Vad hände här...

... liksom  ?

 

 

Första skoldagen idag och i bilen på väg till skolan säger Linn

 

- Mamma du vet att en del föräldrar stannar kvar en stund

 

- Ja, det brukar jag ju göra

 

- Ja, dom följer med in i klassrummet

 

- I år är du så stor så det räcker nog at jag är med ute på skolgården fram tills ni blåst såpbubblor och sen när ni går in så åker jag hem

 

- Ja, okey då... kanske om ingen annan förälder stannar

 

Väl i skolan hinner vi nätt och jämt kliva in på skolgården innan fyra av Linns klasskamrater dyker upp och Linn sluter upp i deras klunga och när dom småspringande försvinner bort på skolgården så vänder sig Linn om och ropar

 

- Mamma du kan åka hem nu....

 

 

På väg tillbaka till bilen känner jag mig som ett enda stort frågetecken

Vad hände där liksom ?

Linn som alltid brukar hålla sig i närheten av mig och fram tills nu tyckt att det här med skolstart och skolavslutningar varit rätt jobbiga och att de helst ska upplevas tillsammans med mamma och gärna även pappa och det här med att bli lämnad innan har liksom aldrig varit ett alternativ

Även om jag kan tycka att det var lite synd att jag inte fick vara med om starten som brukar vara så mysig då alla barn välkomnas till skolan genom att klassläraren presenterar sin klass genom att läsa upp barnens namn och dom får gå fram till läraren och ställa sig samtidigt som alla välkomnande klappar händerna och sen avslutas det hela med att alla barn startar höstterminen med att blåsa såpbubblor och sen fika på skolgården innan det är dags att samlas klassvis

 

 

 

 

Men hur mysiga dessa stunder än har varit så kan jag stå ut med att inte få vara med om det igen för hur fånigt och litet det än låter så känns det som ett otroligt stort kliv framåt för Linns del och känslan av att Linn spontant ber mig att gå hem kändes så otroligt mycket mysigare och skönare än vad jag någonsin har kunnat föreställa mig att den skulle göra

 

 







Tänk om man kunde ta det bästa...

... och mixa ihop till en

 

 

Linns hästvärld är ingen krattad gång och än mindre någon räkmacke tillvaro och igår slog mig tanken - tänk om man kunde ta det bästa från Prinsessan och det bästa från Monia och mixa ihop till en alldeles underbar liten ponny

 

 

Prinsessan, en alldeles underbar ponny att sköta och pyssla om

Med en ängels tålamod låter hon Linn hålla på, inga problem när det ska sadlas och tränsas och de gånger hon är bångstyrig och krånglar  vid dessa tillfällen är lätträknade

Och bara hon får stå och småbeta lite eller fippla med lite hö så får Linn sitta på henes rygg och göra balansövningar utan att det bekommer henne det minsta lilla

Men så kommer vi till det där med ridningen, vissa dagar går det hur galant och smidigt som helst men de allra flesta dagar har hon alldeles egna tankar om vad och hur saker ska göras och är det så att hon inte är på humör så blir ridstunden bara en enda lång kamp där envisast vinner vilket oftast brukar sluta med att alla inblandade är på rätt uselt humör

Men som tur är så har hon sina stunder då hon glimmar till och för en kort stund gör ridningen riktigt rolig för Linns del

 

 

Sen är ju Linn så lyckligt lottad att hon har tillgång till ridskolans shettis Monia

Monia som tvärtemot Prinsessan inte alls är så förtjust i att bli ompysslad och som vissa dagar förvandlas till en alligator och som dessutom är väldigt rädd om sitt huvud vilket man hela tiden måste ha i åtanke

Att rykta, sadla och tränsa Monia är inget man gör medans man har annat i tankarna utan det krävs att man hela tiden är närvarande och tänker efter före och noggrant avväger varje rörelse

Men sen, när Linn väl kommit upp på Monias rygg är hon en så otroligt hygglig ponny att man blir alldeles varm,  hon lyssnar på ryttarens hjälper  och bara Linn är tydlig med vad hon vill så svarar Monia snabbt

 

 

 

Så tänk om man kunde ta en del Monia och en del Prinsessan, skaka lite och voila så hade man vips en drömponny

Ponny har vi men resten får vara en dröm, en dröm som kanske eller rättare sagt ska besannas när det blir dags för nästa storlek

Nu har Linn harvat och kämpat i motvind i så många år så när hon vuxit ur Prinsessan ska vi göra allt för att hitta en alldeles egen PrinsessMonia till henne







I år firar jag ...

... trettiofem år tillsammans med Ulf Lundell

 

 

Mitt första möte med Ulf Lundell skedde med låten "Snön faller och vi med den" och förmodligen berodde det allra mest på att Agnetha Fältskog medverkade men efter den introduktionen var jag liksom fast och Uffe tuffe hade flyttat in och ockuperat en bit av mitt hjärta som sen dess har tillhört honom och ingen annan

 

 

I min bekantskapskrets har jag genom åren har varit tämligen ensam om att tycka om Ulf Lundell men det har liksom inte spelat någon roll för min del

Uffe  har funnits där och med  stundtals magiskt träffsäkerhet med sina texter satt ord på känslor och tankar som jag har haft

Jag har många favoriter bland hans numera rätt digra låtskatt men det finns en låt som bor allra längst in i mitt hjärta, en låt som jag lyssnade på dagligen - många gånger om dagen - under den allra jobbigaste och tyngsta tiden i mitt liv

Med en låttext som kom att betyda så oerhört mycket för mig och som på något underligt vis gav mig en styrka att orka gå vidare - utan er !

 

 

Där råttorna rasslar
Bland skiten och smutsen
Där mörkret dryper av fukt
Där viskar ni böner
Om nån annans förnedring
Så ni får njuta framgångens frukt
Men ingen av er
Kommer nånsin att se
Vad jag såg i era ögon i dag
Och en natt när ni frågar
Vad allting var värt
Då ska jag stanna upp
Och minnas er ett tag
Innan jag går vidare
Utan er

 

Jag har inte en susning om vad Uffe tänkte när han skrev låten men för mig har texten blivit min egen lilla kampsång, den gav mig på något sätt styrkan att se kraften i att ha modet att gå vidare, att inte lyssna på omgivningen och det finns några textrader som jag har funnit lite extra kraft i

 

Hon sa: Älska mej nu
När jag förtjänar det minst
För då behöver jag det mest

 

 

  Numera ger dessa rader även ett litet hugg i hjärtat av saknad eftersom jag starkt förknippar just dessa rader med min pappa

Min pappa som alltid fick mig att känna mig älskad även när jag egentligen inte var värd det men som av olika anledningar inte längre finns där som en självklardel av mitt liv och den saknaden och smärtan kan inte ens Ulf Lundell lindra med sina texter...

 

 



 



Varför göra det enkelt...

... när man kan anta en utmaning

 

 

I går var det ridlägeravslutning för Linns andra ridläger den här sommaren och tillika det allra bästa ridlägret hon någonsin varit på

Ridlägret Linn var på för två veckor sedan var också en höjdare men den här veckan var dom ett kanongäng bestående av elva eller om dom var tolv tjejer där Linn och Isa var yngst med sina 8 och 9 år och resten av tjejerna från 10 och upp till 12 eller om det var 13år men trots åldersspannet hade dom superkul tillsammans 
Förutom all rolig ridning som dressyr, WE, terränghoppning mm så var ridlägrets höjdpunkt  nattritten ner till Gransjön men allra allra häftigast var spökrundan, något som Linn länge längtat efter att få vara med om

Precis som på det tidigare lägret hade Linn Prinsessan  och Monia som sina två ridlägerhästar men i onsdags när ridlägret började lite senare passade Linn på att rida Peppe en stund innan och då kläckte Julia iden om att Linn kanske skulle rida honom på avslutningstävlingen...

 

 

 

 

Förutom de två eller tre gånger som Linn ridit Peppe så har han under de senaste åren bara jobbats från marken och körts av Julia men Linn och Peppe verkar trivas rätt bra med varandra och efter att ha provat på banan under torsdagen tillsammans med Peppe så bestämde Linn sig för att överge Monia på avslutningstävlingen och istället anta en liten utmaning som kunde gå precis hur som helst

 

 

 

 

 

På framridningen gick det alldeles galant, Peppe skrittade med raska steg, travade ivrigt, ja han bjöd t.o.m på några galoppsprång  och hoppade villigt grinden och allt såg riktigt bra ut

Men så, ja ja det blev lite väntan och när det sen var Lin och Peppes tur tyckte Peppe att han redan hade gjort sitt för dagen och under väntan  fyllt på hovarna med sirap och tog sig sen mycket sakta och motvilligt runt banan och bestämt sig för att den där grinden tänkte han minsann inte hoppa över ännu en gång...

 

 

... utan nöjde sig helt enkelt med att ta det i sakta mak och kliva över den

Linn ? Ja hon tog det hela med gott humör och konstaterade efteråt att dom iallafall hade gjort en snygg backning som dom i slutprotokollet fick 9 av 10 möjliga poäng på

 

 

 

 

 

 

 

Linn och Peppe slutade på en hedrande fjärde plats och Linn var strålande nöjd med deras insats och inte ett dugg ångerfylld över att ha valt Peppe att prova wild cardet Peppe framför trygga Monia som hon ridit så många gånger

För även om Linn är väldigt försiktig och i vanliga fall inte alls gillar att anta utmaningar och att kasta sig ut på "okänt vatten" så har hon ändå ett litet driv att i ridningen anta små utmaningar och testa sina gränser en smula och på nå´t vis kan jag inte annat än att beundra hennes tålamod, envishet och hennes outtröttliga vilja att hela tiden kämpa för att bli bättre  men egentligen aldrig riktigt få någon utdelning och visa vad hon kan och känna att hon gjort ett bra jobb eftersom hon aldrig får något gratis utan hela tiden rider små ponnisar med gott om egen vilja och en stor portion envishet

Men förr eller senare kommer det att säga "klick" och helt plötsligt så kommer det att funka och Linn kommer till slut att få utdelning för allt  det  slit  och jobb hon lagt ner och känna att allt flyter på och  då vet jag en som kommer att stråla av riktig äkta glädje och som stolt kommer att kunna sträcka på sig och säga

 

- Skam den som ger sig...

 





 

 



Vi närmar oss...

... bara 78 dagar kvar

 

 

Passen fixade, resan & boendet bokat och betalt så nu är det bara att börja nerräkningen och med tanke på hur otroligt fort tiden går så står vi snart där på Arlanda i spänd förväntan  med ett gäng fjärilar i magen och en stackars Paul som undrar vad han egentligen gett sig in på som bestämde sig för att ta med familjen till Orlando

 

 

 



Du vet att du...

... jobbar inom vården

 

 

när det första du gör när du får ditt nya schema är att kolla inte om utan hur du kommer att jobba på julafton

I går fick jag mitt nya schema, den 25 augusti är det dags att börja jobba igen och efter moget - näe det var nog att ta i men det låter bra i alla fall - övervägande så har jag eller rättare vi här hemma bestäm att jag ska gå ner till 50% och därav det nya schemat

Vid en första anblick kändes schemat "sådär" jag hade väl hoppas på att jag skulle få ett eller två färre arbetspass per schemaperiod men arbetspassen är lika många som på mitt tidigare schema

På en sju veckors period har jag sju 7.30-11:00 pass och just det känns väl "sådär" att åka till jobbet för tre och en halv timme om jag hade fått tycka och tänka så hade jag nog hellre sett 7.30-12 och en "extra" ledig dag istället

Men, ja fördelarna överväger nackdelarna så det är väl bara att le och vinka

Eftersom fyra av dessa korta pass ligger på mina helger så kommer det inte att kännas så betungande att jobba helg, jag  menar elva en vanlig lördag-söndag så har ju familjen knappt hunnit vakna än mindre ätit frukost vid den tiden

Och med tanke på både Picasso och när det är lovdags för Linn så är dessa dagar guld - ingen match för dom att vara ensamma den stunden

Så, ja le & vinka och se till fördelarna istället för nackdelarna så blir det nog bra i slutänden

 

 

 



Hur många "Go´natt"...

... finns det i Frihamra ?

 

 

Grov överslagsräkning ger följande resultat 

 

51 dagars sommar lov , i genomsnitt  - lågt räknat -15 "Go´natt" och 8 "Vi ses i morgon" per kväll ger 765 go´natt och 408 vi ses i morgon

Behöver jag tillägga att den här sommarens nattningar alltmer börjar kännas som en av de största prövningar jag tagit mig igenom eller rättare sagt förhoppningsvis tar mig igenom

Nu är ju inte segdragna nattningar och Linn något nytt på himlen utan något vi mer eller mindre dragits med och lärt oss att leva med i snart nio år 

Ibland med små korta avbrott då det hela funkat hyfsat bra men på det stora hela har nattningarna och Linns insomnande känt som ett enda stort svart moln som inte låter sig tämjas

Och tro mig, genom åren har vi provat allt och lite till och det handlar inte om att prova en metod en kväll eller två utan vi har varit konsekventa och hållt ut för "alla" barn behöver ju fasta rutiner och en viss invänjning sen funkar nattningen som smort efter en vecka eller två ja kanske att man får hålla på tre eller fyra veckor men sen så...

 

 

... Sorry, men det har inte funkat på Linn

Hon är undantaget som bekräftar den regeln

Förmodligen är det väl som BVC sköterskan sa på femårskontrollen

 

- Ni har ju verkligen provat allt, det enda som återstår är sömnmedel...

 

Nämen skulle inte tro det va för hur det än är så påverkar inte Linns långa nattningar och sena kvällsvanor den lilla damen ett skvatt

Jag har ett flertal gånger läst forskningsrapporter om barn med sovmönster som Linns, dom har svårt med sociala kontakter, har svårt i skolan, kan inte koncentrera sig bla bla bla

Även i det fallet är Linn undantaget som bekräftar regeln

 

 

Just nu känns det som om den här sommaren har varit en enda lång kamp mellan Linn och oss

En kamp som för Linns del går ut på att få somna i vår säng och om inte det går så kan bäddsoffan i arbetsrummet fungera som substitut

Pauls och min kamp har varit att hålla henne ifrån vårt sovrum, det är absolut inte så att hon inte får sova hos oss, givetvis är hon mer än välkommen ner till oss om hon vaknar under natten men både Paul och jag är rörande överens om att somna ska hon göra i sin säng

Även om Paul och jag förutom vid ett tillfälle - när jag hämtade hem henne från övernattningen på ridlägret - stått på oss så är ungen envis och ger sig inte i första taget

I 51 dagar har vi fört kampen nu, 765 dj*vla go´natt och 408 vi ses i morgon

Behöver jag tillägga att jag är mer än less på dessa två fraser, att hela mitt inre fullkomligt kokar redan efter andra eller tredje "Go´natt" och att jag en kväll som denna när jag kände att jag skulle explodera vilken sekund som helst kände en stor tacksamhet över att vi är två som kan dela på ansvaret, hade vi inte varit det hade jag förmodligen antingen gett upp för länge sen eller blivit en hyfsat otrevlig mamma...