Hur lång kan...

... en staffe bli ?

 

 

Svar = Jättelång

Ja i alla fall om man heter Picasso och till varje pris vill undvika att simma men ändå vill ha bollen som lillmatte så retsamt placerat precis utom räckhåll

 

 



Månadens sämsta...

... eller kanske t.o.m årets sämsta ursäkt

 

 

Ja det måste vara den som levererades av kalasbarnet som bjudit in alla tjejer i klassen utom två till sitt kalas, att en av dessa två var den som året innan stod ensam utan inbjudan och den andra tjejen var den som förra året av solidaritet gentemot sin bästa vän valde att avstå från det kalaset är säkert bara en händelse

Ursäkten som levererades ?

 

- Det ska bli regn så vi kan inte sitta ute och äta och mamma säger att vi inte har plats att duka till alla inomhus...

 

Familjen måste ha haft tillgång till en superbra väderspåman eller meteorolog eftersom inbjudningarna skickades ut tre veckor innan det aktuella datumet och att sen solen råkade stråla från en blå himmel just den dagen kalaset gick av stapeln var ju en attans otur

 

 

Jag har en liten kaninkokerska inom mig men jag jobbar hårt på att hålla den biten av mig i schack och numera lyckas jag ganska bra men när det kommer till mina barn och deras välmående så tittar den där lilla kaninkokerska fram och gör sig påmind och vid ett av tillfällena då jag och Linn diskuterade kalaset i fråga så slapp det ur mig

 

- Men du, i höst när du fyller år då bjuder vi hela klassen ja det vill säga alla förutom just henne så får hon känna hur det känns...

 

Dessa ord hann nätt och jämt slinka ur min mun när Linn tittade på mig och sa

 

- Men mamma, så gör man inte. Hon kan ju inte hjälpa att hon har korkade föräldrar som inte lär henne hur man ska uppföra sig

 

 

Än en gång visade det sig att en nioåring ibland är betydligt klokare än vad vi vuxna är men det är kanske bäst att tillägga att jag aldrig någonsin hade gjort verklighet av mina ord för hur det än är så har vi föräldrar ett otroligt stort ansvar när det gäller våra barn och bland annat gäller det att lära dom vad som är rätt och fel och när det kommer till ämnet kalasinbjudningar så har jag en väldigt klar bild om vad som är rätt och fel

Antingen bjuder man alla - alla i det här fallet kan vara hela klassen eller alla killar/tjejer/alla i kompisgänget - man exkluderar inte en eller två personer och egentligen är det ju inte så nedrans svårt att förstå varför, det är ju plättlätt i det här fallet kan man ju bara gå till sig själv och fundera över hur man själv men framför allt hur ens barn skulle känna om alla utom just hen blev bjuden

Vill man utsätta sitt barn för den känslan av utanförskap ?

Förhoppningsvis inte och då ser man till att föregå med gott exempel och lära sina barn hur man uppträder mot sina kompisar - vanligt folkvett med andra ord





Bara för...

... en dag

 

 

 

 

Då och då dyker det i FB flödet upp texter med liknade budskap som det här ovan

Oftast scrollar jag förbi dessa utan att vare sig läsa speciellt noga eller fundera vidare men just i dag - eller i natt om vi ska vara petiga - så stannade jag upp och när jag läst hela texten var den första personen jag kom att tänka på min sommarpappa Gunnar och jag insåg hur oerhört mycket jag saknade honom och att jag just här och nu verkligen skulle behöva få låna honom om så bara för en lite kort stund

 

Att få sitta där bredvid honom på pianopallen och känna den svaga doften av piprök och höra honom spela och sjunga "Drömmen om Elin"

Att få gå bredvid honom bort mot garaget och hålla honom i ena handen och i den andra handen bära den stora nyckeln och längs vägen dit småprata om allt och ingenting

Att få vara tillsammans med honom på jobbet och hjälpa honom att bära ut den lilla flaggan som han skulle vifta med när det var dags för kvällståget att lämna perrongen

Att få sitta med honom på verandan vid sommarstugan och höra honom berätta om sin uppväxt

Att få uppleva den där underbara känslan av villkorslös kärlek och att någon verkligen ser dig, någon som lyssnar på dig och får dig att känna dig som den allra viktigaste personen i världen

Att få en kram och för att få höra honom säga att allt ordnar sig, att jag inte behöver oroa mig utan allt kommer att bli bra...

 



Efter dom orden...

... kändes dagen så mycket bättre

 

 

Mamma du är

 

*Bäst på att retas

*Bakar goda Hallongrottor

*Du är så himla roliga att vara med 

*Du är världens snällaste mamma

*Du är så cool

*Man har liksom aldrig tråkigt med dig, du hittar alltid på bra saker...

 

 

 

 



Livet är här...

... livet är nu

 

 

För lite mer än sju månader sen var det här vår verklighet

 

 

 

Det var dagar då tiden och allt  runt omkring upphörde att existera, det enda som var viktigt var där och då

Jag varken vågade eller orkade tänka på nästa minut och vad som kunde vänta runt hörnet, det var nuet som var det viktiga - ett nu där Linn mirakulöst levde och andades

Dom första dygnen på sjukhuset var det verkligen myrsteg in i framtiden men nu sju månader senare känns dom där dagarna så nära men ändå så långt borta och det är nästan lite ofattbart att vår verklighet idag ser ut så här

 

 

 

En vardag där en lycklig Linn  njuter av sommarlovet sådär självklart som bara ett barn kan njuta av livet och den här sommaren njuter även jag lite extra av att se hennes glädje för hur det än är så lever vi här och nu utan att ha en susning om vad som väntar oss i nästa andetag

Saker vi idag tar för givna kanske inte är så självklara i morgon när solen går upp

Livet är här, livet är nu och just den känslan försöker jag ta med mig även om det somliga dagar känns tuffare än vanligt...

 

 

 

 

 



Jag känner mig som...

... en sån där vippleksak

 

 

När Joakim var liten hade han en "vipp" clown dvs en sån där leksak som har en rundad botten och hur mycket man än petar och knuffar på den så lyckas den alltid räta upp sig igen...

 

 

 

 

 

... och precis så känner jag mig just nu

Ibland är det som om jag får en liten fingerknäpp och vinglar till lite men jag  reser mig snabbt igen bara för att lite senare mötas av en lite kraftigare putt som får mig att gunga fram och tillbaka lite men ändå hyfsat snabbt återfå balansen igen och lite då och då kommer rena käftsmällar som får gumman att tappa fotfästet och både slå bakhuvudet och näsan i marken och samtidigt ta och snurra runt några varv innan lugnet återfinner sig i väntan på nästa touch

Kort sagt, världen är lite i gungning just nu men jag försöket tänka positivt eller snarare jag försöker att inte tänka alls och bara vänta och se...

 

 



Så var det...

... det här med skatteåterbäring

 

Nu börjar folk lycksaligt utbrista "Tack skatteverket" och jag kan inte annat än att småle lite

Tack för vad liksom?

Det låter nästan på folk som om dom tror att dom tillhör en väl utvald skara som Skatteverket sådär lite random helt plötsligt bestämt sig för att dela ut pengar till

Typ vinst i skattelotteriet

Men folk måste väl ändå vara medvetna om att skatteåterbäringen inte är något annat än pengar dom helt enkelt lånat ut till staten och det till en rätt usel ränta dessutom

Så vad är det folk tackar Skatteverket för egentligen ?

Borde det inte vara Skatteverket som skulle tacka folket för att dom är sådär lagom lata/ointresserade/oengagerade och helt enkelt tycker att det är ganska bekvämt och okey  att låna ut pengar till tafflig ränta

Istället för att brista ut i ett lycksaligt tack kanske folk borde säga ett - Varsågod Herr/Fru staten, det var med glädje jag lånade ut mina pengar under ett år, synd bara att ni inte gav mer i ränta...

 

 

 

 

 

 

Målet...

... är nått

 

 

I går var det dags för Nationaldags hoppning på ridskolan

Linns tanke var att göra en clear round med Prinsessan men när startlistorna kom ut såg vi att hon var uppsatt i tävlingsklassen och först fick Linn lite panik men sen sa hon att det spelade ju liksom ingen roll, den där clera round rosetten som man skulle få om man klarade banan felfritt kunde hon både ha och mista och det viktiga var ju inte rosetten utan målet

- att ta sig runt banan

 

 

 

 

Linn som skulle starta med både Prinsessan och Monia i samma klass valde att koncentrera sig på att rida fram Monia medans jag fick äran att gå runt med Prinsessan och värma upp henne

Prinsessan som verkligen är en "av & på" dam visade rätt tydligt att hon inte var på tävlingshumör utan hon hade återigen fyllt hovarna med studslera och gjorde flertalet försök att smita ut i skogen eller på ängen för att äta lite gräs och vareftersom minutrarna gick började jag alltmer fundera på om inte det bästa vore att bara strunta i allt och släppa ut henne i hagen igen men jag sa givetvis ingenting till Linn om det utan höll god min och valde dessutom att hålla en väldigt låg profil och inte komma med några goda råd och förmaningar eller några större peppningar eftersom Linn ibland har en tendens att bli lite för taggad för uppgiften och därmed helt tappa fokus

 

 

När det började närma sig startdags satt Linn upp på Prinsessan och Prinsessan försökte sig på lite bus och tricks för att kolla läget men Linn var ovanligt lugn och brydde sig inte så mycket

När Prinsessan i väntan på sin tur höll på att forcera staketet för att i ett sista försök ta sig ut från banan hann jag tänka ett uppgivet "Jaha, det var de det. Stackars Linn...."

I ett sista försök att visa vem som bestämde tvärstannade Prinsessan framför det första framhoppningshindret men det bet inte det minsta på Linn som visade att envisast vinner och Prinsessan hade bara att snällt ta ett kliv över hindret och sen...

 

 

 

... ja sen gick starten och Linn och Prinsessan klarade av grundomgången alldeles galant och även i omhoppningen 0:ade dom och att sen tiden inte räckte till till en placering hade absolut ingen större betydelse

Vinsten var liksom redan deras, tillsammans hade Linn och Prinsessan nått sitt mål

- att ta sig runt en banan helt på egen hand

Och som dom tog sig runt banan, hur följsamt och fint som helst och det leendet som spred sig över hela Linns ansikte när hon och Prinsessan tog mark efter sista hindret är nog ett av Linns största leenden någonsin

 

Som en liten extra krydda på dagen lyckades Linn sen knipa hem en 2:a placering tillsammans med Monia och tillsammans med laget Busponnysarna även vinna laghoppningen

Men den blå och den blå-gula rosetten till trots så tror jag nog att den allra största segern för Linn var prestationen tillsammans med Prinsessan

 

 

 



 



Somliga dagar...

... är det allt bra tur

 

 

att dessa två Prinsessor finns och gör livet lite soligare och får mig att byta fokus på alla tankar som rusar runt i skallen

 

 



Ett steg...

 

 

 

... närmare målet

 

 

Linn & Prinsessans resa tillsammans har varit allt annat än en räkmacka och ända sen den allra första tiden tillsammans med Prinsessan har Linn haft ett enda mål

 

- att ta sig runt en hoppbana tillsammans med Prinsessan helt på egen hand

 

Och då talar vi inte om några svindlande höjder utan att rätt och slätt att bara ta sig runt en bana med hinder på så där 20 - 30 cm utan draghjälp av vare sig någon annan ponny eller vuxen på banan

Ett mål som stundtals har känts väldigt långt borta och helt ärligt kan jag säga att jag haft mina tvivel på att Linn & Prinsessan någonsin skulle uppnå det målet tillsammans trots att dom två gjort stora framsteg tillsammans och när Linn plötsligt drabbades av hopprädsla för ett par månader sen kände jag att det målet alltmer började kännas som en hägring och efter gårdagens variant av ponny med hovarna fulla av studsbollar och noll koncentration så började jag fundera på om det verkligen var någon ide för Linn och Prinsessan att ställa upp i en clear round på Nationaldags hoppningarna på ridskolan nu till helgen

Men då hade jag glömt att både min dotter och vår ponny besitter lite av Dr Jekyll och Mr Hyde egenskaper och att dom två aldrig upphör att förvåna sin omgivning

 

 

 

 

I dag var det dags för ekipaget att få lite drillning av Julia och det märktes direkt på Linn att hon både var taggad och fokuserad och till min stora glädje såg jag direkt att  även Prinsessan var med på noterna och gårdagens bus & studsfasoner hade hon definitiv lämnat kvar i hagen 

Lektionen började med lite blygsam skritt och trav över bommar på marken och man kunde riktigt känna hur Linn bara längtade efter att Julia skulle börja höja bommarna

30 cm var definitivt inga problem för vare sig Linn eller Prinsessan och när Julia undrade om det var okey att hon höjde lite till svarade Linn med ett leende

 

- Höj på bara jag känner mig som mini Malin Baryard

 

Det var först när Julia höjde oxern till 50cm som Linn började spakna men det löste Julia genom att lugna Linn med ett

 

- Ja men då sänker jag den lite...

 

Vilket hon inte gjorde men det märkte ju inte Linn och när Linn väl hade tagit oxern på den höjden en gång kunde hon ju lika gärna hoppa den en gång till

 

 

 

 

När lektionen var över hade Linn & Prinsessan tagit sig runt banan med fem hinder ett par gånger och Linns leende blev allt bredare och bredare för varje omgång 

Visst det kan tyckas låta lite fånigt att man kan bli så glad och stolt över att ta sig runt en bana med fem hinder som är sådär en 30 - 50cm höga och det är säkerligen a piece of cake för många men om man har följt Linn & Prinsessans resa tillsammans så vet man att det inte har varit någon självklarhet att klara av att hoppa en bana tillsammans och man vet även att Prinsessan långt ifrån har varit en ponny som  gjort livet lätt för sin ryttare

Snarare är det så att resan tillsammans med Prinsessan för det mesta har varit en viljornas kamp och strid på kniven och en resa som bäst kan  beskrivas som en dans där takten oftast har varit ett steg fram och två tillbaka och det är mer än en gång som både Linn och jag suckat och önskat att Prinsessan varit lite mer av en läromästare istället för en ponny med drag av envis åsna

 

 



 

 

Men livet tillsammans med Prinsessan skulle ju inte ha varit så underbart och lärorikt om det inte hade varit för  att Prinsessan är just Prinsessan med allt vad det innebär

Denna högt älskade ponny må vara en grymt envis ponny med en hel del bestämda åsikter men hon är även utrustad med en stor portion tålamod och ett stort varmt hjärta

Men även om det efter dagens hoppning finns det ett litet litet hopp om att Linn ska nå sitt mål innan hon har vuxit ur Prinsessan så ska tänker jag inte ropa hurra förns vi har kommit fram till målet för är det ett som är säkert med Prinsessan så är det att man aldrig vet vad som väntar vid nästa ridtillfälle...

 

 

 

 

 

Efter regn...

... kommer sol

 

 

Vid elvatiden i förmiddags tyckte Linn att det var dags för oss att starta dagen med lite frukost och sen iväg till stallet

Med tanke på min kropp tycktes ha intaget ett zombie liknande tillstånd och att vädret utomhus mer påminde om en dag i oktober än en dag i juni så hade jag mer än gärna skippat det där med stallet och krupit ännu längre ner under täcket

Men Linn var obeveklig - efter sex dagars ridvila kliade det rejält i skänklarna och hästhjärtat så det var bara att  *Le och vinka* för min del

Väl uppe i stallet hade det lätta duggregnet övergått till spöregn men mina små protester och förslag om att skippa ridningen, bara pyssla med hästarna eller ev bara rida en av dom röstades ner av Linn som mycket bestämt talade om att hon skulle rida både Monia och Prinsessan punkt slut

 

 

 

När vi kom ut på stallbacken med Monia kunde vi konstatera att det hade slutat att regna och att solen faktiskt letat sig fram så med andra ord fanns det hopp om en rätt trevlig ridtur för Linns del och promenad för min del

När det sen visade sig att Monia var både på ett strålande humör, pigg och dessutom grymt samarbetsvillig så kunde vi ju inte annat än att bli på gott humör både Linn och jag

När vi kom tillbaka till stallet konstaterade Linn att dagens ridtur med Monia ar den bästa någonsin

 

 

 

Sen var det dags för Prinsessan och om Monia valde att använda sin överskottsenergi på allra bästa sätt och jobba tillsammans med Linn så bestämde sig Prinsessan för en helt annan strategi

Prinsessan var inte ett dugg samarbetsvillig och hade inte minsta lilla lust att göra som Linn ville utan tramsade mest runt på tårna och gjorde allt för att försöka smita undan

Men Linn kämpade envist på och mot slutet av ridpasset tycktes Prinsessan till slut inse att hennes envishet än en gång besegrades av Linn





 

Efter ridturen passade vi på att mysa lite i solen tillsammans med Prinsessan och vips var all överskottsenergi puts väck och helt plötsligt förvandlades Prinsessan till en mysponny som mer än gärna samarbetade med Linn och lät Linn både gosa och göra balansövningar på hennes rygg och jag har en svag aning om att det gröna gräset kan ha spelat en stor del i det hela...

 

 

 

 

 

Så summa summarum trots den här mammans lätta ovilja att åka till stallet så blev det en himla mysig stund till slut och en liten påminnelse om att även om det ser lite mörkt ut så brukar det ljusna efter vägen...