Vad hände här...

... liksom  ?

 

 

Första skoldagen idag och i bilen på väg till skolan säger Linn

 

- Mamma du vet att en del föräldrar stannar kvar en stund

 

- Ja, det brukar jag ju göra

 

- Ja, dom följer med in i klassrummet

 

- I år är du så stor så det räcker nog at jag är med ute på skolgården fram tills ni blåst såpbubblor och sen när ni går in så åker jag hem

 

- Ja, okey då... kanske om ingen annan förälder stannar

 

Väl i skolan hinner vi nätt och jämt kliva in på skolgården innan fyra av Linns klasskamrater dyker upp och Linn sluter upp i deras klunga och när dom småspringande försvinner bort på skolgården så vänder sig Linn om och ropar

 

- Mamma du kan åka hem nu....

 

 

På väg tillbaka till bilen känner jag mig som ett enda stort frågetecken

Vad hände där liksom ?

Linn som alltid brukar hålla sig i närheten av mig och fram tills nu tyckt att det här med skolstart och skolavslutningar varit rätt jobbiga och att de helst ska upplevas tillsammans med mamma och gärna även pappa och det här med att bli lämnad innan har liksom aldrig varit ett alternativ

Även om jag kan tycka att det var lite synd att jag inte fick vara med om starten som brukar vara så mysig då alla barn välkomnas till skolan genom att klassläraren presenterar sin klass genom att läsa upp barnens namn och dom får gå fram till läraren och ställa sig samtidigt som alla välkomnande klappar händerna och sen avslutas det hela med att alla barn startar höstterminen med att blåsa såpbubblor och sen fika på skolgården innan det är dags att samlas klassvis

 

 

 

 

Men hur mysiga dessa stunder än har varit så kan jag stå ut med att inte få vara med om det igen för hur fånigt och litet det än låter så känns det som ett otroligt stort kliv framåt för Linns del och känslan av att Linn spontant ber mig att gå hem kändes så otroligt mycket mysigare och skönare än vad jag någonsin har kunnat föreställa mig att den skulle göra