Jag fick ...

... ett mail

 

 

Eller rättare sagt hela familjen fick ett mail med en julhälsning från Christina, läkaren som var med på planet och tog hand om Linn när hon blev dålig

Christina avslutade mailet med

 

"There is so much to be thankful for"

 

Hon har så rätt, det finns så mycket att vara tacksam över

 

 

Just nu känner jag en otrolig tacksamhet över det jag har i mitt liv

Det var en fruktansvärd tid när Linn var sjuk och det är ingenting jag vill gå igenom en gång till men nu när vi har kommit ut "på andra sidan"

Nu när Linn är pigg och nästintill är tillbaka i sitt gamla vanliga jag igen och vardagen så sakteliga börjar komma in i normala gängor igen så kan jag känna en viss tacksamhet över allt som den jobbiga tiden ändå förde med sig

 

 

Jag känner en oerhörd tacksamhet över mina tre barn som var och en förgyller min vardag på sitt eget lilla högst personliga sätt

En tacksamhet över att det som hände förde oss närmare varandra och att vi i och med det  öppnade upp stängda dörrar som behövde öppnas för att vi ska kunna gå vidare

En tacksamhet över att ha Paul vid min sida och även om det under den här tiden känts jobbigt många gånger så har vi ändå funnits där vid varandras sida och det är underbart att känna att kärleken kan fortsätta växa i takt med åren som går

Jag känner även en otrolig tacksamhet över Reneé som med en sån självklarhet finns där både i regn och sol och som inte duckar för en snöstorm
En vän  som kan locka fram ett skratt  även när det känns som mest eländigt, som lyssnar och som finns där med en kram när den behövs som allra bäst

Och det är tack vare Reneé jag numera har två bonussystrar, jag är så och tacksam över att Renee och Anne har adopterat mig som sin lillasyster och att jag får vara en del av deras "familj"

Reneé och Anne är dom allra bästa "bonussystrar" man kan ha, blodsband i all ära men ibland behövs det inga såna  för att man ska känna sig som systrar utan det kan vara så enkelt som att tre pusselbitar hittar varandra, faller på rätt plats och bildar ett vackert och alldeles unikt mönster tillsammans

 

 





Jag känner även en stor tacksamhet över hela min familj & min släkt, alla våra vänner, Linns klasskamrater och deras föräldrar, Linns lärare, skolpersonalen, all underbar vårdpersonal vi träffat både på Irland och i Sverige  mfl som på många olika sätt funnits där för oss

Så nu när det börjar bli dags att knyta igen 2014 års säck finns det en sak jag kommer att lyfta upp ur säcken och varsamt lägga ner i 2015 års säck och det är just

 

"Thers is so much to be thankful for"

 

Dom orden kommer att få ligga där som en liten påminnelse om hur viktigt det är att stanna upp och tänka efter för även om vardagen stundtals känns en smula tuff och hård så finns det massor att känna tacksamhet över här i livet...

 

 





 



Hur otroligt...

... det än låter

 

 

Det här kanske kommer som en chock för somliga men vet ni,

man kan faktiskt baka kakor, bröd och bullar ja man kan till och med koka både kola, knäck och fudge utan att frossa i sig allt på egen hand

Jag vet, det låter verkligen skumt men man kan faktiskt baka och dona bara för att man tycker att det är så himla roligt och för att det får en att må bra

och hur underligt det än låter så går det går faktiskt att bara ta en smakbit eller två

Ja det är faktiskt även helt möjligt att efter provsmaket lägga in kakorna, bullarna eller vad det nu är i frysen och låta dom ligga där tills det dyker upp något trevligt fikabesök eller i värsta fall så länge att man helt enkelt måste slänga dom för att dom blivit för gamla

 

 

 

 

Med tanke på alla syrliga kommentarer som dyker upp när jag har bakat eller gjort något godis så har jag insett att det är många som missat just den lilla detaljen eftersom så många tror att ett bullbak per automatik innebär att man sätter sig och frossar i sig tio bullar på raken, vilar en liten stund och sen svullar tio bullar till, att man tar kakburken med sig när man går ut med hunden bara för att ha lite färdkost med sig eller att ett knäckkok per automatik innebär att man inte lämna köket förens sista knäcken har tagits ur sitt papper

 

 

Som sagt, det kanske låter lite konstig för en utomstående men det går  faktiskt att ge bort lite hembakta kakor, det funkar även att bjuda en vän på fika och om inte det är ett alternativ så är frysen är en helt otrolig uppfinning

Det är egentligen bara vid ett tillfälle som det kan vara lite knepigt och det är när det kommer till det där med Daimfudge

Just Daimfudgen är lite lätt beroendeframkallande och det kan vara lite svårt att inte ta ett extra varv förbi kylskåpet för att liksom kolla om den fortfarande är sådär försvinnande god som den förra biten man smakade på var men å andra sidan så har jag bara kokat Daimfudge en gång nu i december och den gången räckte den i drygt en vecka och då var vi ändå tre som var där och provsmakade så något frosseri var det nog knappast tal om i det fallet

Så kära vänner, att jag roar mig med bakning i olika former innebär inte att vare sig  jag, Paul eller Linn sitter vid köksbordet och svullar i oss kakor, bullar och godis dagarna i ända utan det roliga i det hela är att vi tre är rätt usla på det här med att fika och därför blir det lite extra roligt med alla kommentarer om att vi är kakmonster och när allt kommer omkring så säger ju dessa kommentarer egentligen mer om avsändarna än vad det säger om oss för påfallande ofta är det ju så att man dömer andra efter sig själv...

 

 

 

 

 

 

 



Saker folk säger...

... men aldrig skulle göra själva

 

 

Dom flesta av oss har med all säkerhet någon gång pratat med en vän och sagt

 

- Nu ska jag hem och städa, vi får gäster/ska ha kalas/middag or what ever 

 

och då fått till svar

 

- Meeeeen , inte ska du väl städa innan kalaset. Bättre att göra det efteråt

 

No shit Sherlock, oftast brukar jag mest småle inombords och fnissa lite åt att det är just de personerna som är ivrigast med att släppa såna kommentarer oftast är dom man vet ligger och knäskurar och gnuggar med tandborsten i hörnorna även om det så bara är en kompis som ska komma över på fika och aldrig någonsin skulle komma på tanken - inte ens under knivhot - att skippa det där med städningen inför ett kalas eller dyl så varför ens klämkäckt uppmuntra någon annan att göra det ?

 

 

 

Och lite så är det även nu inför jul

"Alla" man möter pratar om julen och alla förberedelser och många avslutar med ett

 

- Men i år har jag bestämt mig för att ta det lugnt, jul blir det ju ändå...

 

Sen vet man att vederbörande redan har frysen full med saffransbröd, kakor, vörtbröd och i skåpen dignar burkarna med fudge, knäck, ischoklad mm och inte nog med det förmodligen är hela huset storstädat, fönstren putsade och både tomtarna och granen står på plats och att hela december månad bara har varit ett stort enda måste av div förberedelser och en viss julstress

 

 

I såna lägen brukar jag mest fundera över vem dom egentligen försöker lura

- mig eller sig själva )

Vad är det som gör att man uttalar dessa tomma fraser som man egentligen inte menar ?

Vad är det som får personen ifråga att jag ska lyda deras råd när jag vet att dom uppenbarligen inte lyder det rådet själva ?

Jag är fullkomligt övertygad om att man säger dessa saker i all välmening och kanske är det så att man innerst inne önskar att man själv vågade ta steget och strunta i att städa inför ett kalas eller varför inte gå wild & crazy och bestämma sig för att ställa fram en tomte på en odammad byrå, sätta upp julgardinerna utan att putsa fönstret innan - tro mig, det funkar - och helt enkelt strunta i alla måsten

Ja kanske är det så att man någonstans innerst inne hoppas att  mottagaren ska nappa och därmed sänka nivån lite så att man inte behöver stressa sig sönder och samman o sin iver att vara den mest perfekta ...

 

 

 

 

 

 

 





Förhandlingarnas...

... mästare

 

 

Frågar man Linn vad hon vill bli när hon blir stor så får man numera svaret antingen veterinär eller ECMO läkare lite beroende på dagsformen men jag är inte helt säker på att det är där hon kommer att sluta för redan nu visar hon på en stor talang när det kommer till att förhandla

 

 

I lördags skulle Paul jobba och under tiden tänkte Linn och jag roa oss med en tur till Börjes och innan vi ens hade klivit ur sängen på lördagsmorgonen kom Linn in och förklarade att hon ville ha egna pengar typ en hundralapp eller något sånt varpå Paul och jag direkt svarade att det kanske inte var riktigt läge för extrapengar med tanke på att det snart är jul

Linn funderade i några sekunder och svarade sen blixtsnabbt

 

- Men ni säger ju att jag ska öva på att betala själv, hur ska jag kunna göra det utan pengar ?

 

 

Till saken hör att något av det jobbigaste Linn vet är när hon måste betala i kassan

Jag vet att många barn älskar att få betala själva och mer än gärna tar god tid på sig när det är deras tur att handla men det har liksom aldrig varit något för Linn, hon har aldrig förstått det roliga i det hela utan med glädje överlåtit den biten på Paul och mig - smart drag iofs för det är ju betydligt roligare att handla för andras pengar än sina egna - som mer än en gång försökt pusha henne at göra det själv så visst hade hon rätt i att vi anser att hon borde öva på det...

 

 

När vi kom till Börjes fick Linn en hundralapp och försvann snabbt iväg mellan hyllorna tillsammans med Julia och återvände efter en stund med en förpackning benlindor

 

- Dom här ska jag köpa

 

- Vad ska du med dom till ? Prinsessan behöver inga benlindor

 

- Jag ska inte ha dom till Prinsessan... Jag ska ha dom till bandage åt mina gosedjur när jag har opererat dom...

 

Då trillade polletten ner, jag borde ha insett att Linn redan från början hade en plan med det hela och smart som ungen är hade hon räknat ut att jag ( med tanke på att det är julafton snart ) hade sagt ett mycket bestämt nej till dessa lindor om hon hade frågat mig och speciellt om hon hade berättat vad hon skulle använda dom till så istället för att vänta och fråga tills vi kom till Börjes funderade hon ut ett smart sätt att lösa det hela på och hon lyckades ju till 100% både med sin plan och med den lilla övningen i att betala alldeles på egen hand

Jag stod utanför kassan medans Linn betalade sina varor och det var riktigt roligt att se hur otroligt nervös hon var när det blev hennes tur men också hur oerhört stolt och lättad hon blev när hon klarat den lilla övningen

På något sätt känns det som om Linn har tagit ett litet kliv framåt och blivit lite modigare, saker som varit jätteläskiga tidigare är numera bara lite läskiga men inte läskigare än att hon i alla fall vågar sig på att ta en strid med obehaget och det är klart med tanke på vad hon har gått igenom den här hösten så framstår det mesta som a piece of cake när allt kommer omkring

 

 

 







Att våga ...

... och växa

 

 

I fredags var det dags för första besöket hos Kristina på Lekterapin

Vi var lite tidigt ute så vi hann med en liten frukost i cafeterian innan och medans vi drack vår varma choklad och mumsade på varsin ost & skinkbaguette pratade vi lite om vad som skulle hända och jag förklarade för Linn hur viktigt det var att hon själv pratade med Kristina för att det här besöket skulle bli så bra som möjligt för Linns del

I vanliga fall är Linn en pladderkvarn utan dess like men när det kommer till att prata med människor hon inte känner så tar det stopp, då blir det lite jobbigt och i såna lägen är det alltid bekvämare om det är någon annan sköter den biten åt henne 

Men Linn förstod att den här gången var det viktigt att hon själv pratade och lovade att försöka för att det skulle bli så bra som möjligt

 

 

Och Linn gjorde verkligen sitt bästa, jag höll mig lite i bakgrunden hela tiden och även om orden inte forsade fram ur Linn så var hon helt klart med på noterna och jag behövde inte rycka in en enda gång utan bara sitta med och lyssna och stundtals blev alldeles varm inombords när jag hörde henne prata med Kristina

Men handen på hjärtat, det var definitivt inte mitt lilla peptalk innan som gjorde att Linn slappnade av utan snarare Kristinas sätt att vara och närma sig Linn

Wow, jag blev verkligen imponerad av hennes arbete under den timmen vi var där och jag kunde se på Linn hur hon slappnade av allt mer och mer och liksom fick en helt annan glans i ögonen

 

 

Linn fick ge Emlasalva och sen sätta en PVK på både dockan Vilma och lejonet Lennie för att sen kunna ge både medicin och koppla dropp

Det blev även en liten hemläxa - tre Emlaplåster att använda på sig, mamma och pappa för att vi sen ska kunna nypa varandra och känna att bedövningen gör att det inte känns och förutom en påse med "sjukvårdsmaterial" fick Linn även boken "Varför luktar fisar" med sig hem

Kort sagt ett otroligt bra besök och efteråt var Linn väldigt nöjd och belåten, dels med att hon hade vågat prata och tala om vad hon tänkte och kände och dels över att hon hade fått använda riktiga saker dvs fått sätta en PVK med en nål

- häftigt värre

När vi lämnade Lekterapin studsade Linn fram och om det inte vore för att jag visste att det var en omöjlighet så skulle jag kunna svära på att hon hade växt ett par cm under den där timmen

 

 

 

Större delen av kvällen ägnade Linn åt att "leka doktor" och gosdjuren blev väl ompysslade med både dropp, plåster och medicin i mängd

Än en gång är jag helt förundrad över hur otroligt bra vård vi har i Sverige men kanske framför allt över vilken otroligt kämpe Linn är

Linn må vara tyst, blyg och en tjej som inte tar alltför mycket plats när hon är bland andra men jädrar anamma vilken fighter hon är när hon sätter den sidan till, då är hon banne mig starkare än ett helt rugbylag tillsammans

 







Guldkant på...

... vardagen

 

 

Ja det kan vara något så enkelt som att ta en promenad i kvällsmörkret

 Njuta av det vackra gnistrandet i gräset som minusgraderna och pannlampans sken lockar fram och

 mitt ute på fältet slänga sig på rygg tillsammans med nioåringen, släcka pannlamporna och bara ligga alldeles tysta och titta upp på den stjärnklara himlen och förundras över livet och universum

 

 



Det här med...

... kunskapstörst

 

 

Att Linn har en otrolig kunskapstörst är ingen nyhet men somliga dagar blir man lite mer påmind om den än annars och det senaste dygnet har varit smockat med såna små tillfällen

Vid några tillfällen när Linn har haft långa utläggningar om rymden, stjärnorna och div raketuppskjutningar mm  och då har jag känt "men shit så pinsamt den här nioåringen vet ju betydligt mer än vad jag gör"

Och det pinsamma i det hela är att mycket av hennes kunskap kommer från vårat besök på Kennedy Space Center, en upplevelse vi gjorde tillsammans men det är betydligt mer information som fastnat i hennes kardborrhjärna jämfört med min teflonbelagda hjärnyta

 

 

Dagens stora samtalsämne har dock varit flygresor och geografi och jag kan ju direkt meddela att dessa två ämnen inte är my kind of stuff direkt

 

- Mamma du vet att Amerika inte är ett land utan två kontinenter, du vet Nord och sydAmerika och man säger USA för att det betyder Amerikas förenade stater du vet Florida, Kalifornien, Texas... 

 

- Mmmmm ( Läs visst baby om  du säger det så är det säkert så )

 

- Afrika är också en kontinent. Ugandas är ett land i Afrika och deras flagga är gul, röd, svart och har en tuppen eller något liknande i mitten...  Hur lång tid tar det att flyga till Afrika, det borde inte ta lika lång tid som till Florida...

 

- Ehh ? Fråga pappa när han kommer hem, han har stenkoll

 

 

 

 

Jag vet, det är typ superskämmigt men jag sov mig nog igenom geografilektionerna i skolan

Jag kan peka ut Sverige, Norge, Danmark, Finland, Italien och Island på kartan men sen, ja resten är och kommer att förbli gissningar för min del och helt ärligt är det inte direkt en kunskap jag har saknat här i livet

Jag har klarat mig hyfsat bra utan att kunna peka ut Grekland på kartan och har heller aldrig känt ett behov av att kunna div länders flaggor heller för den delen

Och med tanke på mitt bristande intresse för geografi så kan man ju rätt lätt räkna ut att det var rätt många skolämnen som jag ansåg var mördande tråkiga och totalt menlösa som tex Kemi o Fysik, jomen dessa ämnen kändes ju verkligen extremt verklighetsnära och supernödvändiga att hänga med i för att kunna klara sig i vardagen så visst "sov" jag mig igenom även dessa lektioner

 

 

 

 

 

Men det har hänt både en, två ja faktiskt rätt många gånger att jag känt en viss saknad av att inte ha den där brinnande kunskapstörsten,

att inte känna den där nyfikenheten och ivern att lära mig nya saker och att dessutom sen lagra dom i minnet och plocka fram kunskapen vid behov

Men dessa tankar brukar jag snabbt slå bort med ett - Varför ?

Alla behöver ju inte vara raketforskare eller ens kunna lite om mycket, det funkar det rätt bra att veta nästan ingenting om det mesta, det viktigaste är ju att man har den kunskapen man känner att man behöver ha och när den inte räcker till så kan man ju alltid vända sig till någon av dom där i ens omgivning som med sin kunskapstörst sett till att skaffa sig en massa "bra att veta information" och med lite tur delar dom gärna med sig av den och om inte det funkar så finns ju alltid google numera...