Att våga misslyckas...

… kanske är att lyckas

Kanske är det så att man måste våga misslyckas för att i slutänden kunna lyckas?

I dag har jag tagit ett beslut,

ett beslut om något som legat och grott rätt länge inom mig och som därmed  skapat en stress som påverkat både mig och min omgivning på ett sätt jag inte har velat

 Beslutet har stoppats just för att det har signalerat ett enda stort misslyckande och för mig är har misslyckanden varit om inte livsfarliga så i alla fall ett väldigt känsligt ämne som pga av saker som hänt  under det senaste året skapat en känsla av rädsla och otrygghet hos mig

Den här höststarten har varit grymt tuff och innehållit en hel del utmaningar och jag har aldrig riktigt känt att jag har haft läget under kontroll,

det har på något vis hela tiden handlat om att ha fokus här och nu

Helt på eget initiativ har jag valt att lägga mitt fokus på jobbet och familjen,

mina studier har fått komma i tredje hand vilket inte har varit speciellt smart

Men - ett stort men

Det är ett val JAG har gjort, det är inget vare sig jobbet eller familjen här hemma har krävt av mig utan det har hela tiden varit mitt aktiva val

Men det går inte att komma ifrån, det har varit ett val som lett till att mina studier definitivt (milt uttryck ) har blivit lidande vilket inte är så konstigt 

Det säger sig ju egentligen själv

- heltidsjobb

- familj

- heltidsstudier på distans

-  Pendla 3 tim/dag 

Det är en ekvation som kan vara svår att få ihop för vem som helst hur goda intentioner man än har

Och med facit i handen, visst hade jag kunnat prioritera annorlunda men faktum kvarstår att även om jag nu står här med ett fett "Misslyckad" stämplat i pannan så hade jag ändå gjort samma val/prioritering igen och igen och igen

Förra veckan var en mentalt tuff vecka där just känslan av att vara misslyckad hängde som en stor skugga över mig och hur jag än vred på allt så kom jag alltid tillbaka till just misslyckad för det var just så jag kände mig och inte blev det bättre av stressen som infann sig så fort jag tänkte på de tre slutexamina som bara kom närmare och närmare och för varje dag bara byggde på stressen och känslan av misslyckande ännu mer

Men på något vis vände det,

jag höll i ett (i mina ögon) katastrofalt föräldramöte där just känslan av misslyckad stämplades in ännu hårdare och gnagde sig fast ännu djupare men så kom fredagen

En dag som på pappret såg ut att kunna bli en rätt ruff dag men som på något sätt blev en av mina mysigaste dagar på jobbet någonsin

En dag där jag så många gånger fick kvitto på att mina prioriteringar faktiskt varit rätt, att jag faktiskt gjort ett bra jobb, att jag faktiskt har lyckats med något

Kort sagt, jag hade en helt underbar dag tillsammans med min lilla grupp och kände att allt hårt jobb, mitt engagemang, mina prioriteringar till slut gjort att alla små pusselbitar så smått började falla på plats en efter en

Att få sitta inne på vilan tillsammans med fem ettåringar som förvånansvärt snabbt och stilla kom till ro och sen sov och spred en rofylld känsla i rummet det var en otroligt skön känsla som på något vis vände den där känslan av misslyckande och otillräcklighet inom mig

Den känslan och alla fina ord från ett flertal föräldrar om föräldramötet och vårt arbete med barnen gjorde att det började växa en ny känsla inom mig, en känsla som idag ledde till ett avgörande

Jag orkar inte fightas med känslan av otillräcklighet, misslyckande och stress längre

Jag orkar inte längre känna pressen och stressen över allt jag inte har hunnit gjort och därmed på något sätt hela tiden missa det jag faktiskt gör och lyckas med

Jag har inte gett upp,

jag har inte misslyckats

Jag har bara tagit ett beslut om att det måste få ta lite längre tid än beräknat

och kanske är det så att just den insikten faktiskt är ett tecken på att jag på något sätt lyckats

Kanske är det så att man måste våga ge upp,

 man kanske måste våga misslyckas för att till slut ta sig till målet