Lång väntan...

... äntligen över

 

 

Nästan på dagen nio månader efter att jag första gången kände värken i axeln blev operationen äntligen av

När jag klev in på dagoperationsavd i torsdag så kände jag mig förhållandevis lugn, sköterskan som  tog emot talade om att dom låg lite efter i planeringen så det skulle dröja lite innan det blev min tur

Jag slog mig ner i väntrummet, bläddrade lite förstrött i några skvallertidningar, kikade lite på tv och efter en timme kom narkossköterskan och började prata med mig

En bit in i samtalet säger hon

 

- ... och efter det så söver vi dig

 

- Söver ? Men skulle inte operationen göras under lokalbedövning

 

- Nej, vi kommer att söva dig...

 

Iofs spelade det inte så stor roll, nästan lite skönt att inte ha behövt fundera och tänka på den detaljen innan operationen

Vid två tiden började det bli dags för mig att göra mig iordning, sätta på sig en sån där snygg sjukhusskjorta och operationsstrumor , bli flyttad till en "brits", få en nål, lite lugnande och värktabletter och läkaren kom förbi och småpratade lite om vad han skulle göra och sen var det bara in på operationssalen och...

 

 

... när jag sen vaknade var det med en otrolig värk i axeln men efter två doser morfin började det kännas rätt okey

När jag hade piggnat till lite kom läkaren förbi och berättade att det sett "joxigare" och mer inflamerat ut än förväntat så han hade varit tvungen att ta lite av nyckelbenet också

Det var inte utan att jag log lite inombords, smärta sysn inte utanpå och ibland händer det att folk tror att man fejkar och just här kändes det rätt skönt att få svart på vitt at jag inte fejkat, att operationen verkligen var behövlig

 

Nu två dagar senare är citodon min bästa vän och värken min ovän  men jag lever i tron och förvissningen att det hela är övergående, att jag är i slutet på tunneln nu , att jag förhoppningsvis ska kunna lägga den här tiden bakom mig och återgå till ett mer normalt liv igen där värken inte hela tiden ligger som ett svart täcke över vardagen