En försmak...

... av tonåren

Ja det är ju vad man brukar kalla sexårstrotsen och jag känner att Linn är på väg rätt in i den med expressfart

Den senaste tiden har den lilla damen ( i mina ögon ) helt omotiverat börja snäsa, vråla och skrika

En liten enkel uppmaning fråpn min sida kan leda till värsta orkanutbrottet från Linn

I går morse bad jag henne att ta på sig jackan innan vi skulle gå till bilen, det var en väldigt snäll och lugn uppmaning från min sida och sekunden innan hade vi fnissat åt något som jag inte minns vad det var men min lilla uppmaning om jackan fick Linn att fullkomligt explodera

- Fattar du inte att jag inte kan ta på mig jackan innan jag har satt på mig skorna och sen måste jag hämta mitt gosedjur du fattar ingenting och ska inte skälla på mig

När Linn släppt ner Granit i hagen efter ridlektionen igår knäppte jag av hennes hjälm och ridväst och sa sen att om hon hängde tillbaka grimman på sin plats så kunde hon kila till kaninerna en stund medans jag hängde in hjälm och väst och återigen exploderade Linn och snäste

- Stressa mig inte... du bestämmer inte över mig bara så du vet

Lite senare under kvällen fick hon några små utbrott till "bara sådär"

Upprinnelsen till dessa var förmodligern att vi en liten stund tidigare bett henne att leka liiiite tystare så att vi hörde vad dom sa på TVn vilket inte gillades av den lilla damen som övergav sina barbiedockor och satte sig framför datorn istället och efter en stund lite småcharmigt utbrister

- Ja men då har jag väl lekförbud då... ge mig lekförbud bara...

Och när hon inte fick någon respons på detta så fortsatte hon med

- Jamen ta min blockflöjt bara... gör det... jag bryr mig inte...

Vi är med andra ord på väg in i en "sån där" period igen och jag vet vad som väntar

Men det är bara att tänka positivt och när det är som jobbigast får jag trösta mig med att "dom där" perioderna går över

Lagom när man känner att man inte orkar en endaste liten strid längre så upptäcker man att man kommit ut "på andra sidan" och det där lilla trotsmonstret man levt med slutligen har återgått till att vara den underbara lilla solstrålen man är van vid att ha vid sin sida

Det som är lite skrämmande är ju att varje liten utveckligsfas är ytterligare ett litet steg mot självständigheten och bort från beroendet av oss föräldrar

Det är långt kvar innan vårt lilltroll är redo att stå helt på egna ben men tiden går så fort

Det är bara att titta på Anna och Joakim, nyss var dom små och satt i mammas knä men hipp happ var dom helt plötsligt vuxna och redo att lämna boet

Vi får våra barn till låns under en kort tid

Vetskapen om att barndomsåren går så fort blir en bra påminellse om att stanna upp,  att ta vara på tiden och att njuta av livet här och nu så mycke det bara går