Ett steg...

 

 

 

... närmare målet

 

 

Linn & Prinsessans resa tillsammans har varit allt annat än en räkmacka och ända sen den allra första tiden tillsammans med Prinsessan har Linn haft ett enda mål

 

- att ta sig runt en hoppbana tillsammans med Prinsessan helt på egen hand

 

Och då talar vi inte om några svindlande höjder utan att rätt och slätt att bara ta sig runt en bana med hinder på så där 20 - 30 cm utan draghjälp av vare sig någon annan ponny eller vuxen på banan

Ett mål som stundtals har känts väldigt långt borta och helt ärligt kan jag säga att jag haft mina tvivel på att Linn & Prinsessan någonsin skulle uppnå det målet tillsammans trots att dom två gjort stora framsteg tillsammans och när Linn plötsligt drabbades av hopprädsla för ett par månader sen kände jag att det målet alltmer började kännas som en hägring och efter gårdagens variant av ponny med hovarna fulla av studsbollar och noll koncentration så började jag fundera på om det verkligen var någon ide för Linn och Prinsessan att ställa upp i en clear round på Nationaldags hoppningarna på ridskolan nu till helgen

Men då hade jag glömt att både min dotter och vår ponny besitter lite av Dr Jekyll och Mr Hyde egenskaper och att dom två aldrig upphör att förvåna sin omgivning

 

 

 

 

I dag var det dags för ekipaget att få lite drillning av Julia och det märktes direkt på Linn att hon både var taggad och fokuserad och till min stora glädje såg jag direkt att  även Prinsessan var med på noterna och gårdagens bus & studsfasoner hade hon definitiv lämnat kvar i hagen 

Lektionen började med lite blygsam skritt och trav över bommar på marken och man kunde riktigt känna hur Linn bara längtade efter att Julia skulle börja höja bommarna

30 cm var definitivt inga problem för vare sig Linn eller Prinsessan och när Julia undrade om det var okey att hon höjde lite till svarade Linn med ett leende

 

- Höj på bara jag känner mig som mini Malin Baryard

 

Det var först när Julia höjde oxern till 50cm som Linn började spakna men det löste Julia genom att lugna Linn med ett

 

- Ja men då sänker jag den lite...

 

Vilket hon inte gjorde men det märkte ju inte Linn och när Linn väl hade tagit oxern på den höjden en gång kunde hon ju lika gärna hoppa den en gång till

 

 

 

 

När lektionen var över hade Linn & Prinsessan tagit sig runt banan med fem hinder ett par gånger och Linns leende blev allt bredare och bredare för varje omgång 

Visst det kan tyckas låta lite fånigt att man kan bli så glad och stolt över att ta sig runt en bana med fem hinder som är sådär en 30 - 50cm höga och det är säkerligen a piece of cake för många men om man har följt Linn & Prinsessans resa tillsammans så vet man att det inte har varit någon självklarhet att klara av att hoppa en bana tillsammans och man vet även att Prinsessan långt ifrån har varit en ponny som  gjort livet lätt för sin ryttare

Snarare är det så att resan tillsammans med Prinsessan för det mesta har varit en viljornas kamp och strid på kniven och en resa som bäst kan  beskrivas som en dans där takten oftast har varit ett steg fram och två tillbaka och det är mer än en gång som både Linn och jag suckat och önskat att Prinsessan varit lite mer av en läromästare istället för en ponny med drag av envis åsna

 

 



 

 

Men livet tillsammans med Prinsessan skulle ju inte ha varit så underbart och lärorikt om det inte hade varit för  att Prinsessan är just Prinsessan med allt vad det innebär

Denna högt älskade ponny må vara en grymt envis ponny med en hel del bestämda åsikter men hon är även utrustad med en stor portion tålamod och ett stort varmt hjärta

Men även om det efter dagens hoppning finns det ett litet litet hopp om att Linn ska nå sitt mål innan hon har vuxit ur Prinsessan så ska tänker jag inte ropa hurra förns vi har kommit fram till målet för är det ett som är säkert med Prinsessan så är det att man aldrig vet vad som väntar vid nästa ridtillfälle...