En plats ...

... i mitt hjärta

 

 

En kall december morgon tog Farfars nittinioåriga långa vandring här på jorden slut

Även om jag aldrig haft den där nära innerliga och nära kontakten med min Farfar så har han ändå funnits som en del av mitt liv och självklart har han en alldeles egen plats i mitt hjärta

Förnuftet säger mig att det är livets gång, Farfar hade levt ett långt liv och det var dags nu men hjärtat säger något helt annat

Hjärtat och känslorna säger att någon fattas mig, det finns en saknad som gör mer ont än jag var beredd på att den skulle göra

 

 

 

 

 

Men i saknaden, i tomheten som uppstått så finns det många varma minnen av farfar

Minnen som alltid kommer att hålla Farfar levande inom mig

Minnen av Farfar som tomte, minnen från Baggetorp där vi under drygt tjugo års tid upplevde mycket tillsammans under årets alla årstider

Minnet av hur min då 88 åriga Farfar under Pauls och mitt bröllop plockade fram gentlemannen inom sig och med stor glädje och bravur på ett underbart sätt såg till att hans bordsdam och tillika Pauls styvmamma Suzanne hade det bra under middagen

Även om Paul inte alltid förstår min förkärlek till att sjunga div "konstiga" sånger så får han stå ut med att jag lite då och då kommer att sjunga "Du gamla du fria" på  Farfars vis

Att jag  med ett leende på läpparna kommer att sjunga om den rumpelösa hönan tillräckligt många gånger för att Linn sen ska kunna den utantill och sen kunna föra den vidare in i nästa generation

Varje gång jag sitter där med andan i halsen och förbannar mig för att jag alltid skjuter upp saker och ting som ska göras till absolut sista minuten så kommer jag att höra Farfars

 

- Den late får brått när det blir kväll

 

Även Farfars "Ska solen skina på en ska den skina på alla" kommer att finnas med inom mig som en påminnelse om att försöka vara så rättvis som möjligt

 

 

 

 

 

I dag gör saknaden och minnet av Farfar ont men jag vet att den smärtan kommer att klinga av och kvar kommer glädjen och värmen från alla fina  minnen att finnas



Lucia förr...

... och nu

 

 

I går hade barn & juniorkören sitt årliga Luciatåg i kyrkan

Ett sött litet Luciatåg bestående av Lucia, tärnor, jultomtar och en liten ren

När jag satt där i kyrkbänken kunde jag inte låta bli att tänka på alla Luciatåg jag själv deltagit i när jag var yngre

Ett stående inslag då var att när vi sjöng "Nu tändas tusen juleljus"  så tände alla tärnor tomtebloss som blixtrade vackert och lös upp för en kort stund

Jag kunde inte låta bli att reflektera över att numera behövs inga tomtebloss för att lysa upp mörkret

det sköter alla kamerablixtrar och ljus från telefonerna upp

 

 

 

 

Visst är det så att jag i samband med att jag i augusti  tappade min mobil så att skärmen sprack och gjorde den obrukbar och fortfarande inte fått häcken ur och lämna in den på reparation utan numera kör med en mobil anno 2004 har blivit lite "avtrubbad" när det gäller att hela tiden fota/filma och lägga upp på div sociala medier

Till en början upplevde jag det som grymt stressande att inte kunna "checka in" eller kolla av FB, att inte kunna ta ett kort och dela vidare mm men i takt med att "avgiftningen" pågått så tycker jag numera att det är rätt skönt att bara använda mobilen till att just ringa och någon gång då och då skicka ett sms och istället vara närvarande i det som sker här och nu på ett helt annat sätt



 

 

Men visst har jag fortfarande en kamera till hands mest hela tiden men även det "dokumenterandet" har ändrat karaktär

Jag får t.o.m påminna mig om att ta några foton ibland och jag hoppas verkligen att jag kommer att fortsätta befinna  mig på den här nivån även i framtiden

Under gårdagens Luciatåg kunde jag inte låta bli att tycka att det var lite tragiskt att så många valde att uppleva Luciatåget genom kameralinsen/mobilen medans dom ivrigt filmade och knäppte

Men, folk gör givetvis som dom vill det här är bara min högst personliga reflektion över blixtar och blinkade telefoner som tillsammans med levande ljus lyste upp en i övrigt nersläckt kyrka

På torsdag är det Luciafirande i skolan och Linn ska för tredje gången i år plocka fram sin renutstyrsel och sjunga Luciasånger för glatta livet och med handen på hjärtat, visst kommer jag att ta ett kort eller två

Men mer än så blir det inte, jag tänker fortsätta njuta och uppleva det som händer i nuet istället för genom min kameralins så mycket det bara går

Läsglasögon...

... är en bra uppfinning

 

 

Under några år på det glada 80talet var vi ett gäng tjejer som träffades och åkte på diverse Gyllene Tider relaterade resor både konserter och camping/turistande i Halmstad med omnejd

Sen splittrades Gyllene Tider och  livet kom emellan för vår del

 Men igår, efter tjugotre år och en stor portion vuxenliv med allt vad äktenskap, skilsmässor, barn, jobb heter så var det dags för fyra av oss att träffas

Det var som om tiden stått stilla...

 

 

... ja i alla fall ända fram tills vi landade på Texas Long Horn för lite lunch

Vi blev placerade i ett hörn med väldigt dunkel belysning och fick varsin meny i handen och då inträffade det roliga

Plötsligt började vi leta ljuskällor, höll menyerna på långt avstånd, kisade med ögonen och gjorde vårt bästa för att kunna klura ut vad som fanns på menyn

För givetvis hade ingen av oss läsglasögonen med

Efter en stund lyckades jag hitta en svag ljuskälla och perfekt vinkel och kunde i alla fall uttyda "California burger" vilket lät helt ok

Där och då bestämde jag mig för att nästa gång jag är på ÖB eller nåt annat bra ställe ska jag investera i ett gäng läsbrillor och placera på bra ställen dvs jackfickan, väskan osv. för nu börjar det bli lite jobbigt att gissa sig till vad det står på menyer,  innehållsförteckningar osv.



Nostalgi...

... pyssel

 

 

När jag växte upp hade vi inte så många "inför jultraditioner"

Mamma putsade fönstrena och ställde fram ljusstakarna dagen innan första advent men man fick absolut inte tända dom förns på morgonen den första advent

Dagen innan julafton städade mamma, plockade fram julpyntet och sent på kvällen klädde vi julgranen tillsammans men i övrigt var det inte mycke till julförberedelser

Men vi hade en liten tradition, vi gjorde smällkarameller tillsammans med pappa

 

 

Jag minns dessa tillfällen med ett litet leende och en värme i hjärtat

Jag minns också att det var ett big no no att tjuvsmaka på godiset som skulle vara i smällkaramellerna

Häromdagen passade Linn och jag på att vika lite smällkarameller och jag måste erkänna att jag kände mig lite busig när vi provsmakade kolorna

För givetvis provsmakade vi inte bara en kola utan en av varje smak

Det är liksom lite det som är tjusningen när man är vuxen, att få bestämma själv och busa till det precis när man vill

 

 





I dag var det...

... nödvändigt med terapibakning

 

 

Efter en natt med minst sagt bristfällig sömn pga av värk kändes det sådär lagom muntert när klockan ringde "dags att gå upp"

Det börjar ju bli en vana att nattsömnen störs av värken och jag brukar kunna parera smärtan rätt bra men i natt kändes det extra jobbigt eftersom det inte bara var Herr vänster som protesterade, även Herr Höger Axel knorrade lite och det är väl kanske inte riktigt vad jag behöver just nu så jag håller tummarna för att det var en högst sporadiskt liten protest

 

 

Förutom störd nattsömn så har jag känt mig lite "låg" dom sista dagarna

Jag börjar så smått ruttna på att ha ont, att gå hemma och inte kunna/orka göra det jag vill och att sjukskrivningen dessutom sätter spår i plånboken höjer ju inte humöret direkt när det finns några "skulle vilja" som snällt får vänta

Nu är inte jag något större fan av självömkan så när jag kom hem efter att ha lämnat Linn i skolan och på hemvägen passat på att gå spåret tillsammans med Picasso kände jag att det var dags för lite terapi för att göra mig av med trista tankar och bättre terapi än bakning finns ju inte

Jo kanske förresten, stickning får nog dela första platsen med bakningen

 

 

Eftersom jag i ett svagt ögonblick lovat Linn att vi skulle testbaka pepparkakor inför årets pepparkakshus ( som inte kommer att bli något hus ) så fick det bli något snabbt och enkelt såhär på tidiga fm

Jag smakade Snickerskaka på Hundfiket tidigare i höstas och har sen dess varit lite småsugen på att baka dessa själv och något enklare får man nästan leta efter

Rör ihop, platta ut, smält choklad och vips är man färdigt och slutresultatet är om än lite sött så ändock försvinnande gott

 

 







Nöden är ...

... uppfinningarnas moder

 

 

Trots att vi letat igenom sex av de tio ( min man påstår att det är elva ) flyttkartongerna med jul/adventspynt så är Linns paketkalender ännu på villovägar

Linn saknar sin kalender och vore det inte för makens muttrande om tungt, axel och handoperation så skulle jag ha struntat i att han kommer hem sent om kvällarna den här veckan och därmed inte kan vara behjälplig vid letandet och helt på egen hand fortsatt min envisa jakt på den försvunna kalendern men hur otroligt det än låter så lyssnar jag för en gångs skull på min käre make eller kanske rättare sagt - jag lyssnar på min protesterande kropp

 

 

 

 

Men samtidigt har jag tyckt lite synd om Linn som inte riktigt tycker att det är samma sak att välja ett paket ur en påse som att se alla paket upphängda

Det hör liksom till att sitta och titta på paketen, klämma lite, känna och bestämma sig för vilket paket som står näst på tur att väljas och sakta se hur paketen försvinner i takt med att julafton närmar sig

Så jag har verkligen slitits mellan att lyssna på min kropp och att göra Linn glad

Men så fick jag en liten snilleblixt och bestämde mig för en liten provisorisk lösning i väntan på att vi fortsätter våran kalenderjakt

Ett trappräcke och lite röda paketsnören senare så var allt på plats

 

 

 

 

Nu håller jag tummarna för att Linn uppskattar min lilla lösning på det hela

 



Det var meningen...

... att vi skulle vänta på just Picasso

 

 

När vi lät Molly somna in så var det en självklarhet att vi någon gång i framtiden skulle ha en ny hund i familjen

Frågan var bara när, Paul & Linn kände sig redo ganska snabbt men jag som hade det avgörande beslutet i min hand var inte lika snabb

Jag vet inte riktigt varför det drog ut på tiden men någonstans inne i hjärtat ville jag liksom vänta på "rätt tillfälle"

Många hävdar att det inte går att vänta på rätt tillfälle utan att man måste ta steget och skapa rätt tillfälle på egen hand

Men jag är inte så säker på det, för varje dag tillsammans med Picasso blir jag alltmer övertygad om att allt faktiskt har skett vid "rätt tillfälle"

Det var meningen att vi skulle vänta så länge som vi gjorde, det var meningen att jag bara helt tvärt en dag skulle få känslan att nu nu är det verkligen dags att öppna dörren för en ny familjemedlem

 

 

 

 

 

Jag tror att det finns en mening med allt som händer

På något vis så tror jag att varje liten händelse är en pusselbit som läggs på plats och till slut har man sitt färdiga pussel

I vårat fall var det en massa bitar som skulle falla på plats innan  vi kunde se den färdiga bilden

Bilden som i just det här fallet föreställde vår underbara Picassso

 

 

För varje dag som går växer Picassos personlighet fram allt mer och mer och det underbara är att jag kan se glimtar av mina tidigare hundar i henne

Jag ser väldigt mycke av Molly i Picasso, Paul och jag brukar lite skämtsamt säga att vi tror att Molly reinkarnerats i Picasso

Precis som Molly så välkomnar Picasso gärna oss med en sko, en strumpa eller vad det nu kan vara hon hittar på vägen när hon möter oss vid dörren när vi kommer hem

Är det dags att laga mat ja då kommer Picasso som ett skott och precis som Molly så bara måste hon befinna sig mellan kocken och köksbänken/spisen eller allra helst lägga sig och vakta nedanför spisen så det är ett evigt parerande för den som ska laga mat

Plockar husse dessutom fram sina strumpluktande ostar ja då kommer Picasso som ett skott dock har Picasso bytt ut Molls dreglande vid dessa tillfällen mot små grisgrymtningar

Och precis som Molly så märker Picasso direkt när det är "avresa" på gång, börjar vi packa en väska eller liknande så förvandlas Picasso precis som Molly till vår skugga och avviker inte en millimeter för tänk om vi bara skulle smita och försvinna

När det är dags för oss att ta på jacka och skor så följer Picasso Mollys exempel och sätter sig tryckt mot ytterdörren så att vi inte ska missa att ta med henne

Som tur är så är Picasso lika lättlurad som Molly var vid dessa tillfällen, bara slänga iväg ett gäng leversnittar och vips så är Picasso fullt upptagen av dessa och vi andra kan snabbt smita ut

 

 

Men det är inte bara spår av Molly jag tycker mig se i Picasso

Min första hund Zippo var en tibetansk spaniel med otroligt stor integritet och en väldigt bestämd uppfattning om med vem och när det var läge att kelas och lite så är Picasso också

Picasso behöver sitt space och kan ibland vara väldigt sparsam med kelandet, det sker helt på hennes villkor, känner hon inte för gos och mys så blir det inget

När Picasso läxar upp Bosse när han försöker ta sig upp på soffbordet eller påtagligt visar vem som bestämmer över matskålen och även har åsikter om hur länge en katt kan tänkas behöva lapa i sig vatten  eller bara sådär rent allmänt känner att hon behöver visa katterna vart skåpet ska stå och vem som bestämmer så tycker jag mig se drag av min tervuren  Belona i henne

 

 

 

Även om Picassos tjurskallighet och envishet bara är en susning jämfört med vad mopsen Kurre kunde visa upp så har jag mer än en gång slagits av likheterna dom emelllan

I lördags kväll när Picasso kröp upp i min famn där jag satt i fåtöljen o la en tass på vardera axel och sen borrade in sitt underbara huvud i min hals och buffade på min örsnibb med sin fuktiga nos på exakt samma sätt som min underbara mops Kurre brukade kramas så blev jag alldeles varm i hjärtat

 

 



 



 



 

 Så ja, ja jag tror att det finns en mening med allt som sker

Picasso är helt underbar, det är 100 % kärlek rakt av och jag är övertygad om att hon var menad för just  oss

Om det finns en hundhimmel är jag säker på att Zippo, Kurre, Belona och Molly sitter där på ett moln och mumsar köttbullar tillsammans, myser och känner sig rätt nöjda och belåtna med att deras tassavtryck i våra hjärtan numera fått nytt liv och att dom återigen kan förmedla kärlek till oss med hjälp av  Picasso