Långsamt...

… är också framåt

Jag gjorde det, 

i dag genomförde jag tjejmilen och nu sitter jag här över sex timmar senare och är fortfarande hög på endorfiner och har så smått börjat inse att jag faktiskt genomförde loppet och det på en tid jag inte ens i mina vildaste tankar fantiserat om

I morse när jag vaknade kände jag bara 

- Jag vill inte 

Trött, noll motivation

Ja kort sagt - jag ville inte

Men det var liksom inte läge att hoppa av

Tjejmilen skulle genomföras så var det bara

I bilen in pratade Carola om att vi skulle göra det på runt 1.30

Jag höll god min och höll med men i mina tankar var jag helt någon annanstans

Jag menar bara så sent som för en vecka sen var mitt mål att ta en kilometer under 10 min

och då pratar vi om just en kilometer under tio minuter och inte 10 kilometer på raken

Min plan var att göra det under 2 timmar, möjligtvis på 1.50 och kanske om det gick riktigt, riktigt bra 1.40

Men just 1.40 kändes som en dröm och totalt ouppnåeligt

Min plan var ju att gå i raskt takt och småjogga delar av sträckan men med en betoning på gå i raks takt

I startfållan precis innan start tänkte jag

- Vad f*n har jag gett mig in på

Varför ?

Jag stod längst fram i startfållan så när starten gick var det ju bara att hänga med dom andra och jogga på

Långt framme kunde jag se de sista från startgruppen som startat 5 minuter innan och jag tänkte att det bara var att bita ihop och jogga på fram tills jag kommit ikapp dom då skulle jag kunna gå utan att jag behövde känna mig dum

- Silly me liksom

Med andra ord startade jag Tjejmilen med 1.5 kms joggande 

- inte vad jag hade planerat och just där och då kände jag att shit det här kommer aldrig att gå

Men så kom jag ikapp, saktade in och fortsatte att gå raskt

Ja jag insåg att jag faktiskt gick snabbare än vad en del joggade

Vid 3 km började jag känna

- Det här var ju kul

Och när jag hade avverkat de tre första km mellan 8.25 och 9.27 började jag känna att det var riktigt roligt och när det sen vid 5km gick upp för mig att det faktiskt var fullt möjligt att klara milen på runt 1.30 ja då kröp den där lilla tävlingsdjävulen fram och gav mig den extra energi jag behövde och sen gick det liksom bara av farten och på något sätt så blev det så att jag joggade betydligt mer än vad jag hade planerat och det låter säkerligen klyschigt och fånigt men den sista km gick som på vingar

Visst f*n var jag trött, visst f*n kände jag i benen att jag hade ansträngt mig mer än någonsin men på något sätt så lyfte känslan av seger mig ända in i mål och när jag insåg att jag hade klarat av milen på 1.29 ja då kände jag mig fånigt stolt över mig själv

Inför loppet hade jag fixat en spellista som jag valde att kalla "Tjejmilen"

En lista med låtar som betytt lite extra för mig nu under 2018

Låtar som tagit mig igenom tunga stunder, låtar som kommit att betyda en hel del för mig och det fanns en tanke bakom det hela

Tanken var att Tjejmilen skulle bli ett avslut, en början på något nytt

Den kändes som ett ypperligt tillfälle att helt enkelt göra mig kvitt en del av bagaget som tyngde i ryggsäcken så tillsammans med "mina män" och bla

"Du kommer ångra det här"  " Dom band som binder mig""Mitt hjärta ropar ditt namn""Nästan ditt namn""Upp på klippan""4 vindar""Om du lämnar mig nu""När allting faller" mfl tog jag mig genom milen och på något sätt blev det lite symboliskt att jag sprang i mål med min mentor Ulf Lundell och "För dom som älskar" i lurarna

"För dom som älskar

är det aldrig för sent

För dom som älskar 

är ljuset alltid tänt

För dom som älskar

dom har sin egen lag

För dom som älskar 

finns alltid ännu en dag...."

När jag kom hem väntade en liten flaska skumpa på trappan tillsammans med en liten lapp med texten

"Bra jobbat, du är bäst"

Och i dag känner jag lite så

Bra jobbat

Jag är bäst

Visst kan man se det som att jag genomförde Tjejmilen på en rätt medioker tid, att tiotusentals andra tjejer gjorde detsamma, ja dom gjorde det t.o.m snabbare än vad jag gjorde men just idag tävlade jag bara mot mig själv eller rättare sagt idag visade jag bara för mig själv att ingenting är omöjligt

Rent krasst, för två år sedan var min kropp i miserabelt skick, ja jag var i så dåligt skick att jag faktiskt skådade döden i vitögat

Min kropp var så slut att det tog mig dryga halvtimmen att förflytta mig en km

Dagens lopp var så mycket mer än just bara Tjejmilen, dagens lopp var en seger för mig, för min hälsa, för mina barn, barnbarn

En seger för min framtid

Och jag tänker tillåta mig att njuta till max och även att känna mig stolt och imponerad över min prestation

Jag gjorde det,

jag genomförde tjejmilen och jag gjorde det med bravur