Min...

...lyckotimme 

I dag var det äntligen dags för ridlektion igen

Eftersom det gick så himla bra sist anlände jag till stallet lätt kaxig och taggad till max

Lite spännande kändes det när Sara berättade att hon hade tagit in en annan häst än den jag ridit tidigare

- Han är lite mer pigg och framåt och kräver lite mer, det går inte bara att åka med...

Ljufur var en mycket trevlig bekantskap i stallet, 

väldigt sugen på att bli ompysslad och klappad på och allt kändes på topp...

... dvs ända tills jag kom upp i sadeln då allt plötsligt bara låste sig och plötsligt visste jag varken vad som var upp eller ner, fram eller bak och allt det som hade fungerat så himla bra förra lektionen var som bortblåst och till slut visste jag knappt vad som var höger eller vänster längre och för en kort kort stund tänkte jag nästan säga

- Nu sk*ter jag i det här....

Men så plötsligt släppte det, polletten trillade ner och pusselbitarna föll på plats och helt plötsligt så kändes det så enkelt och självklart och Ljufur var helt med på galoppen eller rättare sagt tölten och övningarna gick som smort

Ja utan att bli ett dugg övermodig kan jag nog säga att det gick ( efter mina förutsättningar ) riktigt bra på slutet

Sara som är en superduktig och framför allt en mycket pedagogisk instruktör gav mig massor av beröm och tyckte att jag hade kämpat på bra med ett strålande resultat och nu längtar jag redan till nästa lektion

Den där timmen i stallet är rena rama lyckopillret för min del

Det är min timme, en timme då jag förverkligar en dröm som funnits i så många år och som länge var helt ouppnåelig och det är svårt att med ord förklara hur mycket ridningen ger mig men där och då känner jag mig riktigt genuint lycklig på ett sätt som jag väldigt sällan känner mig annars

Det är en  lycka som på något sätt går raka vägen in i hjärtat och sen sprider sig som ett välgörande balsam i hela kroppen