Att våga...

... eller fega ur

Ja det är den stora frågan just nu

Ska jag kasta mig handlöst ut och våga göra något som är så långt ifrån mig som det bara går eller ska jag helt enkelt fega ur ?

Att fega ur känns som en rätt bra ide just nu men samtidigt blir jag lite taggad att testa om jag vågar

Vad har jag att förlora liksom ?

Ingenting mer än lite heder kanske

Den senaste tiden har jag suttit inne och hjälpt chefen en hel del, svarat i telefon, ringt in vikarier, planerat, haft lite "koll på läget", varit med när hon intervjuat de som sökt enhetsledartjänsten och även på egen hand intervjuat folk som sökt jobb som timvik. hos oss

Kort sagt provat på lite nya saker och det har varit riktigt kul

Jag har alltid tyckt att det varit  rätt jobbigt att prata med "okända" människor i telefon men efter dom här dagarna har jag klivit över den tröskeln

Första dagarna kunde jag känna paniken ligga där lite lätt i bakgrunden varje gång telefonen ringde men den känslan är definitivt borta nu och det är en himla skön känsla att ha frigjort ännu ett spöke ur garderoben

I dag berättade M att nästa fredag ska Tiohundra visa upp sig/ragga vikarier på arbetsförmedlingen och undrade om jag kunde tänka mig att ställa upp på det

Min första tanke var

- Never !!!

Jag ?

 Stå och mässa framför okända människor?

 Nej jag skulle inte tro det va

Men så tänkte jag efter,

varför inte ?

Hur ska man någonsin komma någon vart om man hela tiden duckar för det som känns obehagligt ?

Vad kan hända liksom ?

Jovisst, jag kan göra bort mig big time men det får jag väl bjuda på i såna fall tänkte jag och okeyade det hela och tyckte att det kändes rätt bra



Men nu,  ja nu några timmar efteråt så känns det väl "sådär"

Vad sjutton har jag sagt ja till ?

Hur korkad får man bli på en skala ?

Det är ju inte så att jag ska till någon offentlig avrättning även om det just nu känns så  men är det något jag verkligen avskyr så är det att prata inför folk jag inte känner

Det är verkligen sånt som varit big no no i hela mitt liv

Å  andra sidan kanske det vid fyrtiosjuårs ålder  är dags att ta itu med gamla spöken och släppa ut dom i ljuset där dom hör hemma

Jag menar, klarade Linn av att övervinna sin höjdrädsla och genomföra en  hopplektion på Millan häromdagen så vore det ju allt bra skamligt om jag bara vek undan utan att ens ha gett det hela en chans och inte fanken kan jag vara fegare än min lilla sexåring ?