jag fick en panikångestattack så trodde jag det var hjärtinfarkt.
    Just det där att inte vilja äta, är ett tecken som visade att JAG mådde dåligt... var aldrig hungrig. Mådde illa vid tanken på att behöva äta.

    Har du nu knatat iväg till jobbet iallafall idag så är det du som stannar hemma minst ett par dar nästa vecka... PRONTO.

    Sköt om dig nu, gör nåt för DIN skull... inte för Linns skull, inte för Pauls skull, inte för jobbets skull... vad vill just DU göra?
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var inte lätt men jag blev faktiskt hemma idag, inte så mycke för min egen skull utan för att Linn blev sjuk... Tur i oturen får man nog kalla det... Jag försöker verkligen tänka bort alla former av skuldkänslor inför jobbarkompisarna som nu "sitter i skiten" och får slita lite extra ont idag för hur det än är så behöver jag nog dra en gräns, sänka farten lite och inte ställa högre krav på mig själv än vad jag ställer på andra...

      Radera
    2. Bra att du blev hemma, bra att du låter bli att ha dåligt samvete, bra att du tänker släppa de höga kraven på dig själv.

      Se nu till att få en stund för dig själv också... pallkragarna du nämnde häromdagen kanske?

      Ta hand om dig. Släpp tankarna på jobbet. Och du är inte en dålig mamma ifall du sätter dig själv främst nån gång ibland.
      När jag hade mina barn på dagis o fritids så hade jag aldrig dåligt samvete för att de var länge där. Hämtade i princip aldrig för mellis för det blev en god gärning för både mig OCH dem. De var mätta o belåtna och jag behövde inte stressa med att få fram nåt ätbart.
      Och ibland är det helt okej att laga maten på nåt snabbmatsställe... hämtpizza eller så

      Radera