Att inte...

... räcka till

Än en gång hamnade vi i läget där tusen och en frågor ställdes

Frågor jag inte har några svar på

Frågor jag helst av allt skulle vilja slippa svara på

Frågor som river upp sår inom mig

Frågor som får det att knytas i min mage

Frågor som gör att jag tar ett par steg tillbaka på den väg jag så sakta börjat vandra framåt på

Frågor som får tårarna att bränna bakom mina ögonlock

Frågor....

Frågor jag själv skulle vilja ställa men förmodligen inte vill höra svaren på

Frågor som måste få ställas och innerst inne är jag glad över att frågorna ställs även om dom sticker som vassa nålar i mitt hjärta

Frågor, tankar och känslor som aldrig skulle behövt uppkomma 

Frågor hon borde ha fått växa upp utan att behöva konfronteras med

Men nu är det som det är och någonstans i smärtan och det jobbiga försöker jag landa i vissheten av att hon är så trygg att hon vågar och känner att hon kan ställa frågorna till mig

Att hon tillåter sig att tänka och känna även om det är frågor och känslor  hon inte riktigt förstår innebörden av och som även gör ont inom henne

Det som egentligen gör mest ont är att jag känner mig så otillräcklig,

att jag inte har svaren på frågorna hon ställer

att jag inte kan lindra hennes smärta

att jag inte har varken svaren eller orken att finnas där på det sätt jag skulle vilja göra

Jag önskar att jag en dag kommer att kunna höra hennes frågor utan att det skär i mitt hjärta

att jag en dag orkar och kan ge henne svar på de frågor hon har

Just nu orkar jag bara lyssna, försöka svara så gott jag kan, bekräfta hennes känslor, vara ärlig och tala om att jag har inga svar och att även jag är ledsen och att det finns stunder då det känns som mitt hjärta gått i tusen bitar men det finns också stunder då jag känner glädje, då jag kan se framstegen vi gör och att varje steg framåt är ett steg bort från smärtan

T

Jag vill tala om att även jag bär en smärta inom mig och att även  jag försöker förstå vad som hände och varför det hände 

Försöka få henne att förstå att det viktigaste är här och nu och vad vi gör av framtiden för hur det än är så har vi båda valt att fortsätta tillsammans

Vi har valt att lägga det som hände bakom oss

Vi har valt att tro på vår kärlek,

en kärlek som fanns där hela tiden men som inte riktigt hade orken att visa sig

En kärlek vi nu så sakteliga försöker vårda och ta hand om på bästa sätt och någonstans hoppas jag att det är just tron på kärleken hon kommer att ta med sig in i framtiden

Jag hoppas att när vi i framtiden ser på tillbaka på den här tiden är det inte smärtan vi kommer att minnas utan hur kärleken varsamt läkte våra sår och fick oss att känna glädje igen