Att jag...

… aldrig lär mig

Vid det här laget borde jag ha vant mig,

jag borde ha insett att så fort jag släpper fram den där känslan av att allt är bra, att livet känns toppen, att allt liksom faller på plats

Ja kort sagt, så fort jag tillåter mig att känna lycka då smäller det till

*poffpangtjoff* 

och vips är jag tillbaka i verkligheten igen,

den där verkligheten som liksom hånskrattar en rakt upp i ansiktet och mular in sig som en iskall hård snöboll rätt i ansiktet och väser

- Vad var det jag sa,tro inte att du ska få känna lycka, att allt ska kännas bra, karma släng dig i väggen...

Långt inne i mig har jag på något vis hela tiden vetat om att mina prioriteringar till slut skulle straffa sig

Mina prioriteringar som trots att dom under hösten känts så självklara och så rätt till slut på något vis skulle slå tillbaka mot mig själv som en iskall djä(&%  isbucket challenge 

Ibland är det så att även om man varit övertygad om att man gjort rätt val och att om man nu fick chansen att göra om och göra rätt även då förmodligen skulle välja samma väg igen just för att det är ett så självklart val trots att det i slutänden visade sig bli så fel, fel, fel

Jag är så redlöst trött på att hela tiden misslyckas,

att hela tiden gå runt med känslan av att vara otillräcklig

Känslan av att aldrig, aldrig riktigt nå fram till målet

Jag är så redlöst trött på att vrida och vända mig ut och in om och om igen för att allt ska fungera så bra som möjligt och att jag aldrig någonsin få känna att jag räcker till, att jag kan, att det jag gör spelar någon roll, att det har en mening, att det betyder något

Men framför allt är jag så grymt trött på att mina prioriteringar alltid slår tillbaka mot mig själv, 

att det hela tiden är jag som drar kortaste strået

Jag är så grymt less på att streta och  kämpa i motvind, så grymt trött på att egentligen aldrig ha något val, att alltid vara den som tar hänsyn och ser till att allt flyter på, att aldrig kunna planera något efter just mina förutsättningar utan hela tiden få mina planer omkullkastade pga av andra

Så evinnerligt trött på att aldrig få luta mig tillbaka och känna att jag har medvind, känna att någon annan faktiskt snurrar sig ett varv extra för min skull

Just nu känner jag mig bara uppgiven och trasig och jag tänker tillåta mig att känna så

Jag tänker tillåta mig att bryta ihop, sitta i ett hörn och gråta lite och även tycka synd om mig själv och förbanna det faktum att snällhet och omtänksamhet är något av det mest meningslösa som man kan ägna sig åt för hur det än är så är det ingen djävel som bryr sig i slutänden eftersom alla har så fullt upp med sitt eget och bara ser sin egen lilla bubbla och när allt kommer omkring så är det ju så att var och en är ansvarig för sina handlingar och jag har varit så in i bomben korkad att jag för typ sjuttiotusende gången sett till andras bästa och prioriterat därefter och därmed försatt mig i en ohållbar situation

Som sagt, jag ska tillåta mig att bryta ihop, tycka synd om mig själv och förbanna det faktum att världen är till för de egoistiska och självupptagna

När jag har brutit ihop klart ska jag borsta av mig, fundera ut en ny plan och på något sätt ta mig vidare men en sak vet jag med säkerhet och det är att det kommer att ta ett bra tag innan jag kommer att vilja och våga släppa fram den där känslan av lycka igen,

jag vet ju vad som händer så fort jag tillåter mig att göra det...