Jag begär inte att du...

... ska förstå

Jag begär ingenting mer än att innan du låter nästa spydiga kommentar slippa ut genom din mun så kanske du för en liten liten stund kan se utanför din egen lilla bubbla och försöka förstå att allas livsresor inte ser likadana ut och att vi alla bär våra mer eller mindre tunga ryggsäckar

Min ryggsäck var till slut så tung att den inte längre gick att bära utan släpades längs marken och hinken där jag bar det som skulle ge mig energi var till slut som ett läckande såll där energin försvann lika snabbt som den fylldes på igen och det berodde på att jag aldrig riktigt vare sig gett eller tagit mig tid att stanna upp och packa om ryggsäcken eller sätta mig ner och täppa igen hålen som uppstått i hinken

Visst har jag ibland stannat till, droppat lite bagage och tätat några hål men lika snabb har jag fyllt på ryggsäcken med ytterligare packning och det har uppstå  ytterligare hål i hinken och till slut gick det inte längre att blunda för alla de små varningssignaler som dykt upp längs vandringen utan kroppen och knoppen bestämde sig för en generalstrejk och sa tillsammans ifrån på ett sätt som dom aldrig tidigare hade gjort

Dom stängde helt enkelt ner allt arbete och ingenting fungerade längre

En otroligt skrämmande känsla och en upplevelse jag aldrig ens i min vildaste fantasi kunnat drömma om att hamna i

Men jag befann mig där och då och jag hade inget val, jag var tvungen att stanna upp och låta både kropp & knopp få gå in i ett viloläge

Och för att kunna gå vidare var jag tvungen att för första gången i mitt liv börja tänka på mig själv i första hand, jag var tvungen att inse att det inte längre gick att leva efter mottot "Om alla andra runt omkring mig är glada och nöjda så mår jag bra"

Min egen resa började givetvis den där dagen i mars 1965 då jag föddes men den resan som till slut ledde till "utmattningen" började väl ungefär då jag klev in i vuxenlivet med allt vad det innebar med att leva tillsammans med någon, få barn och bilda familj

För att få ihop familjelivet på bästa sätt jobbade jag heltid natt dvs 14 av 28 nätter, inte en helt optimal lösning när man har två små barn i familjen och det där med att sova mellan arbetspassen hela tiden utvecklades till en strid och kamp där jag alltid drog kortaste strået

När barnen var 4 och 6 valde vi att flytta till Rånäs men jag behöll mitt nattjobb på Råcksta sjukhus vilket innebar lång resväg till jobbet, skulle jag jobba natt gick jag hemifrån klockan sex på kvällen, klev in på jobbet strax före nio, jobbade mina tio timmar och sen var det samma visa igen

Hade jag tur kom jag hela vägen hem med bussen och landade hemma i sängen strax efter halv tio på morognen/fm

De gånger jag hade otur fick jag antingen gå eller cykla en mil sista biten eller helt enkelt fördriva tiden tills nästa buss ut till Rånäs gick vid kvart i tolv på fm dvs tre timmar senare

Klockan tre skulle kidsen hämtas på förskola/fritids, så det var bara att masa sig upp ur sängen strax efter två, sen var det snabbt hem, fixa middag och sen iväg klockan sex igen

En normal människa inser att man inte klarar av att ha en resväg till och från jobbet på sex timmar och man behöver inte vara särskilt smart för att inse att det är alldeles för lite att sova tre-fyra timmar mellan arbetspassen men jag blundade och körde på

Andras väl och ve men kanske framför allt familjelugnet var viktigare än allt annat

Att dessutom under många år leva tillsammans med någon som bit för bit skalar bort det som är "Du" och förvandlar dig till en person du vare sig känner igen eller vill vara påverkar självklart vem du blir och hur du mår och även om jag till slut valde att bryta upp och gå vidare så var det ju inte så enkelt att bara samla ihop resterna, ta fram snöre, klister och tejp och laga mig själv och sen gå vidare som om ingenting hade hänt

Speciellt inte med tanke på den vardag jag hade att fightas med - ensam med två barn vars pappa tog sitt ansvar varannan helg, en vecka-tio dagar på sommaren och ev någon storhelg

Vardagen, deras skolgång, fritidssysselsättningar - ja allt annat var mitt ansvar och som en extra krydda till det hela var jag under den här tiden sjukskriven pga av min nacke

Jag var totalt stel i nacken, min naprapat brukade skämta om att jag hade cement i axlarna och nacken

Både min läkare, min sjukgymnast och min naprapat var rörande överens om att jag troligtvis aldrig skulle kunna återgå till arbetet igen

Lite optimistiskt brukade dom trösta mig med att jag skulle vara glad om jag kom tillbaka till arbetet på 25 % igen

Med ett självförtroende som var kört i botten, ständig värk, och två barn som behövde sin mamma var inte direkt en situation som gav utrymme för mer än just att leva för stunden

Sen började det hända positiva saker

Jag träffade Paul

Paul som såg mig och fick mig att känna känslor jag inte hade känt tidigare och som på ett så självklart och helt naturligt sätt klev in i vår lilla familj och delade vardagen med oss och fick mig att känna att jag inte var ensam om ansvaret längre och livet började så sakteliga kännas rätt behagligt och trevligt igen

I samma veva började jag arbetsträna lite smått, först på ett boende men det var kört, nacken protesterade vilt så istället fick jag prova på lite "kontorsarbete" på Barn & Skolkontoret vilket fungerade riktigt bra så med hjälp från Försäkringskassan påbörjade jag en utbildning till Ekonomiassiste

Utbildningen var riktigt kul och allt gick åt rätt håll

- det fanns verkligen hopp om att allt skulle ordna sig

Och ordnade sig gjorde det men kanske inte riktigt på det sättet som vi hade trott

Mot slutet av min utbildning hade en liten filur flyttat in i min mage och jag som tidigare hade haft två räkmackegraviditeter fick nu känna på baksidan av hur det kan vara att vara gravid

Den förlamande tröttheten och illamåendet som inledde graviditeten var var ingenting jämfört med det som komma skulle

Runt vecka 22 i graviditeten började jag må riktigt dåligt, orkade knappt gå mer än några meter, kunde knappt röra mig och allt utom att bara sitta ner i stillhet var ren pest

Läkaren förklarade att det var helt normalt att må på det sättet när man var gravid i min ålder

Jojo, två veckor senare dvs lagom tills det var dags för den avslutande praktiken på min utbildning blev jag inlagd på Danderyds sjukhus och en två månaders lång helvetesresa påbörjades

Jag hade skyhöga infektionsvärden, vätska i lungorna, vätska i hjärtsäcken mm och det var så illa att läkarnas prio 1 var att få mig att överleva 

Om den lilla knodden i magen skulle överlev eller i vilket skick knodden skulle vara i kunde dom inte säga något om, det var helt enkelt bara att vänta och hoppas på det bästa

Vi överlevde både Linn och jag och efter sammanlagt tolv veckor på Danderyds sjukhus kunde jag äntligen återvända hem och fortsätta min resa med en redan då ganska tungt packad ryggsäck

Dom två följande åren blev relativt lugna

Linn var visserligen vaken ända fram till ett-två om nätterna, sov inga längre stunder dagtid, drabbades av falsk krupp första gången när hon var 5 månader och efter det kom kruppen som ett brev på posten så fort hon blev förkyld och vi dessutomhade två ( lugna ) tonåringar i huset med allt vad det innebar av högstadie/gymnasieplugg, kompisar och behovet av vuxna som finns där men livet flöt på och vi tog dagen som den kom och jag minns just dom två åren med glädje 

Lagom till sin 2årsdag började Linn på Förskolan och jag återgick till jobbet dock inte till mitt jobb i nattpatrullen utan istället dagtid i Hemtjänsten vilket kändes som ett enormt stort och viktigt kliv

Efter att ha varit sjukskriven i ett par år och mer eller mindre varit inställd på att behöva "sadla om" för att överhuvudtaget kunna återgå till att arbeta kändes det nästan lite overkligt att vara tillbaka på plats igen men i samma stund som jag återgick till jobbet igen inleddes även mitt till synes evighetslånga vabbande

Under Linns första år på förskolan hade vi ( läs jag ) 120 Vabdagar

Förkylningarna, öroninflamationerna och kruppanfallen avlöste varandra i en ända evighetslång plåga och därtill drogs jag fortfarande med mina "sviter" efter graviditeten med bla förstorat hjärta, "tysta urinvägsinfektioner" som direkt slog sig på njurarna och givetvis delade Linn med sig av sina förkylningsbacieller så under första året tillbaka på jobbet var jag helt klart mer hemma pga av antingen vab eller egen sjukdom än  jag var närvarande på arbetsplatsen

Även om vi aldrig slog vårat vabrekord från Linns första år på förskolan så fortsatte Linn att vara mer eller mindre ständigt sjuk under sina år på förskolan, under de fyra år på förskolan lyckades hon aldrig hålla sig frisk en hel månad vilket kanske ger en fingervisning om hur vi haft det under alla år 

Sen började Linn förskolan och det hela lugnade ner sig lite, förkylningarna och öroninflamationerna duggade inte lika tätt längre men istället började min kropp sända varningssignaler och bara som ett litet axplock från de senaste fem åren kan ju nämnas

* Njurstensanfall

* X antal uvi/njurbäcken inflamationer

* Virus på stämbanden = ingen röst på över två månader

* Två dubbelsidiga lunginflamationer inom loppet av ett år

*Kronisk bronkit

* Carpaltunneloperation

* Impingement i axeln = värk dygnet runt i lite drygt 10månader innan det äntligen blev operation med tillhörande rehabilitering

*Kraftiga astmabesvär

mm

Så kom då äntligen oktober 2014 och det var dags för vår hett efterlängtade resa till Orlando

Jag var äntligen tillbaka på jobbet efter min axeloperation, nu var eländet äntligen över och vår semester skulle bli den underbara "omstarten" vi så väl behövde

Vi hade underbara dagar tillsammans i Orlando och trots att Linn var lite förkyld och hängig när vi klev på planet som skulle ta oss hem igen så kändes det ändå bra

Nu var vi på banan och redo för vardagen igen...

Nu är det ju sällan allt blir som man planerar och istället för att återvända solbrända, pigga och redo för vardagen igen kastades vi in i ett kaos där livet verkligen ställdes på sin spets och omkullkastade det mesta i tillvaron och även kaoset förvandlades till en solskenshistoria så satte den sina spår inom oss alla och när Linn så småningom återvände till skolan pigg & frisk igen fick jag min första varning om att  kroppen och knoppen behövde vila och jag lyssnade väl halvhjärtat

Efter några veckors vila var jag tillbaka på jobbet igen och allt kändes hyfsat ända tills den där dagen då jag upptäckte knlöen i bröstet

En knöl som visserligen visade sig vara ofarlig men som i väntan på provsvaren ändå rörde upp tankar om liv och död, familjen, meningen med livet och allt däromkring men som framför allt blev den där sista droppen som behövdes för att det helt enkelt skulle bli för mycket för mig...

... och kroppen och knoppen stängde som sagt av och det var verkligen total avstägning

Så simpla saker som att koka makaroner framstod som rena rama raketforskningen, bara att ta sig ur sängen på morgonen innebar samma ansträgning som jag kan tänka mig att ett maratonlopp innebär

Att sitta på en stol och tänka att man ska gå ut och ta en promenad men samtidigt inse att du inte har en blekaste aning om hur det ska gå till eftersom varken hjärnan eller kroppen känner minsta lilla lust att samarbete vare sig med dig eller med varandra

Paniken som man känner när man vill säga något men inte hittar orden eller för all del hittar fel ord och det du säger förvandlas till en obegriplig smörja

När namn, datum eller telefonnummer som du alltid har kunnat helt plötsligt bara är puts väck borta från ditt minne

Listan går att göras hur lång som helst och jag förstår att det kan vara svårt för någon som aldrig varit där själv att tro att något sånt kan inträffa eftersom det låter helt galet

Men det händer, det hände mig och jag är långt ifrån ensam om att ha hamnat där

Även om jag längs vägen lyckades göra "alla rätt" för att slutligen hamna i det läget jag hamnade i så var det inget jag planerade för eller som jag ens såg komma och även om det på många sätt har varit en nyttig resa att försöka hitta tillbaka till orken, energin och framför allt mig själv igen så har det inte varit en vilosam, enkel och smärtfri resa jag gjort, tvärtom och kanske är det därför jag blir lite extra provocerad när jag möts av kommentarer som

- Ja, man kanske skulle sjukskriva sig lite så man får vila

- Du förtar dig väl inte nu när du är tillbaka

- Hinner du hit innan det är dags att gå hem igen

- En timme, det är väl ingenting ?

Nej, jag begär inte att någon ska förstå 

- ibland förstår jag knappt själv vad det är jag har gått igenom och fortfarande jobbar mig igenom

Även om jag har vilat en hel del under tiden hemma så har det inte varit någon semester och nej, jag förtar mig inte under den timmen jag jobbar även om det ibland känns så när jag kommer hem och somnar som en klubbad säl på soffan men jag gör verkligen vad jag kan för att jobba i ett tempo som passar mig bra

Nej, en timme är inte så mycket mer än just 60 minuter eller 3600 sekunder om man så vill men dessa minutrar/sekunder kan var tillräckligt för att hjärnan ska säga ifrån och be om lite vila

Så, än en gång - jag begär inte att du ska förstå, innerst inne tror jag inte att du vill förstå eftersom du redan har bestämt dig för att jag helt enkelt har lyckats bluffa både min läkare , min psykolog och  även min handläggare på Försäkringskassan och att allt jag egentligen har varit ute efter var lite extra semester och vet du, du får gärna tro det om det gör dig lycklig men något säger mig att du förmodligen skulle må lite bättre inombords men framförallt uppfattas lite mer positivt av din omgivning om du istället för att strö dina syrliga kommentarer omkring dig helt enkelt valde att vara tyst om du inte har något positivt och snällt att säga att hela tiden fälla bitska, sura och otrevliga kommentarer skapar knappast en positiv anda...