Den mentala förberedelsen...

... har börjat

 

 

På tisdag åker Linn och jag ner till Varberg - alldeles solo, eller alldeles duo och det med bil

*gulp*

Jag må ha haft körkort i sexton år men jag har inte gjort fler långkörningar än att jag kan räkna dom på handens ena fingrar och dessutom få fingrar över

Jag och långkörningar är liksom inte direkt bekväma med varandra eller rättare sagt jag och körning på okända vägar är inte riktigt vänner

Jag vill ha full koll på läget när det gäller bilkörning och därför tycker jag allra bäst om att köra gamla invanda rutter typ som hemmet - Rimbo eller hemmet - Norrtälje och thats it

Ja till syrran är det väl heller inga problem att köra men ska jag åka någon annanstans så går hjärnan på högvarv och jag går och funderar och memorerar i ett par dagar innan

Just därför är den här Varbergsresan hur läjligt det än låter ett väldigt stort steg för mig att ta

Jag har åkt vägen ett par gånger tidigare men då har det varit Paul som kört förutom den gången då jag syrran, Miriam och Linn gjorde en liten roadtrip med mig vid ratten och syrran som kartläsare och sällskap

Den här gången får jag förlita mig helt på mig själv för Linn och Picasso lär inte vara till någon större hjälp i det sammanhanget

 

 

 

 

Jag vet ju innerst inne att jag kommer att klara av det, varför skulle jag inte liksom men ändå måste jag kolla karta och vägbeskrivning några gånger varje dag

Fundera över var vi ska pausa, om jag behöver tanka och i så fall vart eftersom även tankning är en av mina akilleshälar när det kommer till bilkörning

Hur ser det ut på macken ? Är det trångt ? Måste man backa och ha sig ?

Osv osv osv i all oändlighet

 

 

 

 

En sak vet jag dock med bestämdhet och det är att när vi väl kommit fram till Varberg kommer jag att ringa Anna och be henne komma ner och fickparkera

Jag har en gräns för vad jag utsätter mig för och den går vid fickparkering

- det finns liksom inte på min karta och jag har inga som helst ambitioner att lära mig det

Finns det inga andra alternativ än fickparkering så sk*ter jag helt enkelt i att parkera där även om det innebär att jag måste gå en kilometer

Egentligen vet jag inte varför jag har sån ovilja mot just fickparkering men jag antar att grunden till oviljan planterades under tiden jag övningskörde

Jag minns att jag hatade allt vad backning hette när jag övningskörde, det sket sig fullkomligt direkt från start

Jag kan än idag bli alldeles kallsvettig när jag tänker på alla de gånger då det skulle backas runt gathörn, in i p-rutor, fickparkering och f*n och hans moster

 

 

 

 

Även om jag undviker backning in i det längsta så måste man ju backa ibland men numera gör jag det på mitt sätt dvs enbart med hjälp av back & sidospeglarna

Det finns inget i världen som kan få mig att backa på det sättet jag fick lära mig på körskolan

"Lägg höger arm kring nackstödet på passagerarsätet, glid snett i sätet över på höger skinka och vrid nacken och titta bakåt...."

Hallå !

Käre bilskollärare du hade missat en detalj, jag är rätt kort och när jag vred mig bakåt som han ville så hände det tjusiga att kontakten med gaspedalen endast skedde med tåspetsen, dessutom har min nacke aldrig varit särskilt bekväm med att vridas alltför mycket åt ena sidan och sträckas ut så efter ett part sekunder i denna sits slår värkalarmet igång direkt och stelheten är ett faktum

När jag påtalade dessa problem  för bilskolläraren bara fnös han och sa kargt att det var så man backade punkt slut

Tur för mig att jag hade en pappa som upplyste mig om att det fanns andra sätt att backa på

 

 

 

 

 

Fredag idag, snart tisdag

Äsch, det är väl bara att le och vinka eller rättare sagt ta´t lugnt och tuta och köra

Fram kommer man ju alltid på ett eller annat sätt...