Saker jag inte...

… trodde om mig själv

* Att jag skulle börja motionera och dessutom tycka att det är roligt

*Att jag skulle springa Tjejmilen, Midnattsloppet, eller ja att springa var väl att ta i men jag har i alla fall på något sätt genomfört Tjejmilen två gånger, Midnattsloppet en gång och även Sickla gruvlopp

* Att jag skulle anmäla mig och dessutom genomföra två terminer med Mi Fiesta, dvs dansa i grupp

* Att jag skulle anmäla mig till ett Bootcamp

Men undrens tid är inte förbi och jag har gjort det ovanstående, det där som tidigare bara var ett enda stort big NO NO och helt enkelt inte funnits med på kartan i min värld och nu när jag har provat på det så förstår jag inte riktigt varför jag inte har gjort det tidigare

Jag förstår inte varför det där med att träna i grupp tidigare har känts så otroligt läskigt och så totalt främmande för mig eller jo egentligen vet jag ju vad och varför jag tänkt och känt som jag har gjort men nu med facit i handen kan jag mest känna att det har varit så otroligt korkat att de tankarna och de känslorna fått mig att avstå eftersom det egentligen inte funnits någon relevans för dom eller så kanske det har det bara det att jag nu haft turen att hamna på rätt plats med rätt personer omkring mig

På Stockholm BootCamp Factory har jag haft turen att få träna med både Alexandra och Charlotte och mina fördomar om att det skulle vara snorkiga och stroppiga instruktörer och bara skulle vara vältränade "lattemammor" och machosnubbar på såna här ställen var just bara fördomar, vi som tränar är en salig blandning av helt "vanliga" människor dvs somliga har varit elitidrottare, somliga motionärer, andra har tränat tidigare men haft uppehåll, en och annan blivande mamma, kanske även någon "lattemamma" och en del nybörjare

- Ja kort sagt en salig blandning av alla sorter

och det skönaste av allt är att vi alla tränar på våra egna villkor och efter våra egna förutsättningar och att vi alla är där av en och samma anledning

-  vi vill bli starkare 

och under tiden vi kämpar på, under tiden vi  pressar oss till vårt yttersta och även peppar varandra så skapar vi tillsammans en otroligt härlig stämning i lokalen

 En stämning som gör att jag trots att jag är så slut efter ett pass att det känns som om kroppen skulle strejka vilken minut som helst och bara vill lägga sig ner och dö en stund så börjar jag redan då längta till nästa pass och egentligen så är det helt galet att förstå att jag nu under januari och februari ska utsätta mig för Hardcorpass två gånger/vecka

Inte nog med det, nästa vecka drar  Mi Fiestan igång igen

Mi Fiestan som är så rolig att den på något vis inte känns som en träning utan bara som en helt underbar timme som trots att svetten lackar pulsen ökar och kroppen är rejält trött efteråt så totalt fyller på kroppen med måbra endorfiner
 En timme där jag trots att jag är smidig som ett kylskåp och har noll taktkänsla ändå på något vis glömmer dom detaljerna och bara  älskar att få "dansa loss" utan att bekymra mig det minsta om jag tar ett felsteg eller två eller ve och fasa om någon skulle se det!!!

 Men på något konstigt sätt så har jag fortfarande lite svårt att ta in att jag faktiskt skriver Helen och dans i en och samma mening

- Hur gick det till liksom?

Hur får man ihop det?

Jag vet inte hur men Sara som håller i Mi Fiestan lyckas precis som Alexandra och Charlotte att dela med sig av sin egen energi och vara så grymt inspirerande att jag liksom glömmer bort att jag inte är bekväm med gruppträning, att jag inte kan dansa, att jag inte kan träna, att jag inte kan...

… när allt kommer omkring så kan jag faktiskt en hel del och även om jag tvivlar ibland så har jag modet att våga utmana mig själv

Jag vågar prova nya saker och jag gör det utan att tänka alltför mycket på vad andra runt omkring tycker och tänker för hur det än är så när allt kommer omkring är vi alla så upptagna med att göra det vi själva gör att vi helt enkelt inte har tid att hinna snegla på hur "alla andra" gör 

Och även om det på något sätt är lite tragiskt att en massa fåniga tankar, känslor och rädslan för det okända  fått mig att avstå från så många saker under så många år så är det ändå någonstans en rätt häftig känsla att som snart 55åring upptäcka att det aldrig är för sent att lära sig nya saker och att man faktiskt kan mer än man tror om man bara vågar ta steget och utmana sig själv och sina demoner 

Det här med...

… att träna

Ända sen jag körde ett "prova på pass" hos Alexandra har jag varit superpeppad på att vara med på en bootcamp under januari dvs att träna 2ggr/v där

När nyårsklockorna klingat ut och det nya året började så tog jag tag i promenaderna igen, under årets fem första dagar promenerade jag sammanlagt 3.9 mil och när jag la mig i går kväll kände jag mig taggad och redo för dagens Hard core pass

Men det var igår kväll det,

när jag vaknade i morse var jag allt annat än taggad

Helt plötsligt kändes det där träningspasset bara så jobbigt och totalt ointressant

Jag kunde rada upp minst tio andra saker som kändes betydligt viktigare än att träna

Som tur var så hade jag en träningskompis så att hoppa över första passet fanns liksom inte på kartan men jag var allt annat än taggad och sugen på det hela

Helt ärligt så kände jag mig rätt mycke "vill inte", stel och totalt ovillig när jag klev in i träningslokalen och ända fram till passets första övning kände jag bara ett stort 

"Jag vill inte, jag går hem..."

Men någonstans långt inne tittade den där lilla djävlaranammatypen fram och sparkade mig lätt i baken och sa åt mig att sluta vara så motsträvig

Ja sen köttade jag bara på och köttade är precis rätt uttryck för det var precis vad jag gjorde

Det fina i kråksången är att alla tränar på efter sina egna förutsättningar utan att jämföra sig med varandra

- samma övningar men med olika vikter, intensitet

Jag var på väg att ge upp mer än en gång men på något sätt så lyckades jag peppa mig lite att ta i lite till, och lite till och vips var passet över och jag kunde klappa mig själv på axeln och känna mig riktigt riktigt nöjd med mig själv

Träningsåret 2020 har börjat bra och jag ska försöka fortsätta i samma spår

Jag har inga direkta mål under året mer än att genomföra Vårruset, Tjejmilen & Midnattsloppet och det förhoppningsvis lite, lite snabbare än förra året men tiden är inte det viktiga

Det viktiga är att hålla kroppen i form för hur det än är så även om jag tränar förhållandevis måttligt så har jag nu när jag kommit igång igen insett hur mycket jag faktiskt har saknat träningen under det ofrivilliga uppehållet då livet liksom kom emellan så en av årets stora utmaningar får helt enkelt bli att hitta ett sätt att prioritera träningen när vardagen ska pusslas ihop

Året som gick...

… i bilder

Eller året som gick i mina nio mest gillade bilder på Instagram

Om jag själv hade tagit mig tiden att välja ut nio bilder från året som gick hade det förmodligen sett lite annorlunda ut men på något sätt känns det ändå som att dom här fotona fångade och ramade in  mitt 2019 ganska bra 

Ulf Lundell min mentor, mannen som sätter ord på mina känslor och tar mig igenom både med & motgångar, mannen som varsamt lotsar mig genom vardagen och på något underligt vis hela tiden får mig att se livet på ett nytt annorlunda sätt och samtidigt lär mig nya saker om både mig själv och andra

Ulf Lundell, mannen som levererade en helt magisk spelning i Varberg, en spelning som nästan ett halvår efteråt fortfarande gör mig alldeles varm i hjärtat 

Sen har vi fotona på mitt "gamla jag" och mitt "nya jag" 

Mitt nya jag som förutom Tjejmilen, Midnattsloppet & Sickla Gruvlopp under året klarade av en mängd utmaningar av olika karaktär,

utmaningar som mitt gamla jag av diverse olika anledningar aldrig hade tagit sig an

Utmaningar som stundtals känns ganska jobbiga och som fått mig att mer än en gång tvivla på vem jag är, vad jag kan osv, utmaningar som kanske inte alltid gått åt det håll jag velat men som på något vis ändå har lett framåt och fått mig att växa

Den öde stranden, det stilla vattnet får representera den tunga förlusten av saknaden efter tre nära och kära som under året fick avsluta sina liv och vandra vidare till evigheten

Tre personer som var och en efterlämnat en sorg, saknad och tomhet inom mig men som ändå alltid finns med i mitt hjärta tillsammans med alla de minnen vi skapade tillsammans

Fotot från Rappakaljan med texten "Folk som är dumma i huvudet inser inte att dom är dumma i huvudet för att dom är dumma i huvudet" får representera de människor jag har mött under året som satt käppar i hjulen, varit energitjuvar och bara i största allmänhet tillfört negativitet. 

Dessa människor kommer alltid att finnas och det är inte så mycket man kan göra åt dom mer än att bara se till att man själv gör det bästa man kan i situationen som uppstår, att man inte låter sig dras ner till deras nivå och låter den negativa energin få övertaget

Dom här människorna har en tendens att locka ner mig i sandlådan och det är ok, så länge jag inte stannar där för länge utan att jag har vett nog att resa mig upp ur sandlådan i tid innan leken spårar ur

2019 firade Paul & jag vår 15åriga bröllopsdag, det har inte varit en lätt resa vi har gjort tillsammans

Vi har inte alltid gått bredvid varandra, kärleken har inte alltid varit självklar, vi har kämpat

Ibland har vi kämpat var och en för sig men oftast har vi kämpat tillsammans

  2019 var på något sätt året då vi kämpade tillsammans

2019 var året då Paul har funnits vid min sida i både med och motgångar, 

det har varit året då Paul om och om igen har fått coacha och peppat mig att våga tro på mig själv, 

att stå upp för den jag är och det jag tror på

 Han upplever förmodligen ibland att det är som att prata till en vägg, att jag inte lyssnar och tar till mig det han säger, att jag förmodligen stundtals gör honom galen med mina invändningar, mina undanflykter, mina förmåga att överanalysera, min rädsla för att sätta ner foten, min förbless till att vilja pleasa alla och att jag ibland (oftast) gör tvärtemot hans råd och går min egen väg så hoppas jag att han vet att det betyder oerhört mycket för mig att han finns där och puffar mig framåt  

Slutligen då, fotot på tårtan

Tårtan får väl symbolisera att även om det under året har varit en hel del motgångar och stundtals har känts både tungt och motigt så har det funnits många guldkorn som är väl värda att fira med en bit tårta

När livet är tufft och motigt är det lätt att man fastnar i allt det där man inte har istället för att se till det man har och just det får bli något jag tar med mig in i 2020

- jag ska öva på att bli bättre på att se till det jag har istället för det fastna i tankar kring det jag inte har

Så var det det här...

… med poddar

Väldigt långt efter alla andra upptäckte även jag det här med poddar

Kanske att jag någon gång innan varit där och nosat lite på någon podd men mer än så har det inte varit, kanske för att jag valt att lyssna på musik istället för att lyssna på en podd men så bara sådär huxflux en natt när jag hade lite svårt att sova fick jag för mig att jag skulle lyssna på något istället för att bara ligga och vrida mig i sängen och *poff* så hade jag tagit klivet rakt in i poddvärlden och upptäckte samtidigt att poddvärlden var hur stor som helst och under tiden jag scrollade runt och botaniserade i utbudet passade jag på att samla ihop diverse poddar i en "att lyssna på lista"

Mitt i poddjungeln hittade jag ett poddavsnitt som jag lyssnat på inte bara en gång utan just nu är inne på tredje gången

Ett avsnitt som jag kände mig hemma i direkt, ett avsnitt jag önskar jag hade haft tillgång till då för två år sedan, så många kloka ord och tankar som jag hade behövt höra just där och då om inte annat för att få känna att jag inte var ensam om det jag gick igenom

Det hade varit så skönt att där och då få höra att alla de känslor som åkte berg & dalbana var normala,

att det finns ett hopp, en framtid

Då när jag befann mig i det där becksvarta hålet hade varit så skönt att få höra att det var ok att känna och tänka som jag gjorde

Det hade varit så skönt att få höra att det fanns hopp, det fanns läkning, det fanns en framtid...

… nu är framtiden här

Nu vet jag värdet av att våga förlåta, 

värdet av att orka slåss för det man tror på

men framförallt vet jag mitt eget värde

Så var det det här...

… med att blogga

2019 kommer inte att gå till året som det år då min blogg fylldes med inlägg efter inlägg utan det är väl snarare så att 2019 kommer att vara det året då jag ständigt bloggade "i huvudet" men aldrig riktigt tog mig tid att se till att få ner mina tankar i skrift här på bloggen eller kanske är det så att behovet att blogga och få ur mig tankar och känslor inte varit lika stort som det varit tidigare

Kanske är det så att det har varit fullt tillräckligt för mig att under mina långa promenader och korta löprundor helt enkelt varit fullt tillräckligt att  "blogga inne i huvudet" dvs att vrida och vända på tankarna kring allt som händer inom mig

Det viktiga har inte varit att få ner det i skrift utan det har  helt enkelt räckt med att sortera upp, analysera, värdera osv men såhär på årets sista dag ska jag i alla fall göra ett försök att väcka bloggen till liv igen om inte annat så för min egen skull och av den enkla anledningen att det är så skönt att sortera upp och få ner tankarna i skrift för att sen kunna gå tillbaka och läsa och påminnas om det som varit...

Då och...

… nu

För tre år sedan hade jag precis påbörjat återhämtningen efter den dubbelsidiga lunginflammation som höll på att kosta mig livet

Jag var i så uselt skick att jag knappt kunde gå hundra meter utan att stanna och kippa efter andan,

de första dagarna hemma var jag tvungen att ha rullator när jag skulle gå ut på tomten för att hämta frisk luft, att ta mig uppför trappan från nedervåningen innebar att jag var tvungen att stanna en eller två gånger för att hämta andan...

... i dag skulle jag ta en liten promenad med Picasso

Det var så otroligt härligt oktoberväder ute så den lilla promenaden som var tänkt att bli sådär en 5km lång blev istället drygt en mil

En mil i raskt tempo och jag njöt varenda minut av promenaden

Njöt av att kunna gå på i raskt tempo, njöt av att känna att jag hade både kraft, ork och vilja att ta i lite extra i uppförsbackarna och inte en enda gång behövde jag stanna för att pusta ut eller hämta andan, tvärtom mot slutet av promenaden ökade jag takten en aning bara för att få upp pulsen lite och jag blev lite, lite sugen på att ta några löparsteg men med en förkylning som poppat under ytan de senaste dagarna och lite lätt ont i halsen bestämde jag mig för att låta bli och istället vara glad över att jag numera klarar av att springa och att jag faktiskt lyckats uppfylla de tre mål jag satte upp precis i början av semestern, dvs

* Att klara Midnattsloppet på utsatta 45min 

* Att ta mig runt Tjejmilen

*Att klara Sickla Gruvlopp under 26 min

 

*Midnattsloppet klarade jag med minsta möjliga marginal och tog mig runt på 44:21

*Tjejmilen gick "sådär", efter 3km sa mitt knä ifrån men på ren viljan tog jag mig runt banan även om tiden inte blev riktigt vad jag hade hoppats på, 1.33.21

* Gruvloppet gick över förväntan, 20.06 tog det mig att springa 2.5km

Tre år,

då och nu

Nu när jag tittar tillbaka kan jag konstatera att resan inte alltid varit så enkel

Det har varit ups & downs och den har kantats av nya lärdomar och erfarenheter

En del erfarenheter hade jag mer än gärna klarat mig utan men samtidigt är det så att det kanske så att det är just dom erfarenheterna man lär sig allra mest av och som gör en starkare

Tre år

då och nu och någonstans är jag är ett levande bevis på att livet inte är slut efter 50

Midnattsloppet...

… och jag

När semestern började gå mot sitt slut och det kändes som allra motigast med morgonrundorna,

då när orken liksom inte fanns där just då dök mailet upp

"Grattis, du har vunnit en startplats i Midnattsloppet"

Vad då Grattis? 

Just den dagen kändes mailet som ett hånleende och jag undrade stilla inom mig hur jag kunde vara så korkad att tävla om en startplats, varför liksom?

Och varför skulle jag vinna just den tävlingen?

Jag beslöt mig till slut för att anmäla mig till 5km och i samma minut som jag klickade iväg min anmälan började tankarna maila på än värre och i ärlighetens namn var det mest negativa tankar som tog fart och snurrade runt i huvudet på mig förmodligen mest beroende på att det kändes så otroligt tungt och jobbigt att träna just då

Trots fyra veckors målmedveten träning stod jag och stampade på samma ställe som innan semestern

Jag hade på något sätt inbillat mig att bara jag kom igång och fick till en vana med mina morgonrundor så skulle jag sakta men säkert känna att det gick lättare och lättare men just där och då kändes det precis tvärtom

Viljan fanns där men inte orken, lusten

Det kändes bara tungt, som att röra sig i motvind med betongskor på fötterna men jag bestämde mig för att inte ge upp utan kämpa vidare och sakta, sakta började glädjen och lusten infinna sig

Det blev roligt att träna och någonstans tändes den lilla lågan inom mig

- Jag skulle ställa upp i Midnattsloppet och jag skulle göra det med glädje

Dagarna gick, lusten, orken kom sakta tillbaka, jag hittade motivationen igen och det kändes roligt

Dvs ända fram tills jag satte mig ner och läste på om loppet och insåg att det fanns en tidsgräns på 45min

Jag som med nöd och näppe hade jobbat mig ner till att närma mig att springa 1 km på 9 min kände att rullgardinen drogs ner

Att springa en, kanske två kilometer efter varandra på nio minuter kanske skulle gå men 5km på raken, skulle inte tro det

Men jag kämpade på och helt plötsligt var dagen inne

Hela gårdagen var en enda lång ångest i väntan på kvällen

Mer än en gång bestämde jag mig för att strunta i det hela

Jag var helt övertygad om att alla andra som sprang skulle vara värsta atleterna, supertränade till max så mina tankar gick i banorna att hellre avstå än att misslyckas men varje gång jag tyst bestämde mig för att kasta in handduken så var det någon som tippade över mig på rätt spår igen

Jag hade pepp från många håll, familj och vänner som trodde på mig när jag själv sviktade

Strax före 23 stod jag där i startfållan tillsammans med massor av andra människor i varierande ålder och storlek och tillsammans sjöng vi "Just idag är jag stark, just i dag mår jag bra..." och sen räknade vi ner 10, 9, 8, 7....

… och iväg

Och jag joggade, det gick otroligt lätt

De tre första kilometrarna gick helt ok att springa

Dock hade jag ingen som helst koll på hur jag låg till tidsmässigt eftersom jag inte hade någon klocka

Någonstans mellan 3 och 4 kilometer tog det stopp eller ja krafterna sinade en aning i backen upp mot Mosebacke men när jag passerade 4km skylten kände jag 

- Ok, jag kommer att ta mig i mål, förmodligen på sådär 55-60 minuter 

Tiden kändes inte längre så viktig utan det viktigaste var känslan av att jag faktiskt skulle orka genomföra det hela

Kvällen innan hade jag fixat en spellista på Spotify som var drygt 60 minuter lång

Låtarna var noga valda och tanken var att efter ca 41 minuter skulle jag ha "Utan er" med Lundell i lurarna och på så vis peppa mig den sista biten

Nu blev det inte riktigt så, av någon anledning hamnade spellistan i "shuffelmode" så låtarna serverades lite hel vilt men det magiska inträffade när jag närmade mig upploppet och kunde skymta klockan framme vid mål visade den 23:34:01 dvs jag hade exakt 50 sekunder på att ta mig i mål och i samma stund som jag insåg det sjöng Lundell ( vem annars ) 

- Håll fast vid din dröm, 

Lyssna till ditt hjärtas röst...

 Jag vet  inte riktigt varifrån jag fick dom där sista krafterna men jag lyckades uppbringa lite energi och med 39 sekunder till godo gick jag i mål på 44:21

Och, jo jag var trött, stum i benen, hade ont i knät, var svettig som få men mest av allt kände jag mig så sjukt stolt och nöjd

Jag tror faktiskt inte att jag har tyckt om mig själv så mycket som jag gjorde just där och då 

I dag har jag gått som på moln, lätt adrenalinstinn och jag är fortfarande grymt stolt och imponerad över mig själv men lite, lite grämer jag mig över att jag inte hade någon klocka att checka tiden på,

hade jag haft lite mer koll på tiden hade jag nog kunnat lägga in ytterligare en växel och kanske kommit in på 42-43 minuter

Men å andra sidan spelar det ju ingen större roll i det hela för var det något jag lärde mig under gårdagen så var det att inte stirra mig blind på tiden

Jag har under sommaren haft som mål att komma under 9 min per km, någon enstaka gång har jag varit där och sniffat vid någon enstaka km

Under Midnattsloppet var min snittttid per kilometer 8:38 så from nu ska jag inte stirra mig blind på tiden utan mer koncentrera mig på själva löpningen,

att orka springa allt längre sträckor

En annan sak jag lärde mig var att jag kan betydligt mer än vad jag tror och att jag har betydligt mer djävlar anamma i mig än jag anar och att jag måste jobba på att sätta mer press på mig själv när jag tränar, nu ger jag upp rätt lätt, det blir ofta att jag ger upp och börjar gå så fort det tar emot, i går under loppet var det ju lite annorlunda

Istället för att ge upp tänkte jag

- Jag springer fram till den där funktionären, sen går jag en bit

När jag väl var framme vid just den platsen bestämde jag mig för ett nytt mål, och ett nytt mål och ett nytt osv innan jag till slut gav upp

- just den peppen måste jag bli bättre på och plocka fram den där lilla tävlingsmänniskan i mig även när jag bara är ute på en vanlig simpel rnda härhemma

Att inte ge upp, att alltid försöka lite till...