Ni vet...

… känslan

Känslan när man bestämt sig för att göra något men sen när det är dags radar upp ursäkt efter ursäkt för att slippa ta sig för det

Just så var det nu ikväll

Redan i morse när jag klev upp (dvs strax efter fem) bestämde jag mig för att jag skulle ta en runda i spåret efter jobbet

Jag skulle ta igen det där träningspasset som jag missade i tisdags pga av Mi Fieastan

Hela dagen på jobbet peppade jag mig och laddade inför rundan

Ja, så landade jag hemma strax före sex

Kollade av hur den febriga och förkylda Linn mådde

satte mig vid köksbordet och helt plötsligt var all pepp som bortblåst

Helt plötsligt började hjärnkontoret rada upp ursäkt efter ursäkt

-Jag är trött

- Det är ok att missa ett pass, ett rött streck i appen gör inget

- Jag borde vara hemma hos Linn som varit solo hela dagen

- Jag borde plocka ur diskmaskinen

- Jag borde köra en tvätt

- Leta efter köksbordet under all bråte

- Plugga

- Planera lite 

- Jag borde...

Men så bestämde jag mig

- Jag skulle till spåret!

För någonstans längst inne visste jag hur det känns när latmasken fått styra

Längst inne bakom alla ursäkter visste jag att känslan av att ha genomfört ett pass är så mycket skönare än den känslan som uppstår när man låter latmasken vinna

Väl vid spåret kunde jag inte låta bli att tänka

- Varför?

Men jag bet ihop, startade appen och...

… ja, jag genomförde passet och det kändes riktigt skönt

Visst, det var mörkt,

det var lite kallt men det var så otroligt skönt att rensa skallen

Så skönt att göra sig av med en massa tankar och funderingar

så skönt att springa av sig lite ilska, oro

Kort sagt, så skönt att rensa systemet och efteråt kändes det riktigt bra

Jag är väl medveten om att rundan var kort,

att tiden inte är något man gör vågen för och vrålar "wow"

Men när jag efteråt satte mig vid köksbordet och började jämföra mina tidigare resultat så kunde jag konstatera att jag under de tre senaste veckorna förbättrat min medelhastighet per kilometer med 1 min och 50 sekunder och att jag ökat min maxhastighet med 1 min och 15 sekunder

Även det en piss i universum och inget vågen moment för resten av världen men för mig är det stort,

för mig är det ett bevis på att jag kan

För drygt ett och ett halvt år sedan orkade jag inte ens gå 100meter utan att stanna och kippa efter andan, idag gick/sprang jag 1 km på 9.36

I kväll ger jag mig en klapp på axeln och känner mig rätt stolt över mig själv

Dels över att den ynka träning jag utför faktiskt börjar ge resultat men allra mest för att jag föste undan latmasken och faktiskt tog mig iväg och genomförde passet

- Jag är grym!!!