… och terapi i ett
Än en gång föll gräsklippningen av allmänningen på min lott men med tanke på att Paul kör ett fjrotontimmarspass på Eurosport och jag bara skulle vara hemma och softa - läs ta hand om barn, djur, tvätt & disk - så kändes det rätt naturligt att jag fick bita i det sura äpplet och göra en insats
Föreningen har en åkgräsklippare men ska man använda den måste man dels gå över till grannen och hämta den och det i kombination med att den typ alltid krånglat när jag haft den plus att jag är så fruktansvärt oteknisk och okunnig när det gäller just den åkklipparen så bestämde jag mig för att utnyttja apostlahästarna och ta våran gräsklippare,
dvs förena lite motion med arbete
Så på med min "terapilista" i lurarna och sen var det bara att börja knata på
Under en och en halvtimme hinner man fundera en hel del på livet i stort och smått
Första tanken som slog mig var att det som idag kändes så fullkomligt naturligt hade varit omöjligt för tre år sedan,
sommaren 2016 mådde jag som allra sämst och kunde knappt gå hundra meter utan att låta som en blåsbälg och vara tvungen att stanna varannan meter för att hämta andan
I dag gnydde jag lite tyst inombords över att det inte gick att gå riktigt så snabbt med gräsklipparn som jag ville
Varefter låtarna spelade på i lurarna föll det sig naturligt att reflektera över allt som hänt under de senaste åren,
så lite jag visste då sommaren 2016 , så mycket jag tog för givet och förmodligen även togs för given och så mycket som har förändrats sen dess på gott och ont
Det har hänt så otroligt mycket positivt men visst finns det saker som hänt längs vägen som jag aldrig kunde drömma om att jag skulle behöva uppleva,
erfarenheter jag helst hade velat slippa bära med mig
Sår som långsamt läkt men lämnat ärr som aldrig kommer att kunna suddas ut, ärr som då och då rivs upp och gör sig påminda
Det har hänt otroligt mycket och någonstans är det nog så att man måste bestämma sig för vad som ska få vara vägledande
- det positiva eller det negativa
Även om det är betydligt lättare sagt än gjort så försöker jag låta allt det positiva växa, gro och vara det som leder mig framåt medans det negativa får vara just ärr som bara finns där
Men som sagt, lättare sagt än gjort,
även om det går lättare och lättare för varje dag så kan det räcka med att höra en låt på radion, se en scen i en film, höra ett samtal som påminner om det som var och helt plötsligt rivs ärret upp igen
Jag förmodar att det är så det kommer att vara och det är i dom lägena jag måste bli bättre på att påminna mig om allt det positiva som hänt,
påminna mig om vem jag är idag och hur jag tog mig dit
Men kanske framför allt påminna mig om min styrka, min kraft, min envishet som tillsammans med kärleken tog mig dit jag är idag och utan de krafterna hade livet förmodligen sett helt annorlunda ut idag...
