… inlägg till
Jag vet, nu börjar jag bli tjatig och för andra än mig kan det ju lätt kännas
"so what ? en mil är trots allt bara en mil"
"Tusen och åter tusen tjejer har gjort det i 35 år så whats the big deal?"
Nej, grejen är ju att det är ingen big deal egentligen
Men för just mig var det en oerhört big deal när jag sprang in på upploppet och in i mål
För mig var det en stor seger
En seger över mig själv,
en seger för livet
För två år sedan gick jag en kilometer på runt 25 minuter, ja du läste rätt jag gick ja dvs om jag ens orkade gå så långt
Oftast orkade jag bara gå sådär hundra meter sen började jag flåsa och kroppen protestera
Ja, faktum är att jag i september för två år sedan drabbades av den tredje svåra dubbelsidiga lunginflammationen som blev så pass allvarlig att jag tillbringade ett par dygn på IVA och att det under ett par dygn var högst osäkert om min kropp skulle klara den pärsen
Kort sagt, för två år sedan hade min kropp gett upp,
efter år av div varningar hade hjärta och lungor nått sin maxgräns, livet hängde på en skör tråd
Det var efter den pärsen som jag så sakta började min resa mot ett nytt friskare liv
För ett år sedan började jag jogga lite lätt med en betoning på lätt och väldigt korta sträckor
Sen kom det en vinter och tillsammans med vintern startade en tuff period i mitt liv,
en period där joggandet fick stå tillbaka en del av olika skäl
I våras fikade jag tillsammans med en vän, en vän som fick mig att anmäla mig till Tjejmilen och planen var utstakad
Under våren och sommaren skulle jag ta tag i det där med löpningen och träna på allvar
Men ja både livet i form av en ny arbetssituation men framför allt en grymt varm sommar satte lite stopp på dom planerna
Men i början av augusti började jag så smått inse
- det är snart dags!
Det fanns inga undanflykter längre, det var bara att sätta fart
Och jag satte fart, somliga mornar ställde jag klockan 45 minuter tidigare för att hinna ta en runda innan jobbet och sakta, sakta började jag märka förändringen
För varje runda jag kom ut på kunde jag jogga lite längre sträckor och återhämtningen mellan sträckorna blev allt kortare
För lite drygt en vecka sen nådde jag ett av mina mål
- att jogga en kilometer på tio minuter
Då talar vi om en kilometer
Inför gårdagens lopp var min största ambition att helt enkelt ta mig runt och med min hemmasnickrade matematiska uträkning så hade jag räknat ut att om jag höll 10 minuter per kilometer plus då lite extra med tanke på att det trots allt var tio kilometer i ett sträck ja då skulle jag nog klara att ta mig runt milen på drygt 2 timmar,
kanske, kanske möjligtvis 1.50 och i mina drömmar 1.40
Men i grunden var min ambition att helt enkelt bara genomföra Tjejmilen på den tid det tog
Bara att gå en mil i ett sträck skulle vara en tillräcklig bedrift för mig och jag fixade det
Jag fixade det dessutom på en tid jag inte ens hade drömt om
- 1.29!
Under 1.30!!!
Gårdagens Tjejmil var en seger
en seger för mig
för min hälsa
min framtid
Gårdagens Tjejmil var ett kvitto på att jag kan så mycket mer än jag tror
Gårdagens Tjejmil var helt enkelt ett kvitto på att jag kan,
att jag fått livet tillbaka
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar