Så var det...

… det här med spöken

Spöken och monstren är ju bara skrämmande så länge dom befinner sig i mörkret, håller sig gömda och förblir mystiska men så fort man släpper ut dom i ljuset, pratar om dom förlorar dom sin mystik och är därmed inte skrämmande längre

Så nej, det var inget spöke vi mötte,

snarare någon från det förflutna

Någon som fått komma ut i ljuset, någon vi pratat om och som inte längre skrämmer utan bara är en del av det som en gång har varit

Men det finns fortfarande ett spöke som skrämmer,

ett spöke som gömmer sig i mörkret

Ett spöke som fortfarande är skrämmande just för att vi aldrig pratar om det

Ett spöke som kommer att lura i mörka hörn och kasta sina skuggor över oss ända tills du väljer att lyfta fram spöket i ljuset och skingra mystiken

Först då kommer även det spöket att upphöra vara just ett spöke och förvandlas till någon som tillhör det förflutna...

Att våga misslyckas...

… kanske är att lyckas

Kanske är det så att man måste våga misslyckas för att i slutänden kunna lyckas?

I dag har jag tagit ett beslut,

ett beslut om något som legat och grott rätt länge inom mig och som därmed  skapat en stress som påverkat både mig och min omgivning på ett sätt jag inte har velat

 Beslutet har stoppats just för att det har signalerat ett enda stort misslyckande och för mig är har misslyckanden varit om inte livsfarliga så i alla fall ett väldigt känsligt ämne som pga av saker som hänt  under det senaste året skapat en känsla av rädsla och otrygghet hos mig

Den här höststarten har varit grymt tuff och innehållit en hel del utmaningar och jag har aldrig riktigt känt att jag har haft läget under kontroll,

det har på något vis hela tiden handlat om att ha fokus här och nu

Helt på eget initiativ har jag valt att lägga mitt fokus på jobbet och familjen,

mina studier har fått komma i tredje hand vilket inte har varit speciellt smart

Men - ett stort men

Det är ett val JAG har gjort, det är inget vare sig jobbet eller familjen här hemma har krävt av mig utan det har hela tiden varit mitt aktiva val

Men det går inte att komma ifrån, det har varit ett val som lett till att mina studier definitivt (milt uttryck ) har blivit lidande vilket inte är så konstigt 

Det säger sig ju egentligen själv

- heltidsjobb

- familj

- heltidsstudier på distans

-  Pendla 3 tim/dag 

Det är en ekvation som kan vara svår att få ihop för vem som helst hur goda intentioner man än har

Och med facit i handen, visst hade jag kunnat prioritera annorlunda men faktum kvarstår att även om jag nu står här med ett fett "Misslyckad" stämplat i pannan så hade jag ändå gjort samma val/prioritering igen och igen och igen

Förra veckan var en mentalt tuff vecka där just känslan av att vara misslyckad hängde som en stor skugga över mig och hur jag än vred på allt så kom jag alltid tillbaka till just misslyckad för det var just så jag kände mig och inte blev det bättre av stressen som infann sig så fort jag tänkte på de tre slutexamina som bara kom närmare och närmare och för varje dag bara byggde på stressen och känslan av misslyckande ännu mer

Men på något vis vände det,

jag höll i ett (i mina ögon) katastrofalt föräldramöte där just känslan av misslyckad stämplades in ännu hårdare och gnagde sig fast ännu djupare men så kom fredagen

En dag som på pappret såg ut att kunna bli en rätt ruff dag men som på något sätt blev en av mina mysigaste dagar på jobbet någonsin

En dag där jag så många gånger fick kvitto på att mina prioriteringar faktiskt varit rätt, att jag faktiskt gjort ett bra jobb, att jag faktiskt har lyckats med något

Kort sagt, jag hade en helt underbar dag tillsammans med min lilla grupp och kände att allt hårt jobb, mitt engagemang, mina prioriteringar till slut gjort att alla små pusselbitar så smått började falla på plats en efter en

Att få sitta inne på vilan tillsammans med fem ettåringar som förvånansvärt snabbt och stilla kom till ro och sen sov och spred en rofylld känsla i rummet det var en otroligt skön känsla som på något vis vände den där känslan av misslyckande och otillräcklighet inom mig

Den känslan och alla fina ord från ett flertal föräldrar om föräldramötet och vårt arbete med barnen gjorde att det började växa en ny känsla inom mig, en känsla som idag ledde till ett avgörande

Jag orkar inte fightas med känslan av otillräcklighet, misslyckande och stress längre

Jag orkar inte längre känna pressen och stressen över allt jag inte har hunnit gjort och därmed på något sätt hela tiden missa det jag faktiskt gör och lyckas med

Jag har inte gett upp,

jag har inte misslyckats

Jag har bara tagit ett beslut om att det måste få ta lite längre tid än beräknat

och kanske är det så att just den insikten faktiskt är ett tecken på att jag på något sätt lyckats

Kanske är det så att man måste våga ge upp,

 man kanske måste våga misslyckas för att till slut ta sig till målet 

Att jag...

… aldrig lär mig

Vid det här laget borde jag ha vant mig,

jag borde ha insett att så fort jag släpper fram den där känslan av att allt är bra, att livet känns toppen, att allt liksom faller på plats

Ja kort sagt, så fort jag tillåter mig att känna lycka då smäller det till

*poffpangtjoff* 

och vips är jag tillbaka i verkligheten igen,

den där verkligheten som liksom hånskrattar en rakt upp i ansiktet och mular in sig som en iskall hård snöboll rätt i ansiktet och väser

- Vad var det jag sa,tro inte att du ska få känna lycka, att allt ska kännas bra, karma släng dig i väggen...

Långt inne i mig har jag på något vis hela tiden vetat om att mina prioriteringar till slut skulle straffa sig

Mina prioriteringar som trots att dom under hösten känts så självklara och så rätt till slut på något vis skulle slå tillbaka mot mig själv som en iskall djä(&%  isbucket challenge 

Ibland är det så att även om man varit övertygad om att man gjort rätt val och att om man nu fick chansen att göra om och göra rätt även då förmodligen skulle välja samma väg igen just för att det är ett så självklart val trots att det i slutänden visade sig bli så fel, fel, fel

Jag är så redlöst trött på att hela tiden misslyckas,

att hela tiden gå runt med känslan av att vara otillräcklig

Känslan av att aldrig, aldrig riktigt nå fram till målet

Jag är så redlöst trött på att vrida och vända mig ut och in om och om igen för att allt ska fungera så bra som möjligt och att jag aldrig någonsin få känna att jag räcker till, att jag kan, att det jag gör spelar någon roll, att det har en mening, att det betyder något

Men framför allt är jag så grymt trött på att mina prioriteringar alltid slår tillbaka mot mig själv, 

att det hela tiden är jag som drar kortaste strået

Jag är så grymt less på att streta och  kämpa i motvind, så grymt trött på att egentligen aldrig ha något val, att alltid vara den som tar hänsyn och ser till att allt flyter på, att aldrig kunna planera något efter just mina förutsättningar utan hela tiden få mina planer omkullkastade pga av andra

Så evinnerligt trött på att aldrig få luta mig tillbaka och känna att jag har medvind, känna att någon annan faktiskt snurrar sig ett varv extra för min skull

Just nu känner jag mig bara uppgiven och trasig och jag tänker tillåta mig att känna så

Jag tänker tillåta mig att bryta ihop, sitta i ett hörn och gråta lite och även tycka synd om mig själv och förbanna det faktum att snällhet och omtänksamhet är något av det mest meningslösa som man kan ägna sig åt för hur det än är så är det ingen djävel som bryr sig i slutänden eftersom alla har så fullt upp med sitt eget och bara ser sin egen lilla bubbla och när allt kommer omkring så är det ju så att var och en är ansvarig för sina handlingar och jag har varit så in i bomben korkad att jag för typ sjuttiotusende gången sett till andras bästa och prioriterat därefter och därmed försatt mig i en ohållbar situation

Som sagt, jag ska tillåta mig att bryta ihop, tycka synd om mig själv och förbanna det faktum att världen är till för de egoistiska och självupptagna

När jag har brutit ihop klart ska jag borsta av mig, fundera ut en ny plan och på något sätt ta mig vidare men en sak vet jag med säkerhet och det är att det kommer att ta ett bra tag innan jag kommer att vilja och våga släppa fram den där känslan av lycka igen,

jag vet ju vad som händer så fort jag tillåter mig att göra det...

Allt är så...

… annorlunda nu

Allt är så mycket enklare nu än förr,

en utbildning blir så mycket roligare och mer givande när man känner att man kan och framför allt vågar ta plats istället för att  koncentrera sig på att synas och höras så lite som möjligt

Jag lär mig så mycket mer numera när jag vågar fråga, när jag vågar prova och vågar ta risken att  kanske misslyckas men känner att det är vi misstagen jag lär mig och att det är så mycket bättre att faila när man har någon som kan visa rätt väg

Allt blir dessutom så mycket roligare och mer givande när jag vågar lite på min egen förmåga och kunskap och dessutom känner att jag har mod nog att dela med mig av den, att jag faktiskt kan tillföra något

Dagens HLR utbildning var något jag verkligen kände mig totalt oengagerad och super otaggad inför men den blev till en otroligt rolig och lärorik stund,

ja faktiskt något av det roligaste jag har gjort på länge

Förmodligen berodde det på att jag utan att jag ens tänkte på det på något vis helt självklart kände mig "hemma" i gruppen och tog plats, att jag deltog aktivt i utbildningen och att jag någonstans efter vägen kände att jag faktiskt hade en hel del att tillföra och att jag med min erfarenhet  kunde dela med mig och  och göra utbildningen till en rolig och trevlig stund för den som jag gjorde övningarna tillsammans med

Ja tydligen var jag så trevlig och omtänksam att vederbörande i hissen ner efteråt frågade om han fick bjuda på en fika som tack för att jag varit så hjälpsam och förstående

En fika jag tackade nej till med förevändningen att jag ville komma hem till familjen

Tänk så annorlunda allt är nu jämfört med tidigare, sån skillnad det är numera när jag vågar ta plats

Så mycket mer jag lär mig, så mycket roligare jag har

Ibland kan jag tänka att det är synd att jag under alla år har gått miste om så mycket men samtidigt så är det ingen ide att gräma sig över det som har varit utan istället försöka behålla fokus framåt och känna glädje över allt jag har framför mig,

allt jag har kvar att lära mig och allt roligt jag kommer att få ta del av

När en utomstående...

… avslöjar ens svaga sidor

- Ställer du alltid orimliga krav på dig själv ? 

Har du möjligen lite svårt att se hur duktig du faktiskt är?

Ja dom orden fällde en förälder häromdagen när vi först hade diskuterat inskolningen av dennes barn som jag just genomfört

Han avslutade det samtalet med att både han, hans fru, mor & farföräldrarna till barnet var djupt imponerade över hur fint, omtänksamt och flexibelt jag tagit mig an både barnet ifråga och även hur omtänksamt jag lotsat föräldrarna under den här tiden varpå jag svarade att jag bara gjort mitt jobb

Efter det samtalet frågade han avslutningsvis

- Men du, hur gick Tjejmilen?

Och givetvis svarade jag som jag svarat de allra flesta dvs

- Jag tog mig runt och jag nog nöjd med mina 1.29...

- 1.29 ? Wow, jag är verkligen imponerad

- Det är ju ingen höjdartid egentligen men jag tog mig runt...

- 

Ja det var där han undrade om jag alltid ställde orimliga krav på mig själv och om jag hade svårt att se hur duktig jag faktiskt är

Ja det är kanske så att jag ställer orimliga krav på mig själv ?

Eller är det bara så att jag alltid vill göra mitt bästa och lite till och därmed ofta blir besviken och arg på mig själv ?

Är det så att jag har lättare att se vad jag inte har lyckats med istället för vad jag verkligen lyckats genomföra ?

Hur det än är så ligger det förmodligen en hel del i vad han sa och på något sätt borde jag ta det till mig och jobba på att bli snällare mot mig själv, 

att inte vara så kritisk, dömande

Jag borde bli bättre på att ibland ge mig själv cred, sträcka på mig, tillåta mig att tänka

- Det där gjorde jag riktigt bra

Låta just den känslan få sprida sig i hjärtat och inse att jag faktiskt är good enough 

Bara ett...

… inlägg till

Jag vet, nu börjar jag bli tjatig och för andra än mig kan det ju lätt kännas

"so what ? en mil är trots allt bara en mil"

"Tusen och åter tusen tjejer har gjort det i 35 år så whats the big deal?"

Nej, grejen är ju att det är ingen big deal egentligen

Men för just mig var det en oerhört big deal när jag sprang in på upploppet och in i mål

För mig var det en stor seger

En seger över mig själv, 

en seger för livet

För två år sedan gick jag en kilometer på runt 25 minuter, ja du läste rätt jag gick ja dvs om jag ens orkade gå så långt

Oftast orkade jag bara gå sådär hundra meter sen började jag flåsa och kroppen protestera

Ja, faktum är att jag i september för två år sedan drabbades av den tredje svåra dubbelsidiga lunginflammationen som blev så pass allvarlig att jag tillbringade ett par dygn på IVA och att det under ett par dygn var högst osäkert om min kropp skulle klara den pärsen

Kort sagt, för två år sedan hade min kropp gett upp,

efter år av div varningar hade hjärta och lungor nått sin maxgräns, livet hängde på en skör tråd

Det var efter den pärsen som jag så sakta började min resa mot ett nytt friskare liv

För ett år sedan började jag jogga lite lätt med en betoning på lätt och väldigt korta sträckor

Sen kom det en vinter och tillsammans med vintern startade en tuff period i mitt liv,

en period där joggandet fick stå tillbaka en del av olika skäl

I våras fikade jag tillsammans med en vän, en vän som fick mig att anmäla mig till Tjejmilen och planen var utstakad

Under våren och sommaren skulle jag ta tag i det där med löpningen och träna på allvar

Men ja både livet i form av en ny arbetssituation men framför allt en grymt varm sommar satte lite stopp på dom planerna

Men i början av augusti började jag så smått inse

- det är snart dags!

Det fanns inga undanflykter längre, det var bara att sätta fart

Och jag satte fart, somliga mornar ställde jag klockan 45 minuter tidigare för att hinna ta en runda innan jobbet och sakta, sakta började jag märka förändringen

För varje runda jag kom ut på kunde jag jogga lite längre sträckor och återhämtningen mellan sträckorna blev allt kortare

För lite drygt en vecka sen nådde jag ett av mina mål

- att jogga en kilometer på tio minuter

Då talar vi om en kilometer 

Inför gårdagens lopp var min största ambition att helt enkelt ta mig runt och med min hemmasnickrade matematiska uträkning så hade jag räknat ut att om jag höll 10 minuter per kilometer plus då lite extra med tanke på att det trots allt var tio kilometer i ett sträck ja då skulle jag nog klara att ta mig runt milen på drygt 2 timmar,

kanske, kanske möjligtvis 1.50 och i mina drömmar 1.40

Men i grunden var min ambition att helt enkelt bara genomföra Tjejmilen på den tid det tog

Bara att gå en mil i ett sträck skulle vara en tillräcklig bedrift för mig och jag fixade det

Jag fixade det dessutom på en tid jag inte ens hade drömt om

- 1.29!

Under 1.30!!!

Gårdagens Tjejmil var en seger

en seger för mig

för min hälsa

min framtid

Gårdagens Tjejmil var ett kvitto på att jag kan så mycket mer än jag tror

Gårdagens Tjejmil var helt enkelt ett kvitto på att jag kan,

att jag fått livet tillbaka

Att vakna...

… dagen efter 

Att vakna dagen efter Tjejmilen och trots lite stumma ben och en lätt känsla av seghet i kroppen fortfarande känna den där underbara känslan

- Jag gjorde det!

Och även känna känslan av ett lugn,

ett avslut och en nystart

Det var så mycket känslor, frustration, ilska, besvikelse mm som behövde rensas ut ur kroppen

Så mycket som behövde bearbetas en sista gång för att slutligen försvinna ut tillsammans med svetten som rann

Jag skulle ljuga om jag skulle skriva att jag är klar med det här nu, att det har för alltid lämnat mig men för första gången känns det som att jag äntligen kan och vågar släppa det och gå vidare

Alla dom där jobbiga känslorna, alla tankar, alla obesvarade frågor är inte längre en central del av mig och min dag

Dom finns självklart där någonstans långt inne men det känns som att jag äntligen har landat

Att jag faktiskt vågar tro,

att jag vågar känna känslan av lycka, glädje

Hur gärna vi än vill kan vi inte sudda ut det som har hänt,

vi kan inte få det gjorda ogjort men tillsammans kan vi se till att det inte händer igen

Tillsammans kan vi vara rädda om varandra i framtiden

Det har varit lättare för dig att ha fokus framåt, 

för mig har det av förklarliga skäl inte varit lika lätt, 

inte lika självklart att orka, våga och kunna se framåt

Självklart kommer jag att titta tillbaka i backspegeln,

självklart kommer jag att även i framtiden reagera över ett ord, en blick eller vad det nu kan vara som kastar mig tillbaka dit till dagar jag aldrig mer vill uppleva igen

Men på något sätt känns det som att "det" har lämnat mig nu

"Det" kommer inte längre att vara en central del av min vardag

Min vardag är här och nu med framtiden i sikte

Långsamt...

… är också framåt

Jag gjorde det, 

i dag genomförde jag tjejmilen och nu sitter jag här över sex timmar senare och är fortfarande hög på endorfiner och har så smått börjat inse att jag faktiskt genomförde loppet och det på en tid jag inte ens i mina vildaste tankar fantiserat om

I morse när jag vaknade kände jag bara 

- Jag vill inte 

Trött, noll motivation

Ja kort sagt - jag ville inte

Men det var liksom inte läge att hoppa av

Tjejmilen skulle genomföras så var det bara

I bilen in pratade Carola om att vi skulle göra det på runt 1.30

Jag höll god min och höll med men i mina tankar var jag helt någon annanstans

Jag menar bara så sent som för en vecka sen var mitt mål att ta en kilometer under 10 min

och då pratar vi om just en kilometer under tio minuter och inte 10 kilometer på raken

Min plan var att göra det under 2 timmar, möjligtvis på 1.50 och kanske om det gick riktigt, riktigt bra 1.40

Men just 1.40 kändes som en dröm och totalt ouppnåeligt

Min plan var ju att gå i raskt takt och småjogga delar av sträckan men med en betoning på gå i raks takt

I startfållan precis innan start tänkte jag

- Vad f*n har jag gett mig in på

Varför ?

Jag stod längst fram i startfållan så när starten gick var det ju bara att hänga med dom andra och jogga på

Långt framme kunde jag se de sista från startgruppen som startat 5 minuter innan och jag tänkte att det bara var att bita ihop och jogga på fram tills jag kommit ikapp dom då skulle jag kunna gå utan att jag behövde känna mig dum

- Silly me liksom

Med andra ord startade jag Tjejmilen med 1.5 kms joggande 

- inte vad jag hade planerat och just där och då kände jag att shit det här kommer aldrig att gå

Men så kom jag ikapp, saktade in och fortsatte att gå raskt

Ja jag insåg att jag faktiskt gick snabbare än vad en del joggade

Vid 3 km började jag känna

- Det här var ju kul

Och när jag hade avverkat de tre första km mellan 8.25 och 9.27 började jag känna att det var riktigt roligt och när det sen vid 5km gick upp för mig att det faktiskt var fullt möjligt att klara milen på runt 1.30 ja då kröp den där lilla tävlingsdjävulen fram och gav mig den extra energi jag behövde och sen gick det liksom bara av farten och på något sätt så blev det så att jag joggade betydligt mer än vad jag hade planerat och det låter säkerligen klyschigt och fånigt men den sista km gick som på vingar

Visst f*n var jag trött, visst f*n kände jag i benen att jag hade ansträngt mig mer än någonsin men på något sätt så lyfte känslan av seger mig ända in i mål och när jag insåg att jag hade klarat av milen på 1.29 ja då kände jag mig fånigt stolt över mig själv

Inför loppet hade jag fixat en spellista som jag valde att kalla "Tjejmilen"

En lista med låtar som betytt lite extra för mig nu under 2018

Låtar som tagit mig igenom tunga stunder, låtar som kommit att betyda en hel del för mig och det fanns en tanke bakom det hela

Tanken var att Tjejmilen skulle bli ett avslut, en början på något nytt

Den kändes som ett ypperligt tillfälle att helt enkelt göra mig kvitt en del av bagaget som tyngde i ryggsäcken så tillsammans med "mina män" och bla

"Du kommer ångra det här"  " Dom band som binder mig""Mitt hjärta ropar ditt namn""Nästan ditt namn""Upp på klippan""4 vindar""Om du lämnar mig nu""När allting faller" mfl tog jag mig genom milen och på något sätt blev det lite symboliskt att jag sprang i mål med min mentor Ulf Lundell och "För dom som älskar" i lurarna

"För dom som älskar

är det aldrig för sent

För dom som älskar 

är ljuset alltid tänt

För dom som älskar

dom har sin egen lag

För dom som älskar 

finns alltid ännu en dag...."

När jag kom hem väntade en liten flaska skumpa på trappan tillsammans med en liten lapp med texten

"Bra jobbat, du är bäst"

Och i dag känner jag lite så

Bra jobbat

Jag är bäst

Visst kan man se det som att jag genomförde Tjejmilen på en rätt medioker tid, att tiotusentals andra tjejer gjorde detsamma, ja dom gjorde det t.o.m snabbare än vad jag gjorde men just idag tävlade jag bara mot mig själv eller rättare sagt idag visade jag bara för mig själv att ingenting är omöjligt

Rent krasst, för två år sedan var min kropp i miserabelt skick, ja jag var i så dåligt skick att jag faktiskt skådade döden i vitögat

Min kropp var så slut att det tog mig dryga halvtimmen att förflytta mig en km

Dagens lopp var så mycket mer än just bara Tjejmilen, dagens lopp var en seger för mig, för min hälsa, för mina barn, barnbarn

En seger för min framtid

Och jag tänker tillåta mig att njuta till max och även att känna mig stolt och imponerad över min prestation

Jag gjorde det,

jag genomförde tjejmilen och jag gjorde det med bravur