Den mentala förberedelsen...

... har börjat

 

 

På tisdag åker Linn och jag ner till Varberg - alldeles solo, eller alldeles duo och det med bil

*gulp*

Jag må ha haft körkort i sexton år men jag har inte gjort fler långkörningar än att jag kan räkna dom på handens ena fingrar och dessutom få fingrar över

Jag och långkörningar är liksom inte direkt bekväma med varandra eller rättare sagt jag och körning på okända vägar är inte riktigt vänner

Jag vill ha full koll på läget när det gäller bilkörning och därför tycker jag allra bäst om att köra gamla invanda rutter typ som hemmet - Rimbo eller hemmet - Norrtälje och thats it

Ja till syrran är det väl heller inga problem att köra men ska jag åka någon annanstans så går hjärnan på högvarv och jag går och funderar och memorerar i ett par dagar innan

Just därför är den här Varbergsresan hur läjligt det än låter ett väldigt stort steg för mig att ta

Jag har åkt vägen ett par gånger tidigare men då har det varit Paul som kört förutom den gången då jag syrran, Miriam och Linn gjorde en liten roadtrip med mig vid ratten och syrran som kartläsare och sällskap

Den här gången får jag förlita mig helt på mig själv för Linn och Picasso lär inte vara till någon större hjälp i det sammanhanget

 

 

 

 

Jag vet ju innerst inne att jag kommer att klara av det, varför skulle jag inte liksom men ändå måste jag kolla karta och vägbeskrivning några gånger varje dag

Fundera över var vi ska pausa, om jag behöver tanka och i så fall vart eftersom även tankning är en av mina akilleshälar när det kommer till bilkörning

Hur ser det ut på macken ? Är det trångt ? Måste man backa och ha sig ?

Osv osv osv i all oändlighet

 

 

 

 

En sak vet jag dock med bestämdhet och det är att när vi väl kommit fram till Varberg kommer jag att ringa Anna och be henne komma ner och fickparkera

Jag har en gräns för vad jag utsätter mig för och den går vid fickparkering

- det finns liksom inte på min karta och jag har inga som helst ambitioner att lära mig det

Finns det inga andra alternativ än fickparkering så sk*ter jag helt enkelt i att parkera där även om det innebär att jag måste gå en kilometer

Egentligen vet jag inte varför jag har sån ovilja mot just fickparkering men jag antar att grunden till oviljan planterades under tiden jag övningskörde

Jag minns att jag hatade allt vad backning hette när jag övningskörde, det sket sig fullkomligt direkt från start

Jag kan än idag bli alldeles kallsvettig när jag tänker på alla de gånger då det skulle backas runt gathörn, in i p-rutor, fickparkering och f*n och hans moster

 

 

 

 

Även om jag undviker backning in i det längsta så måste man ju backa ibland men numera gör jag det på mitt sätt dvs enbart med hjälp av back & sidospeglarna

Det finns inget i världen som kan få mig att backa på det sättet jag fick lära mig på körskolan

"Lägg höger arm kring nackstödet på passagerarsätet, glid snett i sätet över på höger skinka och vrid nacken och titta bakåt...."

Hallå !

Käre bilskollärare du hade missat en detalj, jag är rätt kort och när jag vred mig bakåt som han ville så hände det tjusiga att kontakten med gaspedalen endast skedde med tåspetsen, dessutom har min nacke aldrig varit särskilt bekväm med att vridas alltför mycket åt ena sidan och sträckas ut så efter ett part sekunder i denna sits slår värkalarmet igång direkt och stelheten är ett faktum

När jag påtalade dessa problem  för bilskolläraren bara fnös han och sa kargt att det var så man backade punkt slut

Tur för mig att jag hade en pappa som upplyste mig om att det fanns andra sätt att backa på

 

 

 

 

 

Fredag idag, snart tisdag

Äsch, det är väl bara att le och vinka eller rättare sagt ta´t lugnt och tuta och köra

Fram kommer man ju alltid på ett eller annat sätt...

 



 

 

 

 



Livskvalite...

... en helt vanlig tisdag

 

 

Gårdagen var en sån där dag man helst vill styrka ut almanackan och efter morgonens besök hos sjukgymnasten hade jag inget större hopp om att den här dagen skulle bli bättre

När klockan ringde i morse hade jag en liten "att göra lista" att bocka av

 

*Ringa ortopeden om sjukskrivningen

*Besök hos sjukgymnasten

*Stallet & ridning

*Städa Linns rum

*Ringa jobbet

 

 

Jag gick bet direkt eftersom ortopeden ändrat sin telefontid nu under sommaren så samtalet fick vänta tills på eftermiddagen mao hade jag kunnat sova en halvtimme längre

Besöket hos sjukgymnasten gick som förväntat, hon tyckte vi skulle öka på övningarna och efter genomgången hos henne talade axeln om att hen inte riktigt var med på det

*yippey*

Ont i axeln och sommarlovsledig Linn är väl inte direkt  en drömkombo

Men väl hemma kryddade jag den lite sena frukosten med två Alvedon665

Linn var på ett strålande humör och vi enades om att vi skulle softa en liten stund så att värktabletterna hann göra sitt innan vi åkte upp till stallet

 

 

 

 

 

 

Väl uppe i stallet blev det först en tur med Linn på Prinsessans rygg och jag på min tvåhjuliga gröna springare

Prinsessan som varit ett PMSmonster den senaste tiden var som förbytt och helt plötsligt hade vi en supertrevlig ponny med oss ut som med spetsade öron både skrittade, travade och galopperade med stor iver och utan att tjorva det minsta

Linn och jag bara tittade på varandra och undrade om någon hade bytt ut vår ponny

 

 



 

 

Efter Prinsessan var det Monias tur att få komma ut på lite bus och mys tillsammans med Linn

Den här gången lät jag cykeln stå kvar på stallbacken och Picasso fick hänga med oss ut istället

Som den hyggliga ponny Monia är så bjöd hon Linn på en sagolikt mysig ridtur trots att hon tycker att det är lite halvunderligt att ge sig ut i skogen helt solo utan några hästpolare

Det skulle liksom aldrig falla henne in att trilskas och dumma sig utan är hon är verkligen en helt underbart snäll ponny som lyssnar på sin lilla ryttare  

 

 

 

Efter stallet åkte vi bort till Jaktstugan vid grusgropen

Linn hade ett önskemål om att få gå på lite upptäcktsfärd där och jag låter bilderna därifrån tala för sig själva

 

 

 

Vi lyckades landa hemma lagom till ortopedens telefontid och jag som förberett mig på "Då får du ringa VC...." möttes av en mycket trevlig sköterska som direkt skulle gå och prata med den läkare som hade opererat mig och be honom ringa upp mig

Ja sen var det då samtalet till jobbet, där möttes jag av en telefonsvarare som berättade att vederbörande var på semester fram till 21 juli så efter det återstod bara en sak på "to do listan"

- städa Linns rum

Ja, vi kan väl säga såhär - jag började i alla fall

Två och en halv timme höll jag på och plockade och grovt räknat behövs det nog minst lika mycke till men sommaren är ju lång så...

 

 

 

 

 

 

 

Som man ropar...

... får man svar

 

 

I kväll var det premiär för  Allsång på Skansen med Petra Marklund som allsångsledare

Vad jag tyckte om hennes insats ikväll ska jag tala tyst om men jag kan ju iallafall skriva att jag hoppas att hon snabbt blir varm i kläderna och får ordning på sitt mellansnack

Nåväl kvällens snackis och anledning till folks upprördhet tycks ha varit Loa Falkmans

 

- Är du dum i huvudet....

 

Ok, kanske inte var det allra bästa han kunde säga men å andra sidan så tror jag det får sorteras in i facket  "som man ropar får man svar"

Jag menar vad förväntar man sig för svar när man ställe frågan

 

- Jag vill se på opera, hur gör jag ?

 

 

 

 

 

 

 



Att bli...

... tagen för given

 

 

Vare sig det gäller släkt eller vänner är den känslan aldrig rolig att känna men tyvärr känner jag den rätt ofta och jag kan inte låta bli att undra varför det blir så

Kanske har jag mig själv att skylla ?

Jag kanske skulle sluta vara den där som alltid finns till hands och lyssnar, ställer upp som barnvakt, alltid fixar en tårta, tar med mat, bjuder på en fika, lunch eller vad det nu kan vara

- kort sagt sånt som för mig är alldeles självklart att göra men som till slut lätt tas för givet och helt plötsligt blir man den där personen man liksom inte behöver anstränga sig för att bry sig om eftersom man vet att jag finns där ändå så istället behandlar man mig som ett andrahandsval 

 

 

 

Hur fånigt det än låter så blir jag ledsen när jag inte blir behandlad med respekt

Jag blir ledsen när mitt sällskap inte är mer värt än att duga när ingen annan finns till hands

Jag blir ledsen när jag bestämt att träffa någon och mitt sällskap inte är mer värt än att man kan rikta sin uppmärksamhet på annat/andra

Nej, det är inte så att jag kräver 100% uppmärksamhet men kanske att det vore trevligt att få känna känslan "vad kul att du är här och att vi har tid att umgås" istället för att snällt sitta/stå bredvid och känna att man lika gärna kunde befinna sig någon annanstans eftersom mitt sällskap ändå inte är tillräckligt roligt/intressant för att duga

 

 

Jag kanske är känslig och överreagerar men det är mer än en gång jag känt känslan av att inte vara tillräckligt intressant, att vara tagen för given, att duga tills någon annan dyker upp

Det är ingen trevlig känsla att  prata med någon och dennes intresse försvinner så fort någon annan sätter sig bredvid eller kliver in i rummet

Det är inte roligt att sitta runt ett kaffebord och känna känslan av att vara osynlig och att ingen bryr sig om vad man säger

 

 

 

 

Kanske är jag som sagt känslig, kanske överreagerar jag eller så är det så enkelt att vissa människor  helt enkelt inte tycker att jag är tillräckligt intressant och rolig att umgås med

Som tur är så har jag några vänner där den känslan aldrig infinner sig, vänner som  både ger och tar och sprider värme omkring sig

Vänner som får mig att må bra, vänner som får mig att känna att dom verkligen uppskattar mitt sällskap och tycker att det är roligt att träffas, vänner som lyssnar på vad jag säger och som inte glömmer bort mig bara för att någon intressantare dyker upp

Kanske är det dags att helt enkelt sluta lägga krut och energi  på alla dom som tar en för given och istället lägga allt det krutet på de som faktiskt bryr sig...

 

 

 

 

 



 



Tillbaka på...

... banan igen

 

Den senaste tiden har Prinsessan varit ett litet PMSmonster som ständigt utsatt sin lilla ryttare för div olika upptåg och prövningar

Det är mer än en gång som Linn avslutat ridturerna med en ledsen min och en lätt uppgivenhet och hennes självförtroende har helt klart fått sig en rejäl törn

 

 

 

I dag gjorde vi ett blixtbesök hos min syster, det var tänkt att vi bara skulle fika lite och Linn hade väl planerat att kanske borsta på någon häst men vi lyckades klämma in en liten ridtur på Prinsessans son Pirat men eftersom Linn bara hade gympaskor på sig fick det bli en ridtur i westernsadeln utan stigbyglar

 

 

Dom inledde med en liten skrittrunda i skogen och medans moster sen stod och pratade med grannen passade Linn på att rida lite på "ridbanan" dvs stora gräsmattan

Pirat var till en början inte alls speciellt sugen på att jobba utan ville hellre äta gott gräs men Linn var envis och till slut började Pirat lyssna

 

 

I takt med att Pirat lyssnade och gjorde som Linn bad honom om blev Linns leende allt större och till slut bestämde hon sig för att trava lite

Pirat var väl inte supersugen på det men Linn jobbade på hårt och Pirat gav med sig och travade både på volt och över bommen och Linn var strålande glad

 

 

 

 

- Mamma jag bara gör som Marika har sagt åt mig, jag sitter djupt i sadeln, gör benen tunga och driver och jag försöker tänka som Julia tänker och det fungerar. Jag kan rida och  Pirat är superbästaponnyn !

 







 

 

Det var så härligt att se Linns lycka och glädje över att få känna känslan av att lyckas och att kunna något man börjat tvivla på var möjligt

Nu när Linn återfått sitt självförtroende så ska jag se till att träna lite mer på att påminna mig om att denna lilla kloka unge trots allt bara är åtta år, just det är en detalj som jag alltför ofta glömmer bort när vi är i stallet...

Vår dotter är ett...

... ekonomiskt snille

 

 

För ett tag sen införde vi månadspeng, dvs Linn får 100:-/mån som hon får göra precis vad hon vill med och dessa 100:- brukar ha en förmåga att försvinna lika snabbt som dom överlämnas

Förra månadspengen försvann samma dag som hon fick den, ett besök i leksaksaffären så var alla pengar spenderade

Lite surt såhär i mitten av månaden och därför deklarerade Linn nu idag att hon ville sluta med månadspeng och ha veckopeng igen

 

- Ok, då börjar vi med det nästa månad, svarade jag

 

- Nej, vi kan börja på fredag blev Linns snabba svar

 

 

På väg hem från badet idag satt Linn och räknade sina enkronor

 

- Mamma jag har 27 kronor, då kan jag köpa glass. Kan vi stanna vid Finsta kiosken ?

 

Visst kunde vi göra det, vi går in och Linn väljer en glass och framme vid kassan frågar jag efter hennes pengar

 

- Dom ligger i bilen men du kan betala.....

 

At your service lilla damen, självklart

Det är inte svårt att få pengarna att räcka när man inte betalar för sig

Tilläggas bör att dessa 27 kronor handlade hon egentligen för redan i fredags då vi var på Flygfyren och hon köpte en fotboll

 

- Pappa, du får pengarna när vi kommer hem

 

Faktum är att hon ville ge pappa pengarna men Paul som i princip aldrig har kontanter på sig kunde inte riktigt känna att ha hade ett behov av att få tjugosju enkronor att stoppa i byxfickan så han bjussade på bollen



Vi...

... klarade det

 

 

 

Så är Le Mans över för i år och med facit i handen så gick det betydligt bättre än vad jag hade hoppats på

När tröttheten satte in som värst i fredags kunde jag inte låta bli att undra varför den måste ge sig till känna just den här helgen då Paul skulle ha "maratonsändning" och var borta i över ett dygn

När Linn dessutom fick totalspunk redan innan han hade åkt på lördagsmorgonen så ville jag bara gå och stänga in mig i en garderob eller något

 

 

Men nu när helgen är över och både Paul, Linn & Picasso ligger och snusar ikapp kan jag inte annat än att känna att vi haft en riktigt mysig helg

I går gjorde vi "ingenting" och höll oss på hemmaplan hela dagen

I dag blev det både stall & bad tillsammans med Julia

 

 

 

 

 

 

Det är ungefär samma känsla som när man inte har lust att gå på en fest/tillställning, man våndas innan och försöker komma på en bra anledning till att tacka nej men eftersom man inte hittar någon utväg är det bara att bita i det sura äpplet och masa sig iväg och efteråt förundras man över hur trevlig festen/tillställningen faktiskt var

Lite samma känsla har jag nu ikväll, något som jag fasade för blev en av de mysigaste helgerna på länge tillsammans med Linn