Det är så...

 

 

... knäckande

 

 

Just nu visar "Hela England bakar" och "Hela England bakar masterclass" på TV och det går inte att jämföra den bleka svenska varianten med den engelska på en och samma dag

Den engelska är så otroligt mycke bättre, trevligare, mer inspirerande att den svenska versionen framstår som den bleka o lite halvtrista kusinen från landet som vill men inte kan

Och just det där med att vilja men inte kunna bli så otroligt uppenbart för mig när jag ser programmet

 

 

 

 

Det ser/låter så otroligt enkelt när Paul Hollywood och Mary Berry visar olika tekniker och lotsar oss fram längs vägen  till ett färdigt bakverk

Jag blir otroligt inspirerad och sugen på att baka men samtidigt så känns det så knäckande att veta att hur jag än försöker så kommer jag aldrig någonsin att ens vara i närheten av deras slutresultat

 

Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag än övar och övar så kvarstår det faktum att jag  är i så total avsaknad av den där sista lilla pysselgenen som ger den där lilla extra fina touchen på ett bakverk

För hur mycket vi än försöker intala oss att läget är ett annat så är det med bakverk som med oss människor - det görs en första bedömning efter utsidan

Jag menar hur många väljer den enkla lite halvtrista muffinsen framför en snajdigt utsmyckad cupcake ?

Inte många, att sen cupcaken rätt ofta är en hyfsat torr och trist historia spelar inte så stor roll eftersom vi redan bedömt den efter dess utsida  utbrustit i "wow" och "Åhhhhhh" och även om tuggan vi just har i munnen inte smakar särdeles mycket så kvarstår vårt intryck av den tjusiga utsidan att toppbetyget kommer som ett brev på posten

 

 



 

 

Låter jag bitter ?

Yes men erkänner det med ett leende på läpparna för kanske är det som min käre make upplyste mig om igår när vi diskuterade just "Masterclass"

- Men tänk på att Paul Hollywood har det som yrke och har bakat flera timmar om dagen i många, många år...

 

 

Ja lite så är det väl för när allt kommer omkring är jag ju inget annat än en glad amatör som bakar hellre än bra och det är ju först nu på senare år som jag blivit intresserad av att lära mer om bakning och börjat läsa lite om hur & varför degen beter sig som den gör istället för att bara "baka på" 

Och sen är det bara att tänka att det är lite synd om alla de stackare som väljer att gå efter utsidan och första intrycket vare sig det gäller människor eller bakverk

Tänk såna pärlor och godbitar man kan missa bara för att man väljer utsida framför insida för även den mest anspråkslösa muffins kan smaka på det mest gudomliga sätt

 

 



 



Linn har inte...

... ärvt det efter mig

 

 

Att Linn har stenkoll på saker och ting är ju ingen nyhet precis men ibland kan jag inte låta bli att förundras över hennes förmåga att snappa upp saker och ting och lägga dessa i sin minnesbank

Nu när jag varit hemma har jag fått en ( o - ) vana att se på div TV program för att fördriva tiden

Lagom till Linn kommer hem med skolbussen börjar "Holby City" en lite småtrevlig sk "sjukhusserie" som jag gärna tittar på om inget annat står på agendan

Linn brukar sjunka ner bredvid mig  i soffan och när vi pratat en stund om vad som hänt i skolan så brukar hon sitta kvar ett par minuter och kolla på "Holby City" tillsammans med mig

- observera några minuter

För just mer än några minuter blir det inte innan hon skuttar iväg och gör något roligare och visst händer det att hon tittar till på programmet en liten stund då och då men det är absolut inget slaviskt följande från hennes sida utan mer sporadiskt och just därför blev jag lite paff igår när vi åkte hem från fritids och Linn frågar mig hur det gick för Dr Digby

 

 

 

- Dr Digby ?

 

- Ja du vet han som är kär i Channtelle och som kunde vinna ett pris...

 

Aha tänker jag du menar den där mörkhåriga läkaren med glasögon som är kär i den blonda tjejen med det stora leendet

 

Efter att jag berättat lite om vad som hänt med Channtelle och Dr Digby i dagens avsnitt ställer Linn nästa fråga

 

- Jac då, var hon lika sur och arg som vanligt ?

 

Jac ? Jac ? Jac ?

 

Jag erkänner, jag har följt den här serien om inte dagligen så i alla fall väldigt, väldigt ofta under de här månaderna som jag varit sjukskriven men det är ju det där med jag och namn

Namnen rinner av min teflonhjärna snabbare än snabbast och för mig är rollfigurerna mer "Sköterskan med den stora smilet" "Läkaren som jämt är sur" "Den snälla doktorn med lite krulligt hår" "Snyggingen som har en fd fru i USA" "Hon som har canser" "Han som är gift med henne som har canser"  osv osv i all oändlighet

Därför känns det lite halvknäckande att min dotter som endast sett avsnitten lite sporadiskt och inte ägnat den något större intresse har total koll på vad rollfigurerna heter

 

 

 

Lika förundrad som jag är över Linns förmåga att komma ihåg och lära sig saker snabbt lika glad är jag över att hon har den

Vilken otrolig tillgång i först och främst skolan och sen även senare i livet att ha förmågan att suga till sig kunskap som en svamp utan att behöva anstränga sig alltför mycket och att kunna lagra all information i hjärnkontoret för kommande behov

Själv är jag som sagt född med teflonhjärna och det där med att nöta in kunskap blir just med betoning på  nöta för min  del

Jag måste traggla, traggla, traggla och traggla lite till och ändå glömmer jag 90% redan efter bara några minuter

 



 

 

 



Jo men det var ...

...  väl ingen nyhet

 

 

Hörde på nyheterna att den yrkesgrupp som är mest utsatt för stress är personalen inom äldrevården och att rehabiliteringen oftast är minst sex månader när sjukskrivningen till slut blir ett faktum

För alla oss som jobbar och sliter inom äldreomsorgen är det ju knappast någon nyhet direkt utan helt enkelt den bistra sanningen vi lever i varje dag vi går till jobbet

Tack vara att vi i  personalen är så otroligt lojal, att vi har en så otrolig yrkesstolthet men kanske framför allt för att vi brinner för vårt jobb och ser det som en självklarhet att ta hand om våra gamla på allra bästa sätt och just därför så vrider vi in och ut på oss själva och går det omöjliga möjligt

Trots att vi i bakhuvudet vet att vi kommer att vara tvungna att lägga på ett extra kol när vi förflyttar oss till nästa kund/vårdtagare, att vi måste kapa vår lunch med några minuter, skjuta upp det där toalettbesöket vi varit i behov av rätt länge så tvekar vi inte en sekund att trycka undan den där inre stressen, ta ett djupt andetag och ge det där lilla extra och extremt viktiga för kunden/vårdtagaren

Vi gör det med hjärtat och trots att vi  hela tiden med går runt med den där inre stressen inom oss och med den obehagliga känslan av att aldrig riktigt  räcka till så lyckas vi med vårat uppdrag

Ja vi lyckas t.o.m så bra att vården/omsorgen fungerar så bra att de som bestämmer ser att dom kan kapa resurserna ytterligare ett snäpp

 

 

 

 

Något som är möjligt att göra eftersom merparten av oss som valt vårdyrket har gjort detta val  pga av att vi brinner för vårat jobb och verkligen gör vårt bästa för att göra det så bra vi bara kan för våra vårdtagare/kunder

Lika bra som vi är på att ta hand om andra lika dåliga är vi på att se till våra egna behov och det är kanske  just där kärnan till det hela ligger

Vad skulle hända om vårdpersonalen satte ner foten, la undan sin yrkesstolthet, blundade för att det är människor vi jobbar med och arbeta utefter de förutsättningar som ges...

 

 

Vad skulle hända om vi för en dag bestämde oss för att blunda för att det är människor vi arbetar med och istället inbillade oss att det bara var maskiner ?

Vad skulle hända om vi blundade för behovet att få en klapp på kinden, lite extra omtanke, lite hjälp med något som står utanför planeringen eller helt enkelt att den där duschningen, lunchstunden eller vad det nu kan vara behöver få ta lite extratid i anspråk

Vad skulle hända om vi för en dag bestämde oss för att vara robotar och arbeta efter de förutsättningar som getts oss ?

Ja, vad skulle hända ?

Vi lär aldrig få veta, för personalen kommer att fortsätta att vrida och vända på sig själva tills det inte längre går, men då kommer vi att bita ihop lite till och fortsätta ännu ett slag och när det väl tar stopp så står någon annan och tar sig an uppgiften med samma kärlek och omtanke



 

 



Mot nya...

... mål

 

 

Nu till helgen drar tävlingssäsongen med RKS igång och eftersom Linn  i år fyller nio år så flyttar hon  upp och tävlar i gruppen  "äldre barn"

En uppflyttning som även innebär att hon numera kan tävla i körklasserna

Lika trist som att växa ur Sillen lika roligt är det att få öppna ett nytt kapitel tillsammans med Dumle

 

 

 

 

 

I slutet av april hade RKS en utbildningsdag med både teori & praktik och i söndags var vi över till Malle och tränade lite

Linn tycker att det här med körning är superroligt och att Dumle föredrar att jobba framför vagnen gick inte att ta miste på

Det lilla paret samarbetade ypperligt och jag tror banne mig att Linn växte ett par cm där i vagnen bakom Dumle

 

 

 

 

 



Min plats...

... i familjen

 

 

Under frukosten satt vi och pratade om ditten och datten precis som vi alltid brukar göra och efter en stund sa Linn

 

- Mamma, du vill verkligen ha en hammock. Varför köper du ingen ?

 

- Tja... Det kom lite emellan typ en ny cykel till dig, nya kläder till dig,  USA resan i höst och pappa ska ju köpa en ny gräsklippare så en hammock får nog vänta lite

 

- Ja mamma, jag är ju viktigast, sen kommer pappa och sen du... Men du kan ju alltid baka lite då blir du glad... Baka kan man göra även på vintern en hammock kan man ju bara ha på sommaren...

 

 

 

Nu är det allt bra tur att den här mamman har lite humor och att jag vet att dotterns uttalande om "rangordningen" i familjen inte är riktigt så brutal som den låter och som vanligt har hon ju rätt

Att sitta och gunga i en hammock när novemberrusket sätter in är ju inte lika rogivande för själen som att baka...

 



Plötsligt...

... händer det

 

 

Även om Linn tyckt om att hoppa så har det funnits en liten spärr, samtidigt som det varit roligt har det  även känts lite läskigt

Speciellt då när hon suttit på Prinsessans rygg eftersom Prinsessan gillar att hoppa och gärna hoppar med en hel del luft mellan sig och hinderbommarna

 

 

På ridskolan är det hopplektion var fjärde gång och med tanke på att dom är sju-åtta stycken i gruppen så har de gångerna inte riktigt räckt till för Linns del utan istället har Julia ryckt in och nött med Linn & Prinsessan på ridbanan

Med underbar pedagogik, många skratt och kanske framför med allt ett stort tålamod har Julia lyckats få Linn att släppa den där lilla rädslan och våga lita på sig själv och därmed även förmedla den känslan till Prinsessan 

 

 

I tisdags var det hopplektion och Linn var laddad till tusen och även Prinsessan var på gott humör och bjöd friskt framåt

Och mot slutet av lektionen undrade Marika om Linn och Prinsessan skulle prova att hoppa serien på egen hand
Linn tvekade först men bestämde sig sen för att göra ett försök och utan några som helst problem hoppade dom över de tre hindren i galopp
Och snacka om att Linn blev lycklig när Marika talade om att dom minsann hade hoppat 50cm och det utan att tveka ett smack

Det var en mycket nöjd och lycklig Linn som återvände till stallet efter den lektionen

50cm låter ju inte så mycket men för en tjej på åtta år och en ponny på 99cm kan det vara ett nog stort hinder på vägen, ett hinder som numera är besegrat

 

 

 







Tjejer kör...

... bättre än höns

 

 

Nu tror jag dessvärre att hela hönsgården är ute på vägarna och kör

De senaste dagarna har jag stött på både höns och tuppar bakom ratten eller snarare mest tuppar med keps skulle jag vilja säga

Det märks att våren kommit och att folk börjat vakna till liv, köra ut sina bilar från garaget och ge sig ut på vägarna

Mer än en gång under den senaste veckan har jag skakat på huvudet och undrat om det inte hade varit bättre om somliga låtit bilen stå kvar i garaget och istället utnyttjat de kollektiva färdmedlen som finns till förfogande

 

 

Jag brukar inte ha problem med att visa hänsyn och "vara vänner" i trafiken men när det blir så uppenbart att somliga inte har kontroll på vare sig sig själva, bilen eller trafikanterna runtomkring så kan jag inte annat än att tycka att man borde välja att inte ge sig ut i trafiken

Jag blir fullständigt vansinnig när man kör så sakta att en snigel med lätthet hade kunnat passera när man ska göra en sväng, när man uppenbart inte har koll på läget utan stannar mitt på parkeringen för att tänka efter om man ska svänga in just där eller några meter längre fram, när man istället för att använda sig av den lilla filen som finns för vänstersvängen  istället ställer sig i den filen för bilar som ska fortsätta rakt fram och därmed korkar igen vägen för alla andra

Eller för den delen ligger och trycker i 50 km/tim på motorvägen bara för att trycka på gasen när man är på väg att bli omkörd

 

 

 

 

Jag skulle kunna göra listan hur lång som helst men väljer att konstatera att somliga borde ha återlämnat sitt körkort för länge sen och att hur man än resonerar så kan man inte annat än att förlika sig med tanken att det ibland är högst tveksamt om tjejer eller låt oss säga personer i den övre medelåldern kör bättre än både höns & tuppar...