Jo men det var ...

...  väl ingen nyhet

 

 

Hörde på nyheterna att den yrkesgrupp som är mest utsatt för stress är personalen inom äldrevården och att rehabiliteringen oftast är minst sex månader när sjukskrivningen till slut blir ett faktum

För alla oss som jobbar och sliter inom äldreomsorgen är det ju knappast någon nyhet direkt utan helt enkelt den bistra sanningen vi lever i varje dag vi går till jobbet

Tack vara att vi i  personalen är så otroligt lojal, att vi har en så otrolig yrkesstolthet men kanske framför allt för att vi brinner för vårt jobb och ser det som en självklarhet att ta hand om våra gamla på allra bästa sätt och just därför så vrider vi in och ut på oss själva och går det omöjliga möjligt

Trots att vi i bakhuvudet vet att vi kommer att vara tvungna att lägga på ett extra kol när vi förflyttar oss till nästa kund/vårdtagare, att vi måste kapa vår lunch med några minuter, skjuta upp det där toalettbesöket vi varit i behov av rätt länge så tvekar vi inte en sekund att trycka undan den där inre stressen, ta ett djupt andetag och ge det där lilla extra och extremt viktiga för kunden/vårdtagaren

Vi gör det med hjärtat och trots att vi  hela tiden med går runt med den där inre stressen inom oss och med den obehagliga känslan av att aldrig riktigt  räcka till så lyckas vi med vårat uppdrag

Ja vi lyckas t.o.m så bra att vården/omsorgen fungerar så bra att de som bestämmer ser att dom kan kapa resurserna ytterligare ett snäpp

 

 

 

 

Något som är möjligt att göra eftersom merparten av oss som valt vårdyrket har gjort detta val  pga av att vi brinner för vårat jobb och verkligen gör vårt bästa för att göra det så bra vi bara kan för våra vårdtagare/kunder

Lika bra som vi är på att ta hand om andra lika dåliga är vi på att se till våra egna behov och det är kanske  just där kärnan till det hela ligger

Vad skulle hända om vårdpersonalen satte ner foten, la undan sin yrkesstolthet, blundade för att det är människor vi jobbar med och arbeta utefter de förutsättningar som ges...

 

 

Vad skulle hända om vi för en dag bestämde oss för att blunda för att det är människor vi arbetar med och istället inbillade oss att det bara var maskiner ?

Vad skulle hända om vi blundade för behovet att få en klapp på kinden, lite extra omtanke, lite hjälp med något som står utanför planeringen eller helt enkelt att den där duschningen, lunchstunden eller vad det nu kan vara behöver få ta lite extratid i anspråk

Vad skulle hända om vi för en dag bestämde oss för att vara robotar och arbeta efter de förutsättningar som getts oss ?

Ja, vad skulle hända ?

Vi lär aldrig få veta, för personalen kommer att fortsätta att vrida och vända på sig själva tills det inte längre går, men då kommer vi att bita ihop lite till och fortsätta ännu ett slag och när det väl tar stopp så står någon annan och tar sig an uppgiften med samma kärlek och omtanke